« April 2003 | Main | June 2003 »
May 19, 2003
Som egenmäktiga gudar i Bryssel
Ett tal hållet av Waldemar Ingdahl för Brysselmoderaterna den 19 maj 2003
Mina damer och herrar! Tack så mycket för er vänliga inbjudan till mig att presentera boken Som egenmäktiga gudar här i Bryssel. "Som egenmäktiga gudar" är en bok som utkom på Timbro förlag år 2002 och som jag skrivit tillsammans med mina kollegor Alexander Sanchez och Anders Sandberg på tankesmedjan Eudoxa.
Timbros VD Mattias Bengtsson gav oss i uppdrag att skriva boken då frågorna kring gen- och bioteknikens utveckling har blivit särskilt viktiga nu. Vi börjar att se teknikens effekter i realiteten ute i samhället och ekonomin, genom konkreta applikationer som genmodifierade grödor och bruk inom medicinen. Många av de nya medicinerna i dag har mycket att tacka framstegen inom gentekniken för.
Men teknik uppstår inte i ett vakuum, utan påverkas av det samhälle den utvecklas i och av den bild som skapas av den i den offentliga debatten. I "Som egenmäktiga gudar" tar vi upp hur vi såg hur dagens genteknik påverkades i hög utsträckning av debatten under 1970- och 80-talen. Vi ville därför se vilka idéströmningar som funnits i debatten sedan dess, och se om dagens debatt ger gentekniken en ärlig chans.
Bioteknik, att använda livet självt som teknologi, har funnits länge. Innan mitt flygplan landade på Bryssels flygplats så flög det över Belgiens landsbygd, över gårdar och fält. Då såg jag långt där nere en flock får. Får tämjdes för redan 10 000 år sedan, och nu ser de mycket annorlunda ut, jämfört med sina vilda förfäder. Vildfåren hade långa ben för att kunna fly fort om rovdjur kom, och kort ull och för att inte fastna i buskar och växter. Får som kan springa fort och långa sträckor, och med för lite ull som inte kan klippas, passade inte människan och efter många generationer av aktiv avel så fick man dagens får. Man valde ut baggar och tackor med korta ben och lång ull och såg till att de fick fortplanta sig, men man visste inte riktigt exakt hur det gick till för att överföra de önskade egenskaperna.
Först 1973 förstod man hur, då forskaren Stanley Cohen med sina kollegor vid Stanford University lyckades att flytta en gen från en stam av bakterien Escherichia coli till en annan. Ett med dagens mått rätt så enkelt experiment, men då ett mycket stort genombrott som skapade debatt i forskarsamhället.
Asilomarkonferensen i Kalifornien 1975 blev en viktig hållplats för forskarnas debatt för att diskutera gentekniken och hur eventuella risker med den skulle hanteras. Det fanns en otålighet vid Asilomar: man ville få fram riktlinjer som kunde möjliggöra forskning. Man ville därför anta ett gemensamt förhållningssätt och visa myndigheter och allmänhet att forskarna tog ansvar. Då uteslöt man etiska frågor, för de kunde inte avgöras i motsats till säkerhetsfrågorna och att stå i vägen för ett konsensus. Konferensen kom därför att handla om regleringar och kontroll. Då Asilomarkonferensen dominerades av mikrobiologer, men saknade kompetens om epidemiologi och folkhälsa, så överdrevs många risker med experimenten. Resultatet blev bl.a. riktlinjerna med olika nivåer av fysisk säkerhet i laboratorierna.
De mycket strikta säkerhetsföreskrifterna skulle sedan anpassas över tiden och lättas när man fick mer kunskap. Men effekten i den offentliga debatten blev snarast motsatt mot vad man hoppats på. Paradoxalt nog, kan det spontana antagandet av säkerhetsåtgärder, riskbedömningar (tyvärr ofta bara från "värsta fall" scenarier) och jämförelsen man tog upp med kärnkraften (den här gången skulle forskarna göra det rätt från början) skrämt många i allmänheten. Första gången som allmänheten ens fick höra om gentekniken, var genom att man påtalade dess faror! Därför stärkte amerikanska NIH (National Institute of Health) riktlinjerna om säkerheten vid gentekniksexperiment år 1976.
