« May 2002 | Main | July 2002 »
June 25, 2002
Orientalismen og oksidentalismen
Av Lene Johansen
911 har blåst liv i debatten om orientalisme igjen fordi mange mener at denne krigen har sin bakgrunn i kolonimaktenes håndtering av den muslimske verden de siste 100 årene. Det er i alle fall den alt for enkle analysen som skandinavisk venstreside legger til grunn når de snakker om krigen mot internasjonal terrorisme.
Rudyard Kiplings sitat "Øst er øst og vest er vest, og aldri skal de to møtes" er desverre fortsatt alt for sant. Når vi ser på kulturer som er ukjente for oss, ser vi de igjenom et filter av stereotypier som gjør kulturmøtet vanskelig eller til og med umulig for oss. Den tradisjonelle orientalismen fra kolonimaktenes tid er kanskje ikke så aktuell lenger, men orientalisme finnes i mange former og det er ikke alltid vi ser den for hva den er. I den såkalte orienten finnes det også former for oksidentalisme som er like stereotype som våre orientalistiske bilder er.
Den tradisjonelle orientalismen
Edward Said var av de første akademikerne som påpekte hvordan "Vesten" forholdt seg til "Orienten" et bilde av orienten som var konstruert i vesten av vestlige tenkere. Han hevdet at orienten aldri fikk representere seg selv, men alltid av den vestlige konstruksjonen og at dette var en del av maktstrukturen som legitimerte kolonimaktenes overherredømme i sine respektive kolonier.
Det vestlige bildet av orientalerne var at de var enkle, primitive og grusomme. De ville aldri ha en sjangs til å få et sivilisert liv uten kolonimaktenes administrasjon og kolonimaktenes tjenestemenn. Deres visdom og forbilde skulle gi de gudløse orientalerne et eksempel til etterfølgelse og bringe fremskrittets vidunder til dem.
Den sosiale evolusjonstanken og raseidéene som var grunnlaget for disse tankene er og forblir en mørk tid i Europas filosofi og vitenskapstradisjon, men selv om koloniene nå er selvstendige er det fortsatt rester igjen som vi har vanskelig for å slippe. Den islamske verden blir fortsatt fremstilt som en verden der rasjonalitet og kausalitet ikke finnes. Normalt fornuftige journalister klarte ikke å skille mellom konspirasjonstanker, ville fortellinger og fakta. Eventyret om de gudløse barbarene i Arabia er fortsatt levende tankegods hos europerne, uansett sosial bakgrunn og Al Quaidas herjinger i USA bidro til at dette ble pinlig synlig.
Det europeiske skremmebildet av islam er gammelt, veldig gammelt. Det vært en del av den felleseuropeiske kulturen siden middelalderen, men den kalde krigen gjorde det usynlig for en periode. Og det gamle fiendebildet er det samme som vi finner i dagens media. Man skiller ikke mellom Islam og Muslim, men om vi drar den samme paralellen mellom Kristendommen og Kristne her i Skandinavia så virker den ganske meningsløs. Det finnes bare en Islam og er man muslim så er man tilhenger av den ene Islam, akkurat på samme måte som det finnes bare en Kristendom, og alle som kaller seg kristne er tilhengere av den ene Kristendommen.
Men de fleste av oss kjenner den kristne verden bedre enn som så, det finnes mange kristendommer, og mange grader av kristenhet. Det er en lang vei fra de som går i kirken tre ganger i livet til de som forsøker å leve ordrett etter det de mener står i bibelen. Det finnes grupperinger og nyanser av alle slag, politisk kristendom, esoterisk kristendom, listen er uendelig. Hvorfor er det allmen aksept for at disse forskjellene og nyansene ikke finnes innenfor den muslimske verden.
Ikke nok med at en muslim er en blind følger av den ene Islam, men muslimen er mann, han går i rare klær, han er svartmusket, ikke helt renslig, han har bart, krokete nese og han tenker ikke. Han er en ikke-rasjonell skapning, men følger instinkter og følelser uten tanke på konsekvensene. Og den store viktige retningslinjen er denne ene Islam som sender mennesker som selvmordsbombere inn i New York eller på nattklubber i Tel Aviv, som undertrykker kvinner og har ingen toleranse for andre tankesystemer. Og ikke nok med det, men han terroriserer de stakkars jødene som hadde det så vondt under krigen, og vil ta fra dem det lille paradiset vi har gitt dem ved Middelhavet. Han er slem han!
