Eudoxa

Newton är ständigt närvarande i vår kultur, i allt från konst i tunnelbanan till reklam. Ändå förblir han dold, såväl av det historiska avståndet, och sin egen hemlighetsfullhet som av olika sätt att tolka honom och hans betydelse. Han har skildrats som den tankspridda professorn, det storslagna geniet som blottlägger sanningen, den kalla rationalisten som bryter sönder regnbågen, den vresige alkemisten eller den kärlekstörstande lille pojken som gjorde en klassresa för att imponera på sin mamma.

En sådan gestalt lockar naturligtvis till biografier och skildringar, och för den intresserade finns ett rikt utbud med stor variation att att välja bland. Här finns till exempel akademisk hårdvaluta som Richard S. Westfalls "Never at Rest" från 1980 och psykologiserande "avslöjanden" som Michael Whites "Isaac Newton: The Last Sorcerer" från 1997. På senare tid har också flera romaner dykt upp där Newton figurerar, från Philip Kerrs deckare "Dark Matter" (2002), i vilken Newton agerar Sherlock Holmes, till Neal Stephensons "Quicksilver" (2003), där Newtons roll i den vetenskapliga revolutionen utgör en av de många röda trådarna.

Det som utmärker James Gleicks nyutkomna "Isaac Newton" är kanhända att denna biografi vågar blicka bortom personen och se landskapet runtomkring honom.

Ett sätt att se på Newton är som klassresenär. Han kom från Lincolnshires landsbygd, visserligen från en hemmansägande familj, men miljön var inte desto mindre fattig. I det inledande kapitlet skildrar Gleick målande hur sällsynt papper var, för att inte tala om böcker, samtidigt som en ny informationsålder obestridligen börjar ta form. Gleick kontrasterar pastor Richard Burtons förundran över alla nya böcker i sitt försök att samla det växande mänskliga vetandet i den encyklopediska "The Anatomy of Melancholy", med hur den trulige skolpojken Newton försöker spara på dyrbart papper.

Från en problemfylld tidig uppväxt- fadern var död, modern var omgift och lille Isaac skickades tidigt iväg för att gå i skola- gick en slingrig väg till högre utbildning i Cambridge. Väl där höll han sig stilla i bakgrunden, uppslukad av sina egna tankar och frågor. Men han försatte aldrig ett tillfälle till socialt klättrande. Det kan tolkas som ambition, list eller helt enkelt som en vilja att komma så långt bort från sitt ursprung som möjligt. Från lektör till professor, från föga betydande professor till parlamentsledamot, från parlamentsledamot till hypereffektiv myntverkschef. Kontrasten mellan Newtons fattiga barndom och rikedomen under de sista åren är slående. Hans geni gav honom de kontakter och möjligheter att imponera som han behövde för att avancera, men hans verkliga mål tycks aldrig ha varit karriären eller inkomsterna. Sådant eftersökte han bara för trygghetens- och sparsamhetens- skull. Livet igenom var han både världsfrånvänd och affärsmässigt skarp.

Det är svårt att separera forskaren Newton från den puritanska teologen med samma namn. Den puritanska noggrannhet som fick honom att nedteckna och katalogisera sina synder in i minsta detalj återkommer också i hans experimenterande. Ingenting får lämnas åt slumpen. Lättja är en synd, och såväl forskningsresultat som frälsning hänger helt och hållet på hårt arbete.

Det måste, menar han, finnas regler, och dessa måste beskrivas i sin enklaste form. Man får inte ge sig förrän man verkligen vet eller har en strikt definition. Detta puritanska dictum är avstampet för både hans arbetsmoral och vetenskapliga program.

Hans noggrannhet och tendens att alltid undersöka allting från grunden ledde honom till att ifrågasätta den anglikanska kyrkans treenighetslära och legitimitet. Men som den praktiskt försiktiga person han var behöll han sitt avfall till det arianska kätteriet för sig själv; att avslöjas skulle ha kostat honom allt.

Detta dubbelliv, som bestod i att syssla med kätterska idéer i hemlighet, är utmärkande för Newton och orsaken till alla oklarheter kring hans person. På samma sätt höll han sina långvariga alkemiska studier - lika noggranna och envisa som hans vetenskapliga och teologiska studier - hemliga för i stort sett alla. Återigen valde hans efterkommande att ignorera dem för att inte skada hans rykte och de förblev i stort sett okända tills John Maynard Keynes under det sena 1930-talet lyckades samla in några av hans alkemiska manuskript och offentliggöra dem. Men hemlighetsfullheten inskränkte sig inte bara till kätterier. Newton var märkbart försiktig med att publicera även fullt acceptabla idéer trots enträgna böner från vänner och ledamöter av Royal Society. Man kan tolka det som att han var nöjd med att ha löst de problem som intresserat honom och inte eftersträvade världsligt erkännande. Men samtidigt hade han ett tydligt drag av ärelystnad. En troligare förklaring är därför hans ovilja mot att bli ifrågasatt.

Redan Newtons första artikel i "Philosophical Transactions", där han framlade sin teori om färgens natur, ledde till häftig debatt. Newton drog sig snabbt ur, och var sedan för evigt bitter fiende med sin meningsmotståndare, Robert Hooke. Oviljan att möta kritik kan ses som högst mänsklig, men misstänksamheten hade närmast patologiska dimensioner. Det enda sättet hans vänner hade att locka honom att avslöja sina hemligheter, var att antyda att andra forskare flåsade honom i nacken. Då kastade sig Newton på pulpeten för att visa att han var först.