Säkerhetsföreskrifterna varierade från land till land. De kom att påverkas av antingen NIH:s specificerade system där anslag gavs efter säkerhetsprövning, eller av det brittiska systemet (efter Williamsrapporten) där en nationell kommitté fattade beslut om vilka projekt som skulle initieras.
I Sverige kom debatten i gång 1978 när KabiGen AB ville bygga laboratorier för genteknik i Uppsala och på Kungsholmen i Stockholm. Farhågorna hos allmänheten fick den dåvarande Folkparti-regeringen att tillsätta regeringsrådet Bertil Wennergren som enmansutredare för att undersöka om miljö- och hälsovårdslagstiftningen räckte till genteknikforskningen ur säkerhetssynvinkel. Wennergren såg inte att man måste särbehandla gentekniken från en risksynpunkt (jämfört med t.ex. forskning på virus) och han ville inrätta en bioteknisk nämnd bestående av vetenskapsmän och lekmän. Nämnden skulle ha ett positivt anslag, och främja forskningen, förutom sin kontrollfunktion. Dock så tog inte regeringen upp detta i sin proposition. Man ansåg att riskerna var oöverblickbara, och statsminister Ola Ullsten vädjade om ett stopp för forskningen tills en delegation inrättats och skärpta föreskrifter trätt i kraft. Valet 1979 spelade stor roll. Centern hade kommit in i frågan om genteknik via miljöfrågorna och var mycket kritiska. För att få med Centern i en framtida regeringsbildning så ville man göra hanteringen så restriktiv som möjligt för att tilltala dem, i en fråga som ändå sågs som politiskt okontroversiell.
Det blev Arbetsmarknadsdepartementet, inte Utbildningsdepartementet som normalt handhade frågor om forskningen, som skrev propositionen och detta hade en avgörande betydelse på utformningen av lagstiftningen. Detta har sedan fortsatt i Sverige, i dag är det Socialdepartementet som handhar frågorna om genteknikens säkerhet och etik. Liksom 1979, då frågor om arbetarskydd för laboratoriepersonal blev viktigast, är i dag frågor om risker viktigare än hur forskningen skall främjas. I delegationer och kommittér har sedan inslaget av lekmän varit mycket stort och i den gentekniska delegation som upprättades under Arbetarskyddsstyrelsen 1979 saknade många kompetens om genteknik.
I september 1980 sände UR TV-serien "Det nya arvet" som skulle informera om gentekniken. I programmets vinjett visades en Faust-liknande forskare som blandade bland provrör, vilket följdes av bilder från nazisternas partidagar i Nürnberg med Adolf Hitler med en råttas huvud. På många sätt var programmet en symbol för 1980-talets debatt. Säkerhetsdebatten verkade avgjord, med vad skulle man över huvud taget ha gentekniken till? Var gentekniken etisk?
Vi gjorde en djupare studie av två böcker som påverkade sin samtid: journalisten Brita Åhmans "Hybrid-DNA: etiska och humanitära aspekter på genmanipulationen" från 1981 och forskaren Bertil Åbergs "Tillräckligt säkert: kring införandet av en ny teknik i Sverige" från 1982, men jag sammanfattar snabbt debatten för er.
Debatten på 1980-talet präglades av miljörörelsens insteg. Många kände sig utestängda ur samtalet och upplevde att beslutsfattarna inte tog dem på allvar. Genom bioetikens genomslag kom värderingsfrågor upp på agendan, men dessa frågor försökte man lösa genom att finna konsensus mellan olika etiska system- utan hänsyn till olika bevekelsegrunder och utan konsekvenskrav. Genom att inte formulera etiska grundprinciper uppnåddes inte en samsyn i samhället, utan en samsyn bland representanter för samhället som kunde producera lagstiftning. Forskarna gick sällan ut i debatten och förklarade fördelarna med gentekniken, och när säkerhetsbestämmelserna (i enlighet med beslutet från Asilomarkonferensen) trappades ned så avslutades högstatusdebatten om gentekniken. Man diskuterade utifrån befintliga lagar, regler och system istället för att debattera målsättningar och värderingar. Detta öppnade för en alternativ debatt som kontrollerades av de som hade andra värden om interaktionen mellan natur, kultur och samhälle.