Dette bildet kan synes litt latterlig når det blir satt på spissen på denne måten, men det er det vi rent instinktivt tenker på når vi snakker om muslimer. Bildet er mer eller mindre identisk med hvordan kirken demoniserte islam i middelalderen, og kulturarv som dette forsvinner ikke med mindre man gjør en aktiv jobb for å fjerne den. Selvom verden har blitt mindre og de fleste av oss har et hav av kunnskap som middelaldermennesket ikke hadde treffer man stadig på dette bildet når man snakker om islam.
Talibanere var onde allerede før Al Quaidas mest berømte angrep mot USA, de sprengte Buddha statuer og undertrykket kvinner. Burqaen, dette hodeplagget som dekker hele kroppen, ble det symbolet på alt som var ondt i Afganistan spesiellt og den muslimske verden generellt. Men hvor mange av oss vet at dette hodeplagget begynte som en mote blandt rike Europeere? At det derfra ble et statussymbol i den muslimske verden? Mange av de kravene som Talibanerne har stillt til afganske kvinner har ikke bakgrunn i Koranen, men i livstilen til rike muslimer. Det er deres livstil som på en eller annen måte blitt til den rette muslimske livsstilen for deler av den bevegelsen som tror på politisk islam.
Men kvinnen som statussymbol, at hun skal slippe å arbeide, at hun skal være tilgjengelig for en person, eller en familie og ingen andre finnes like mye i vest som i øst. Det er kanskje ikke så vanlig i Skandinavia, men Skandinavia og kjønnsroller er svært ulik det meste av det som finnes utenfor vårt lille sosialdemokratiske paradis. Du skal ikke langt utenfor før dette statussymbolet både er tilgjengelig og vanlig. Og ikke minst er det ønsket, både av mannen som kan vise at han kan forsørge sin familie, og av kvinnen som har stor frihet med hva hun kan bruke sin tid på. Burqaen har blitt et verdiladet symbol i vest, det er den ekstreme versjonen av hodetørklet som nasjon etter nasjon i Europa strever med å akseptere, men afganske kvinner fortsetter å bære sin burqa selv etter at Talibanerne er borte. Kanskje vi burde ta et oppgjør med vår egen dobbeltmoral?
Den åndlige orientalismen
En annen form for orientalisme er mest synlig innenfor de såkalte alternative miljøene. De som driver med healing, alternativ medisin, yoga, tarot, new age, paganisme, holistisk vitenskap, kort sagt hele den esoteriske filosofitradisjonen som har blitt vanlig blandt en svært stor krets av mennesker. I dette miljøet, som er svært distribuert og mangfoldig, har østen blitt et symbol for den rene spiritualiteten. Åndligheten som vi i vesten angivelig har mistet, enten vi har mistet det på grunn av rasjonalitet, materialisme eller kristendom.
Dette miljøet søker det autentiske, visdommen som ligger i tradisjoner, romantikken og estetikken som finnes de ikke industrialiserte delene av Asia, Afrika og Syd-Amerika. Den kinesiske vismannen, den indiske asketen, den indianske sjamanen. Autoriteter i en utilgjengelig kunnskap om livet og døden og alt ting. De holder nøkkelen til et liv fritt for stress, krav og materialisme. De er representanter for et tradisjonsdrevet samfunn som ikke lenger finnes i Vest.
Men det de søker er fortsatt et bilde som ikke har noen representasjon i virkeligheten. For den indiske asketen har en familie som han har forsørget gjennom mange år. Han går rundt i de samme støvete gatene som tiggerne, husmødrene og kontoristene går rundt i. Den Sør-Amerikanske sjamanen lever i et samfunn som holder på å dø ut fordi det ikke finnes rom for å øke antallet medlemmer i stammen hans, de klarer ikke å produsere nok mat til å fø fler enn de gjør i dag. Den kinesiske vismannen har levd i et undertrykkende sosialistisk regime som har gjort det vanskelig for ham å fritt søke den kunnskapen han ønsker. De er alle fanget i de samme sosiale, økonomiske og politiske realitetene som oss, men de har ofte færre muligheter til å velge og færre muligheter til å bygge livet sitt slik at de kan få større frihet på et senere tidspunkt i livet.
Det har store økonomiske og politiske konsekvenser for de menneskene som vi mener å ha et bilde av. Kravet om den romantiske autentisiteten får praktiske utrykk når vi er ute å reiser, hva vi forventer å finne av suvenirer, arkitektur, levestandard. Det påvirker myndighetene dit vi reiser til å tilpasse sine beslutninger til våre forventninger og myndighetene der vi bor til å ta beslutninger om støtteprogram og sanksjoner. Vi glemmer at mennesker skal leve i dette, at de har krav om utvikling, estetikk og funksjonalitet akkurat som oss.
Denne formen for orientalisme har også gitt seg konkrete uttrykk i vår egen kultur. Du får nå kjøpt Yoga-sett, -videoer, -matter, -kurs, -lydinnspillinger, akkupunktur, ayurveda-te, kopper, klær og ting med Ganesh og annen religiøs ikonografi, TaiChi-kurs, shaman-tromme workshops, zen-te, Buddha-statuer, sushi, grønn te... Listen er uendelig fordi dette er symboler på østlighet, på det orientale, på den rene spiritualismen og tradisjonen som har blitt et statussymbol i vest fordi det er symboler på at man har har en rikdom som ingen andre har. Ikke nødvendigvis matriell rikdom, men åndlig, personlig rikdom som gir en et liv av høyere kvalitet.
Den åndelige orientalismen gir seg også uttrykk i mangfoldige nyfortolkinger av gamle religioner. Når mennesker i vesten blir buddhister, eller studerer under en av de mange indiske vismennene som har flyttet vestover, så er det religiøse verdensbildet de tilegner seg svært nøye tilpasset det verdensbilde de allerede har. Vi er svært selektive med hvilke deler av det religiøse tankesystemet vi aksepterer, eller læremesteren er svært selektiv med hvilke deler han presenterer for sine disipler, nettopp fordi vi ikke vil være i stand til å forstå tanker som ligger langt unna de tankene vi allerede forstår.
Buddhisme er et veldig godt eksempel på religiøse tankesystemer som trekkes helt ut av den kulturelle konteksten som det har oppstått og utviklet seg i. I vesten fremstilles denne religionen som om den er helt i tråd med det vitenskapelige kausale verdensbildet som de fleste i vesten "tror" på. De buddhistiske mytene fremstilles som "historiske" og de buddhistiske ritene presenteres som "teknikker".
De ritene og mytene som ikke passer inn i den vestlige buddhismen ignoreres helt, og nevnes sjelden i litteratur og materiale utviklet for vestlige buddhister. For eksempel fremheves ikke Buddha som en frelser figur ala Jesus i vesten, selv om han har denne rollen innenfor en av de store retningene innenform buddhismen. Det fremstilles som en religion uten noen guddom, samtidig som det praktiseres som en form for panteisme over store deler av Syd Asia.
Religioner som hinduisme og buddhisme er mer moteriktige en de gamle trøtte semittiske religionene fordi vi kjenner de semittiske så godt. Vi "vet" at det ikke ligger noe skjult kunnskap i disse religiøse systemene fordi det er så kjent og trøtt. Vår barndoms "Prussiluskan", den velmenende tanten fra søndagsskolen var kristen så det er åpenbart at det verken er trendy eller nyskapende på noen måte. Klanstanken som de semitiske religionene er grunnlagt på er fremmede i den individualistiske postmoderniteten, og det å søke de fremmede tankesystemene er noe man nødvendigvis må gjøre alene.