Värderingar kan inte informeras bort. I Eurobarometern 1996 såg man t.ex. att motståndarna till genteknik ofta var välinformerade om den. Etikfrågorna blir ett substitut, där man för fram etik som något objektivt, och därmed kan passas in i den teknisk-administrativa debatten.
Eurobarometern 1996 tog upp att många svenskar tror att genteknik är ett otillbörligt manipulerande med livet, mer specifikt med en naturens meningsfulla ordning, där varje art har sin plats och uppgift. Det skiljer sig åt från USA, där man inte skall inta Guds plats.
Det är med denna natursyn, med sina ofta antirationella aspekter och där naturen beskrivs som ordnad, meningsfull och ursprunglig och överordnad människan man måste argumentera. En kontinuerlig debatt om de grundläggande värdena i samhället gör att debatten utvecklas och kan gå vidare till framtidens frågor.
För visst påverkar denna debatt oss än i dag. EU:s restriktiva hållning inför gentekniken kommer från att en annan syn på människans förhållande till teknik och natur har vunnit insteg. Det har den gjort genom att diskutera just värderingar. Forskarna på området är ofta tysta därför att de antar att även samhällsdebatten är formell och vetenskaplig, och då hör inte värderingsargument hemma där. Många av de forskare som gick in i debatten brände ut sig p.g.a. det.
Ett typiskt exempel på det är debatten om genmodifierade grödor, där EU har stiftat ett moratorium, och där Sveriges miljökommissionär Margot Wallström är den som driver på för att moratoriet inte skall hävas. Detta moratorium har lett till att fattiga länder, för att kunna få exportera till EU, antagit samma restriktiva hållning till GMO. Vilket har lett till svält i bl.a. Zambia, då man vägrat ta emot hjälp innehållande genmodifierad majs.
Ur detta kan man börja att ifrågasätta vilka värderingar som driver tanken om "den rena maten", varifrån man har hämtat dessa värderingar och vad den skall få kosta i mänskligt lidande, när just gentekniken skulle kunna göra mycket gott; särskilt i u-länderna.
Och vi behöver nog ha en bättre samhällsdebatt om tekniken i framtiden, för gentekniken är bara början på en rad nya tekniker som kommer att ställa lika svåra frågor om människans förhållande till sin omgivning och sig själv. Men om vetenskapens och det fria samhällets vänner tar värdedebatten tidigt anser jag att det kommer att gå bra i framtiden.
Posted by Waldemar at 10:33 AM
F.A. Hayek and the European Emission Trading Directive
A speech given by Waldemar Ingdahl at the Tech Central Station Europe and International Council for Capital Formation seminar "Can we reduce greenhouse gases without reducing EU competitiveness?" in Brussels May 19th 2003. Other speakers at the event were TCS Europe's editor Craig Winneker and Dr. Margo Thorning from the ICCF
Ladies and gentlemen,
At the end of the 1960's no European country had a clearly defined environmental politics. It was first in connection with the EU head of state summit in Paris 1972 that the commission started its work with environmental policies and it was also then the first action programme was presented.
These last 30 years we have seen great changes in environmental laws. The priority of the environment has been gradually elevated on the agenda of the community. With the Amsterdam treaty the juridical framework for the environment was strengthened. One of the most important goals in the treaty of the community is now to strive for a sustainable development and a good protection for the environment. The community's definition of sustainable environment can shortly be stated as "development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs" which is a definition that stems from the Brundtland commission in the '80s. In the EU there are at present more than 200 regulations that span, in principle, on all areas of the environment. About 40% of all transgression errands on member states are concerning environmental issues.
In the EU environmental concerns are seen as being "integrated". The cares for the environment must not be detached from other areas of concern, and must considered from the beginning. This must be relevant on all areas, as for instance energy production, transportation, agriculture and tourism. It must also be directly integrated in corporations' business plans.