Igjen trekker vi kunnskap ut av den konteksten den hører hjemme i, en skandinavisk buddhist vil neppe føle seg hjemme i et buddhist tempel i Sri Lanka, med mindre dette tempelet har erfaring med å få besøk av vestlige buddhister. Det er flott at man er i stand til å overskride kulturelle barrierer på denne måten, men det er ikke fullt så flott at vi konstruerer nye med å ikke tilegne oss kunnskap om kontekst og historie for de tanker vi gjør oss til talsmenn for. Da konstruerer vi bare nye bilder.
Den islamistiske oksidentalismen
Den skandinaviske venstresiden var blandt de første som pekte en anklagende finger mot USA etter angrepene på WTC. Forklaringen på hvordan de kan anklage offeret for angrepet uten å en gang blinke over umoralen i anklagene deres finnes i venstresidens engasjement i Palestina saken, og i det faktum at USA er deres symbol på alt som de ikke liker.
Jeg skal ikke gå nærmere inn på det lange resonementet om USA og sosialisme, men det er interesant å finne ut hvorfor skandinavisk venstreside nærmest unisont hørtes ut som om de var propaganda-avdelingen til Al-Quaida.
Al-Quaida er en av mange organisasjoner som kan kalles islamistiske eller tilhengere av politisk islam. Disse bevegelsene er nasjonalistiske bevegelser som mener islam skal være grunnlaget for statsutøvelsen og de har, mer eller mindre uten unntak, et stort innslag av sosialistisk tankegang. Utgangspunktet for spredningen av disse tankene innenform den arabiske verden var Michel 'Aflaq og Salah ad-Din al-Bitar. De ble grunnleggere av en bevegelse som ønsket å bringe tilbake den arabiske rennesansen, bedre kjent som Ba'th bevegelsen. Det nasjonalistiske elementet var et motsvar mot kolonimaktene som fantes over store deler av den arabiske verdenen, og det sosialistiske elementet var et tidstypisk motsvar mot den fattigdom de så rundt seg. Det hadde de plukket opp under sine studier i Sorbonne, Paris på 1930-tallet.
Det er med dette ideologiske utgangspunktet menn som Osama bin Laden har spredt sitt oksidentalistiske bilde av vesten. Hans oksidentaler er mann, han bærerde samme klærne som koloniherrene og er kun ute etter å berike seg på araberverdens rike ressurser. Han er en blind følger av sine laster og begjær og ser på kvinner som horer, kun der til hans belystelse. Uten hans undertrykkende regime ville den muslimske verden være et rikt paradis der alle hadde velstand og lykke. Men oksidentaleren forstår makt og styrke når han ser det, og livsstilen hans har gjort ham svak. Dersom man bruker nok styrke kommer oksidentaleren til å gi seg. Dette er det kraftfulle bildet Osama bin Ladens propaganda maler av oksidentaleren, og det er like feilaktig som bildet av den svartmuskete orientaleren er.
Det er også merkelig likt det bildet som sosialistene maler av den hvite kapitalistiske mannen og det er ikke rart at de arabiske samarbeidspartnerne til den skandinaviske Palestinabevegelsen har fått gehør for denne propagandaen hos sine sosialistiske sympatisører.
Den palestinsk-israelske konflikten har vært en viktig symbolsak for Al-Quaida og det at de ser ut til å dele samme sak har heller ikke gjort det vanskeligere for den skandinaviske venstresiden å bli talsmenn for det samme oksidentalistiske skremmebildet som Osama bin Laden benytter i sin propaganda. Den kompromissløse løsningen som FN falt ned på i 1948 har blitt enda et symbol på de vestlige kolonimaktenes herjinger I den muslimske verden for de islamistiske bevegelsene. Men til syvende og sist benytter seg av er den samme stereotype skremmebildet som de begge har kritisert og kritiserer sine meningsmotstandere for.
Den materialistiske oksidentalismen
I utviklingsland finner vi en annen form for oksidentalisme, som er mer positiv. Mange ser på det vestlige forbruket og vitenskapsnivået som prisverdig og viktig. De ønsker å få tilgang til de samme ressurser som de industrialiserte landene har. For de fleste urbane, kontorarbeidende Skandinaver er det ikke verken viktig eller relevant at de landbruksproduktene vi benytter er siste skudd på utviklingen av kyr som melker mer, hvete som har flere korn per aks eller grisekjøtt som er laget for å mørt, magert kjøtt. Vi har tilgang til nok mat av tilstrekkelig kvalitet så derfor har kvantiteten blitt uviktig for oss. Kvantiteten bare er der og vi forstår ikke lenger prossessen som gjør det mulig, eller hvilken frihet det gir oss.
Møtet med mennesker som lever i fattigdom er rørende for de fleste, vi ser avmakten og mangelen på muligheter som fattigdommen skaper. Mange av de som har reist rundt i utviklingsland kommer hjem både med indignasjon og sjokk, men fordi de ikke lenger forstår hvordan man skaper velstand kan de i neste omgang snu rundt å kjempe mot bruk av genmodifiserte planter som har blitt forsket frem av vitenskapsmenn som har en visjon om å fø sine egne medmennesker, eller mot handelsavtaler som gjør at de samme menneskene kan leve av å selge det de produserer i våre rike markeder.
Mange av våre egne naturvitere ser ikke hvordan deres egen forskning er viktig for å bidra til at velstandsutviklingen både i de industrialiserte og ikke-industrialiserte landene. Mindre mobiltelefoner virker kanskje meningsløst når man kunne jobbe med å fø fem tusen mennesker på en kvadratmeter med åker, men mindre mobiltelefon er svært viktig når det bidrar til at hjulene i det vidunderlige økonomiske systemet som gir oss valgfrihet og egenkontroll velsmurte og knirkefrie. De industrialiserte landene har benyttet det kapitalistiske systemet så lenge at de har mistet forståelsen for grunnlaget og dermed jobber like mye for å stoppe det, som å smøre det.
Vi har bevegelser som har som sitt eneste formål å stoppe den økonomiske utviklingen, forbruket vårt blir fremstillt som syndig og forkastelig. Samtidig er det mange regjeringer og organisasjoner i verden som kjemper for det motsatte. USAs svar på WTC var å sørge for skattelettelser og andre tiltak som skulle øke forbruket i landet, nettopp for å motvirke arbeidsledighet og fattigdom blandt amerikanere. Utviklingslandene kjemper for mindre handelsrestriksjoner og lavere tollsatser på eksport så de kan motvirke den samme arbeidsledigheten og fattigdommen blandt sine innbyggere. Vi er ikke i stand til å se hverken hvorfor det er viktig for å skape og opprettholde vår levestandard, eller vår livskvalitet. Snarere tvert i mot, vi synes faktisk at det er mye finere med "tradisjonellt jordbruk", "økologisk mat" og "naturlige omgivelser".
Dels kan troen på disse verdiene spores til måten de skandinaviske bondeorganisasjonene har markedsført seg, og dels kan det spores til de samme romantiske tankene som er bakgrunnen for den esoteriske orientalismen. Men det er et paradoks at vi forkaster grunnlaget for friheten levestandarden vår gir oss, og at vi ikke er i stand til å forstå sammenhengen mellom den teknologiske utviklingen og friheten til å være opptatt av andre ting enn å sette mat på bordet og skaffe tak over hodet. Vi kan realisere oss selv, ta en utdanning som ikke er relevant til levebrødet vårt, reise, kjøpe produkter som gjør at arbeidet går unna fortere og med mindre arbeidsinnsats, ha overskudd og penger til fritidssysler som gir oss glede, kort sagt vi har en frihet som mange mennesker i verden ikke har råd til.
Den matrielle oksidentalismen har også en skyggeside som man opplever når man er ute å reiser i land der dette er en vanlig tanke. Student eller bedriftsmogul, det spiller ingen rolle, er man vestlig så er man rik og sånn er det. Taxisjåfører og andre serviceleverandører synes ikke det er forkastelig å ta seg betalt både to og tre ganger mer enn de ville ha gjort hvis du var lokal. Tiggere kan bli fryktelig ubehagelige hvis du ikke gir dem penger og fremmede mennesker synes det er greit å spørre om man kan gifte seg med dem eller familiemedlemmer, slik at de kan få visum til det forgjettede Vesterlandet. Igjen er det det konstruerte bildet som er grunnlaget for hvordan enkeltmennesker samhandler, og ikke kunnskap om det enkelte individet du forholder deg til.