Member states are not allowed to sidestep the implementation of EU laws. If a member state is seen by the commission to do this, they are taken to the community's court. There is also a pressure to conform, for instance through the commissioner for the environment Margot Wallström's "name, fame and shame" seminars, where it is presented how far member states have implemented the directives.
Information is also very important in the EU environmental strategy. By involving the public in order to raise the quality of the legislation and NGO's, the media, the schools and corporations should be involved as quickly as possible in forming the decisions for policy, and are also seen as important parts in spreading knowledge and awareness of the environment in order to be implemented in everyday life by the citizens. "Everybody has to contribute and we must spread our knowledge and be examples", says commissioner Wallström on her website.
Thus we can assess that the scope of EU policies on the area of environmental politics are quite far-reaching.
Which bring us to the topic of today: greenhouse gases and the trading of emissions,
In the 6th Environmental Action Programme (the present one) the limitation of climate change has been upgraded on the agenda of the commission as one of the top priorities after the Kyoto Protocol of 1997.
The EU has committed itself to reduce its emissions of greenhouse gases by 8% until the years 2008-2012 compared to the levels emitted in the year 1990.
Now, between 1990 and 1998 emissions of greenhouse gases fell according to the EU by 2.5%, but this was mainly achieved through the United Kingdom switching from coal to gas as most important source of energy, eliminating most of its coal industry ("the dash to gas") and through the restructuring of the re-united Germany's heavy industries. Most other countries increased their emissions, and the commission states that one of the hardest problems is to coordinate what the different member nations should do to meet targets.
The EU means that because the energy sector is the sector that contributes the most to global warming the level of energy consumed must be reduced through structural changes. The commission wants to achieve this through several ways like taxation, improving the efficiency of production, improving the effectiveness of consumption, and supplanting old sources of energy with alternatives like wind power.
Taxing energy in order to make it more expensive for people and industries to use it, of course raises the costs for production, and decreases EU corporations' competitiveness on world markets. This is why the EU Environment Council, approved the European Emissions Trading Directive, in order to make this as cost efficient and cheap as possible. It is scheduled to come into effect in 2005.
Companies will be set a cap on how much they can emit in a given period - in this case, of the carbon dioxide (CO2) emissions- and are allowed to trade these "allowances". A company that over-complies with its initial limit can sell its surplus allowances to others that find it more costly. The price of allowances should settle at the level that reflects the overall lowest-cost way of limiting emissions. As an efficient tool for controlling emissions, it is stated as an economist's dream, and climate change (where the environmental damage does not depend on who does the emitting, or where) is said to be a problem ideally suited to the tool.
The Directive requires each European country to establish a domestic emission trading system based on consistent principles and with similar sectoral coverage - applied to power generation and much of European heavy industry. The allowances thus created will be tradable across the whole of the EU, so as to create an efficient European-wide trading market. The system will cover over 40% of European carbon dioxide emissions, thus representing the cornerstone of efforts by European countries to implement their Kyoto commitments.
Estimates say, that the total value of the allowances will exceed ten billion Euros each year. The thought is that limiting emissions makes polluting a scarce resource, and scarcity brings economic value.
This makes the question of how allowances are distributed between companies a rather touchy subject - and one which the Directive largely leaves up to the member states as they move towards implementing the system in national law. The industry lobbied for the Directive to require governments to give out the allowances for free, by implication primarily to the current emitters. The European Parliament dissented, and flexed its muscles on the issue of allocation - and the Directive now allows governments to auction up to 10% of the allowances.
The directive makes it clear that the European proposal is a prelude to gain experience and advantage prior to the global scheme due to come into force in 2008 under the terms of the Kyoto treaty.
What would Nobel laureate economist Friedrich Hayek, have thought of greenhouse gas emission trading? Should not he have approved of this more market-based way than exclusively via regulation?
I think that in the light of the Austrian school of economics, and its views on the nature of markets, he would have dissented. Markets are spontaneously evolving societal processes that require experimentation, not something that can be created by a "single best solution" decision from the top. In a system of emission rights governments create an artificial shortage of energy and subsequently allocate rights to use this energy to individual corporations. Particularly it would benefit a small number of large energy producers. These companies then have a sort of monopoly. As a result, they have a vested interest in preventing any reversal of the artificial shortage, for instance as a result of technological breakthroughs or new climatological insights that could possible show that man-made emissions of greenhouse gases don't have influence on the climate, as previously thought. In that case, their emission rights, which they may have bought for significant sums, would be worthless.