De farlige bildene
Mennesker skaffer seg kunnskap om verden gjennom å analysere og kategorisere sine inntrykk. Store deler av denne prosessen foregår uten at vi egentlig tenker over den og kategoriene vi benytter oss av. Det meste av kunnskapen vi tillegner oss er vi ikke eksperter i, vi absorberer eklektisk den kunnskapen som reproduseres rundt oss og de som reproduserer den er som regel eksperter i reproduksjon og ikke i den kunnskapen de formidler. Hele dette systemet av ubevist reproduksjon og eklektisk tilegning gir store tankemønstre og bilder makt. Vi tar oss sjelden tid til å trekke i de trådene vi holder i slik at hele veven av kunnskap og feilinformasjon blir synlig.
Orientalismen og oksidentalismen jeg har beskrevet over er to tankemønstre som har blitt satt på den globale agendaen den siste tiden. Som du har sett kan noen av dem være positivt ladet og noen av dem være negativt ladet. Problemet er ikke fortegnet, problemet er at vi benytter oss av dem til å oppleve verden uten at vi er klar over det. I blandt kan dette får dramatiske konsekvenser, som når Osama bin Laden lurer idealistiske ungdommer til å krasje fly, uten at de en gang vet at de snart skal stupe i døden sammen med gislene sine eller skandinaviske nazist-ledere overtaler felleskapssøkende unge menn til å skade eller drepe folk som har en annen hudfarge.
Andre ganger kan det føre til at svært behagelige opplevelser kan bli skamfulle eller pinlige, som når jeg fikk et spesiellt indisk møbel i gave av min vertsfamile der nede sist jeg besøkte dem. Jeg hadde lenge ønsket meg denne spesielle stolen som er laget av en treramme med lave føtter, og som har et flettet sete. Den nye stolen hadde sete av vevd plastikk, ikke hamp som de gamle. Grønn og hvit plastikk til og med. På en indisk bondegård er det praktisk, det er enkelt å holde rent, materialet er ikke porøst, og ikke blir det slitt så fort som hampsetet blir. Men det var ikke autentisk nok, det var noe estetisk feil på den fint dreide stolen i mørkt tre med det skjærende hvite og grønne plastikksetet. Men det var den fineste og nyeste stolen og ikke snakk om at jeg skulle ha noen av de slitte, gamle, skittne stolene. Det var jeg som skulle ha den og jeg skulle ha det beste mente familien min. Dermed basta.
Det er ikke vanskelig å se komikken i dette bildet. Stolen står hjemme i stua mi til stor glede for meg, og stor skam. For jeg kan ikke se på den uten å minnes hvordan jeg satt fast i mitt eget verdensbilde. Hvordan det gjorde meg ute av stand til å se hvordan de ga meg det fineste de kunne tenke seg, og jeg var ikke i stand til å se det på den måten fordi det ikke var "autentisk" nok.
Det er ikke lett å se disse store tankemønstrene i våre liv, store tenkere som Michel Foucault har bruk hele livet på å analysere hvordan de påvirker oss, og andre har brukt mengder at tid på å beskrive forskjellige tankemønstre. De fleste av oss har hverken tid eller ressurser til å gå så dypt inn i materien, men i det minste kan vi lære oss å stille spørsmål ved kunnskap som er så selvsagt at vi ikke vet hvor vi lærte det i første omgang. Når vi treffer andre mennesker kan vi se på våre egne reaksjoner og finne ut om våre postivie og negative reaksjoner har bakgrunn i det enkelte individet eller våre bilder av hvordan dette individet skulle ha vært på bakgrunn av kjønn, kultur, sosial status eller andre gruppefaktorer. Når vi ønsker å bli kjent med noen, er det ikke da et rettferdig krav at vi også skal prøve å bli kjent med dem?
Posted by Waldemar at 12:22 PM
June 23, 2002
Konst och teknik- konflikt eller samverkan?
Av Waldemar Ingdahl
I dag sägs konst och teknik stå långt ifrån varandra. En sägs bara handla om estetik och skönhet, den andra bara om funktionalitet och mätbarhet. Så har det inte alltid varit. Konsten har genom historien funnit nytt material, nya teman och inspiration från tekniken (ett exempel bland många är videokonsten), och tekniker har fått inspiration för sitt arbete från konstnärernas krav.
Ett exempel är den elektriska gitarrens utveckling, som dock också utgör ett exempel på hur skiljelinjen mellan konst och teknik har blivit mer markant i dag. Hur kan man utveckla tekniken, när de flesta som efterfrågar elgitarrer vill att de skall förbli vid en standard som utvecklades för 40 år sedan?
Det dilemmat står elgitarrstillverkarna inför i dag. Så många kunder vill köpa just den typ av gitarrer och förstärkare som legenderna, t.ex. Eric Clapton och Jimi Hendrix, spelade med på 60-talet.
Dagens retrospektion är skild från vad gitarrlegenderna gjorde då. De experimenterade med tekniska lösningar, för att kunna utveckla sin musikaliska stil. Clapton spelade på en Les Paul elgitarr från sent 50-tal och hade en Marshall förstärkare från 60-talet. Hendrix berömda Fender Stratocaster var kopplad till en förstärkare ritad av Jim Marshall. Den innovativa kombinationen möjliggjorde Hendrix våldsamma utspel med distortion och intill över hörselgränsen rika övertonsregister.
Stratocastern hade skapats ett årtionde innan av Leo Fender, en av musikteknikens stora innovatörer. Han hade också tillverkat den första massproducerade elgitarren, Fender Telecaster, elbasgitarren samt flera storsäljande förstärkare. Den första egentliga elgitarren hette Ro-Pat-In A22 (senare känd som Rickenbacker) och hade tillverkats redan 1932, men den massproducerades inte och sålde inte heller något vidare.
Fenders främsta konkurrent var Gibson Guitar Corporation, som hade tillverkat akustiska instrument sedan början av 1900-talet. I början av 50-talet uppmärksammade Gibsons direktör Maurice Berlin de innovationer som Fender gjort med Telecastern och kontaktade uppfinnaren och musikern Les Paul (som vid tidpunkten hade haft flera listframgångar tillsammans med sin fru Mary Ford). Samarbetet mellan företagets tekniker och Paul var mycket framgångsrikt och skapade en elgitarr som kunde konkurrera med Fenders, tillverkad med Gibsons egna komponenter. I år så firar vi faktiskt 50-årsjubileumet för den första Les Paul gitarren. Den kunde också masstillverkas, men med större hantverksskicklighet, och med högre träkvalitet. I mitten av 50-talet kunde Gibson eliminera bruset från elektriska störningar i sina elgitarrer. Vid ungefär samma tidpunkt tog Leo Fender de bästa delarna från Telecastern och lade till tre pickuper istället för två och en svajarm för att höja och sänka gitarrens tonhöjd. 1954 kom Fender Stratocaster ut på marknaden och en mycket snabb och revolutionerande teknisk utveckling hade skett.
Då nådde också elgitarrens teknik sin höjdpunkt. Fråga dagens instrumentsamlare och musiker, som utan att tveka kan betala hundratusentals kronor för en Stratocaster i original, eller en miljon kronor för en Les Paul från slutet av 50-talet.
I sin klassiska bok om framtidens möjliga utveckling, "Profiles of the Future", skrev författaren och framtidsforskaren Arthur C. Clarke att när en teknik nått höjdpunkten av sin utveckling blir alla förändringar evolutionära, snarare än revolutionära- där utgjorde elgitarren inget undantag.
Men Clarke missade att utplaningens förklaring kan ligga i vad kunderna efterfrågar. De första masstillverkade instrumenten och förstärkarna, hade spelat en så viktig roll i rockmusikens utveckling och förknippats så hårt med de förnyande musiker som blivit hjältar, att de flesta som köper en elgitarr vill att den skall vara lik de som Clapton, Hendrix och Pete Townshend spelade på. Radikala försök att förbättra tekniken (som på 50- och 60-talen) kan möjligen få viss uppmärksamhet på musikmässor och i branschmedia, men de tar sig inte ofta in i musikens huvudfåra, och de används sällan till att förnya hur musiken spelas.