How emission rights should be shared out is a problem. Some companies have already invested heavily in clean technology. How can we avoid these companies being put at a disadvantage towards competitors that emit more? In addition, a system of tradable emission rights requires monitoring of implementation and enforcement of contracts. The amounts involved will probably be considerable and temptations to cheat will be significant. All this will require a large bureaucracy, both in regards for the governments and the corporations furthering increasing costs of business.
Furthermore, such a system runs the risk of conflicts, in the form of sanctions to compel enforcement. That could lead to trade wars or, increase international tension. It is also conceivable that purchase of emission rights by western companies in the Third World will place a brake on local industrialisation in those countries because the CO2 emissions quota have already been sold.
There are also dangers outside the material sphere. Granting power to politicians to determine who in society may use energy forms a major threat to the individual freedom of the citizens. This could strengthen the position of those currently in power and their followers, resulting in discrimination against companies that do not enjoy close relations with the authorities.
Elements of central planning would be incorporated in our market economies under the banner of market conformity, which would represent a clear change in the development trend towards more market and less government.
So F.A. Hayek's answer to today's topic would be: not by the European Emissions Trading Directive.
Posted by Waldemar at 10:25 AM
May 14, 2003
Seminar of hope
In his Tech Central Station Europe article Coalition of the Tilling of May 14th, Waldemar Ingdahl tells about a new hope through genetics, sound politics and free markets for the world's poor was discussed at Eudoxa's seminar in Stockholm
Posted by Waldemar at 10:20 AM
May 13, 2003
Gentekniken i samhället
Den 12 maj publicerade Göteborgs-Posten Anders Sandbergs artikel Vad vill du själv ha gentekniken till?. I artikeln ger Sandberg riktlinjer för vad som kan vara en lämplig framtida bioetik.
I sagan fann den holländske pojken en läcka i en damm han tätade med sitt finger. Så har man ofta sett på ett nytt genombrott för gentekniken. En spricka i en annars väl fungerande syn på människan och hennes förhållande till sin biologi, som måste tätas.
Posted by Waldemar at 10:14 AM
May 08, 2003
Informationsålderns politiska filosofi
Av Waldemar Ingdahl
Recensionen har varit publicerad i Svensk Tidskrift 2/2003
Alexander Bard & Jan Söderqvist: "Det globala imperiet: informationsålderns politiska filosofi". Bonnier Fakta, Stockholm 2002.
I sin nya bok "Det globala imperiet" har författarna Alexander Bard och Jan Söderqvist tagit på sig en mycket svår men samtidigt väldigt viktig uppgift: att försöka ge en bild av hur vårt samhälle, dess politik och dess kultur förändras av teknikens framsteg. Boken är en fortsättning på deras "Nätokraterna" från år 2000, där de formulerade många av de tankar som de tittar närmare på och utvecklar i "Det globala imperiet". Boken tar upp ett mycket brett spektrum av ämnen; här diskuteras globaliseringen, informationsteknikens påverkan på samhället, sociala och institutionella förändringar, förändringar i filosofins metafysik, nyvänsterns ställning, skapandet av nya identiteter för människor, drogpolitik, de traditionella mediernas fall, genteknik, rasism, transhumanism, feminism, de homosexuellas roll i samhället och hur nätverk ersätter hierarkier som samhällets grund. Detta är bara några exempel på ämnen "Det globala imperiet" tar upp och söker bilda en filosofisk förklaring till.
Den breda och höga ambitionsnivån gör boken mycket läsvärd, men samtidigt också svår och tung att läsa, vilket inte underlättas av att författarna ofta använder nykomponerade termer, långa räckor adjektiv eller omdefinitioner på etablerade termer. Ett litet exempel är termen "kapitalism" som författnar använder i en mycket vid mening för att beskriva hela moderniteten, istället för bara ett ekonomiskt system (vilket förvisso står i ordlistan i bokens slut). Nya företeelser kräver nya ord, men innebär också risken att mycket kan bli oklart och otydligt. Fast i jämförelse med den postmoderna tradition de tar avstamp ifrån, med tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze är boken snarast lättläst.
Författarna menar att vi i dag har inträtt i ett paradigmskifte som nu leder till en världsstat, idén om ett helt globalt samhälle. Ofta när man diskuterar globalisering sker det endast i ekonomiska termer, men boken ger sig in på att försöka beskriva hur kultur och identitet byggs upp på ett globalt plan i en öppen samhällsstruktur som inte bygger på att, som tidigare skapa fiendebilder att enas mot, utan ett inkluderande samhälle samlat kring en idé, istället för nationalstatens etniska och geografiska bas. Idén är att skyddet för mänskliga rättigheter är något som borde stå över tolkningen av folkrätten såsom statssuveränitet, som hittills varit rådande. Detta kommer att accepteras mer och mer i framtiden. Värnandet av upphovsrätten leder också fram till världsstaten, problem med miljön och kriminalitet likaså.
Nätverk istället för politik
De hierarkier, de fasta identiteter, de slutna politiska institutioner, den envägskommunikation mellan ledare och ledda, och de ekonomiska mönster som höll uppe de gamla nationalstaterna håller på att vittra sönder då förutsättningarna för dessa inte längre finns kvar. Dessa faller ned i en våldsam kamp mellan särintressen, där man tillskansar sig fördelar och privilegier på andra människors bekostnad, och som i realiteten slutar med att alla förlorar i längden. Sålunda blir den nationella politiken maktlös, ett tomt skådespel, som först de mest framsynta överger och gradvis även vanligt folk.
Människor går istället in i nätverk, där man delar intressen och projekt med andra som ställer upp på samma regler. Genom den interaktivitet som sprids i samhället är man tvungen att skaffa en juridik och politik som inte baserar sig på majoritetsbeslut, utan på att man tjänar på att följa dem. Makt fördelas efter den uppmärksamhet och trovärdighet som aktörerna kan förtjäna.
De gamla föreställningarna om mellanstatligt samarbete, som till exempel FN, faller också ihop enligt Bard och Söderqvist. Man kan inte bara ta det moderna demokratibegrepp som utvecklats inom nationalstatens hägn, med dess representativa inrättningar som majoritetsval, partier, fackförbund och medborgargrupper- och därefter förstora det till global skala. Men här finns en stor fara att detta ständigt omförhandlande världssamhälle kan kantra i anarki.
Mycket av resonemangen ovan börjar att låta som Hegels tankar, och hegelianismen såg en renässans under 90-talet. Är detta "frigörelsen" att få göra vad världsanden vill? Vad är etiskt godtagbart för alla? Vad kan vi inte förhandla om på global skala? Om man inte har en uppfattning om vad man själv önskar, hur skall man få ut något av sitt deltagande i nätverket?
Materialistisk historiesyn
Bard och Söderqvist utgår från en materialistisk historiesyn- det finns i kommunikationsteknologin inneboende egenskaper som bestämmer hur samhället kan se ut. Vilka ideologier som kan existera och finna stöd beror på det paradigm som tekniken ställer upp. Denna utgångspunkt antyder att historien har en inbyggd mening, en utveckling med "ofrånkomliga" stadier och händelser. Historien har dock visat oss att idéer om ofrånkomlighet i de historiska processerna inte behöver stämma, utan att denna "ofrånkomlighet" ofta måste underhållas av ideologi. Sålunda en paradox.
Detta betyder inte att all materialism bör kastas på skräphögen. Mauricio Rojas har, inspirerad av Karl Popper, använt termen "negativ teknikdeterminism", där framsteg i tekniken inte exakt beskriver hur ett samhälle kommer att se ut, utan snarare ger riktlinjer för vilka samhällen det är som inte är möjliga givet en viss teknik. Inom det spektrum som ges av tekniken finns många olika möjliga val av samhällsmodeller. Idéerna i spektrumet beskriver verkligheten för oss och vägleder vad vi uppfattar som praktiskt och moraliskt.