Les Paul fortsatte att förnya. I början av 70-talet övertygade han Gibson att marknadsföra en ny version av sin elgitarr baserad på den han själv använde för sina konserter. Den var mindre störningsbenägen och kunde använda längre trådar, men Pauls elgitarr lät därmed renare i tonen, utan den äldre teknikens "rock-n-roll" känsla. Hans förstärkare var förbättrad av nästan tjugo års framsteg inom elektroniken, och kunde inte användas med Fender- och Marshallförstärkarna. Marshall-förstärkare från 60-talet använde fortfarande vakuumrör!
Försäljningen misslyckades därför. Men "rock-n-roll" känslan, det orena ljudet, berodde på att den teknik som användes före Pauls nya gitarr var så mycket sämre. I dag tillverkas elgitarrer som är mindre avancerade än Pauls 70-tals konstruktion. Les Paul lät sig inte nedslås, och fast han börjar bli till åren kommen (han är född 1915), så spelar han än i dag på en jazzklubb i New York en gång i veckan.
Innovationer sker. Gibson arbetar med ett nytt system som kallas MaGIC (Media-accelerated Global Information Carrier), för att skapa en ljud- och videokabelstandard för elektriska musikinstrument, konserter, inspelningsstudios samt hemmet. De första MaGIC-gitarrerna är Les Paul-gitarrer med en "hexafonisk" pickup. Den kallas så för att den separerar outputen från gitarrens sex strängar, snarare än lägger ihop den. Var och en av de sex strängarna kan kopplas till en separat förstärkare, och en MaGIC-gitarr kan styra en synt. Den kan kopplas till scenens ljussättning, där varje sträng utlöser en ljus- eller bildeffekt. Med rätt sorts hård- och mjukvara kopplas den direkt till en dator för att spela in musik digitalt. Denna tekniska utveckling skulle kunna ge nya impulser för gitarrspelet och musikens innehåll.
MaGIC är dock kanske inte så ny och innovativ som man kan tro. Det japanska företaget Roland har tillverkat syntar som styrs av elgitarrer sedan tidigt 70-tal. Trots tekniska problem, har utvecklingen gått framåt. I dag finns t.o.m. möjligheten att spela simulationer av elgitarrer på synt, med samma ljud som från 60-tals förstärkare.
Tyvärr kommer nog innovationerna att falla på sin viktigaste komponent: musikern. Elgitarristen har länge setts som musikens närmast dionysiska förgrundsgestalt, en ständig utforskare av gränser, men som nuförtiden är konservativ, nostalgisk och förlitar sig på äldre teknik. Åtminstone i sitt instrumentval, vilket är en stor kontrast till den annars så förändliga tekniken i musikstudion.
Det finns annan teknik som skulle kunna vara mer avancerad men som behållts på en äldre nivå: Harley Davidsons motorcyklar är 50-tals teknik, likaså Zippo-tändaren. Allt för att bevara en viss attityd från den tid man vill identifiera sig med, men vars anda av förändring och uppbrott från det traditionella man inte riktigt förstår.
Det är lätt att bli retrospektiv även i sin musik, när man eftersträvar att instrument och inspelningsteknik skall vara så lika som möjligt ett gammalt ideal. Det är ingen slump att vi de senaste åren har sett framgångar för musiker som låtit exakt som gamla 60- och 70-tals band.
Vi tvingas inte att använda ny teknik, tvärtom kan vi i hög grad påverka vilken teknik som antas. Bara vi vet vad vi gör, ny teknik ger också nya impulser för framförande och innehåll. Vill man överträffa Claptons och Hendrix musik får man nog också ta till sig en annan viktig del av deras konstnärliga skapande: deras förståelse och experimenterande med tekniken.
Då kan man, som dem, ta sig ut från jättars skugga.
Posted by Waldemar at 01:09 AM