Nåväl, Bard och Söderqvist vill inte hamna i historiedeterminism, utan försöker att ge en metafysisk förklaring som just utgår från paradoxer. Paradoxer frigör oss från Descartes absolutistiska rationalism. Världsstaten skall sålunda inte ses som en djärv utopi utan som en modell för något som skall ge konkreta resultat. Vilka konkreta resultat, kan man undra? Och är det förnuft som Bard och Söderqvist beskriver, utifrån Foucault (även om han i vissa intervjuer menade att han främst avsåg att kritisera förnuftet som rationalistiskt maktmedel), alltid ett repressivt element?
Det är oftast lättare att se klart på sin egen samtid, så därför är "Det globala imperiets" nedslag i aktuella frågor och problemställningar mer tydliga. Där kan man läsa en kritik av en vänsterdominerad akademisk värld som håller på att paralyseras av intern censur, om hur den antiglobalistiska nyvänstern snabbt håller på att bli irrelevant på grund av den ideologilöshet som är nödvändig för att den skall kunna hålla fast vid gamla misslyckade utopier, hur feminismen förgås just när den segrat sig in i statens patriarkaliska maktstruktur med kvoteringar och jämställdhetsplaner och därmed klavbundit sig vid sin offerroll medan den reella makten flyttar vidare. Analyserna är här stundtals briljanta, snärtiga och insiktsfulla.
Vissa avsnitt känns kanske inte så övertygande, som att nazismen skapades av ett passivt matriarkat. Andra avsnitt, om exempelvis medias intellektuella kollaps, kan man åter ställa sig frågor kring (ser vi snarare inte att de högkvalitativa TV-programmen i dag är många fler, bara det att utbudet är så mycket större än tidigare?).
Så börjar man dock se på avsnitt som ligger läsarens egna åsikter nära, som till exempel bokens kritik mot dagens kapitalism och dess brister, och då är det lätt att gå i försvarsställning, kanske alltför lätt.
Framtidens höger?
Ibland under läsningen skulle det vara skönt att entydigt få etikettera "Det globala imperiet" som vänster, höger, postmodern, socialdarwinistisk, hegeliansk och så vidare (vilket också har gjorts) men det är inte riktigt så enkelt. Ambitionen har varit att bryta ny mark, att se utanför det samhälle vi i dag uppfattar som så givet att samhällsdebatten har avstannat, i en förhoppning om ett "historiens slut" där dagens institutioner och tankar alltid skall förbli lika relevanta och centrala.
Det är inte alltid som en läsare med liberal utgångspunkt håller med Bard och Söderqvist. Men boken är läsvärd just genom att den väcker tankar på nya områden, tankar om vilka förändringar som är önskvärda och nödvändiga. Recensenten lekte med tanken om vad en "framtidens höger" skulle kunna vara ur bokens perspektiv, och hamnade i tankegångar från bland annat Virginia Postrels "Framtiden och dess fiender", Carl Rudbecks "Creole love call" och nya funderingar kring det processuella samhälle Friedrich A. Hayek diskuterade i "Frihetens grundvalar".
Och det är kanske det som "Det globala imperiet" skall vara, en produktiv lek med tankar och idéer som inte skall läsas ensam, utan i samband med andra böcker och tänkare och som ett startskott. När man tänker så finns förvisso risken att snubbla i tanken och göra misstag (till och med rätt allvarliga sådana), men utan den risken kan man inte förnya sig, och att stå stilla kan visa sig vara ett sämre alternativ.
Posted by Waldemar at 10:07 AM
May 04, 2003
Eudoxa på TV
Utbildningsradion spelade in programserien "Människan & generna" om hur kunskapen om vårt allra innersta används i dag och vilka etiska problem den ställer oss inför. Medverkande som studiokommentator till två av programmen fanns tankesmedjan Eudoxas debattör Anders Sandberg.
I det tredje programmet i serien Gendoktorn kan komma diskuterades hur långt steget är mellan dagens forskning och fungerande genterapier? Vad är en god användning av gentekniken i framtiden?
Programmet sändes första gången den 4 maj.
Posted by Waldemar at 10:02 AM