Det är en roande skildring Gleick ger av det moderna vetenskapliga samfundets födelse hos Royal Society. De publikationsformer, debatter och intriger som utvecklades här, kvarstår med förvånande små förändringar idag. Den snabba och hetsiga debatten om ljusets natur var en första demonstration av hur teori, experiment och replikerbarhet kunde samverka, liksom en förlaga för otaliga akademiska gräl.

Newton dök upp i en brytningstid där en ny form av vetenskap höll på att växa fram. Den var ännu odefinierad och sökte sin form, och det var Newton som formade den. Han var naturligtvis inte ensam i denna process, men som banbrytare och symbolisk gestalt blev hans avtryck större än hans samtida kollegors. Systemskiftet innebar ett definierande av ett helt nytt fält: den kvantitativa naturvetenskapen. Från retorik, filosofi och knappologi till noggrant kontrollerade experiment, slutsatser baserade på repeterbara resultat och, inte minst, kvantitativa beräkningar.

Omslaget på biografin visar en stenig strand. Det alluderar på Newtons berömda kommentar om att han kände sig som en liten pojke som samlade vackra småstenar på stranden medan hela havet låg oupptäckt framför honom. Samtidigt var just hans jakt på småstenar nödvändig för att man skulle kunna erövra även havet. Som alla naturvetare vet består tricket att i att formulera ett problem på rätt sätt. När frågan väl är ställd tillräckligt klart, är det ofta uppenbart vilka verktyg och metoder som ska användas för att nå svaret.

Newtons vetenskapliga bedrift var att uppfinna generella metoder som differentialkalkylen och de mekaniska lagarna, som gjorde det lätt för honom att finna de "vackra småstenarna", allt från algebraiska lagar till tidvattnets rörelser. Newtons metoder gav vetenskapen flera enormt kraftfulla verktyg att lösa problem med, och hans framgång med flera till synes olösbara problem gav efterföljarna mod att streta vidare. Newtons metod innebar en form av metaproduktionsmedel, ett sätt att industrialisera vetenskapen. Plötsligt var hela stranden full av skattsökare.

Utvecklingen var så dramatisk att många önskat dramatisera den ytterligare i olika hjälteskildringar. År 1666 då han på grund av pesten stannade hemma i Woolsthorpe, har ofta beskrivits som "annus mirabilis", det år då han uppfann differentialkalkylen, gravitationslagen och rörelselagarna. Även Newton betonade gärna detta, eftersom det gav honom prioritet i striderna mot Hooke och Leibniz. Gleick faller inte i den fällan- och stödjer inte heller myten om det fallande äpplet, kanhända även den en av Newtons historieförbättringar- utan skildrar hur han utvecklade de goda idéerna under de följande åren. Geni är som bekant en procent inspiration och nittionio procent transpiration.

Men genier är också de som ger konsten regler, och det är här Newton uppvisar geni av första rangen. I Gleicks skildring står det klart att de flesta av Newtons upptäckter var gjorda, eller var på väg att göras, av andra: färgläran, gravitationsteorin, differentialkalkylen. Att Newton kom på dem på egen hand, till stor del oberoende, är ett tecken på magnifik intelligens men det betyder inte att han var nödvändig. Utan honom hade de troligen ändå så sakteliga, via många villospår, blivit en del av vetenskapen.

Vad Newton gjorde var att lansera dessa begrepp inom ett gemensamt ramverk och det skedde på ett så plötsligt sätt, att han nästan ensam framtvingade ett paradigmskifte. Det finns en stadga i Newtons system, en magnifik retorisk kraft i de analytiska bevisen för hur naturen måste uppföra sig, och i det faktum att alla naturfenomen verkar kunna härledas från ett fåtal principer. Genom att skapa begrepp definierade han de koncept andra kunde bygga teorier av.

Hade Newton levat hundra år tidigare eller senare hade han knappast fått samma stora betydelse. Hans genomslag kommer sig av att han publicerade sina resultat under en kritisk period där institutioner, metoder och mål ännu var odefinierade och i behov av en form. Vid denna tid läggs grunden för många av våra samhällsinstitutioner, och merkantilism övergår i kapitalism och industrialisering. Och Newtons vision påverkade allt från ekonomi till politik, hela världsbilden.

Många av de institutioner som grundades då har utvecklats långt från sitt ursprung, men när vi idag problematiserar allt från den akademiska miljön till parlamentarismen blir frågan om hur och varför de uppstod allt mer relevant. Detta kanske förklarar den nya floran av newtoniana.

Bilden av den rene Newton, det nästan gudomliga geniet som förklarar naturen med matematisk precision, var till stor del en egentillverkad myt, putsad och underhållen av olika anhängare. I Patricia Faras "Newton: The Making of Genius" (2002) skildras hur Newtonbilden utvecklats och använts i allehanda syften. De få gånger han uttalar sig om sina tankar och känslor förefaller det mest ha varit i ett publicistiskt syfte, och det är uppenbart att han friserar och tillrättalägger för att göra sin sak mer övertygande. Och denna förbättrade bild förmedlades i sin tur genom beundrare och andra, som valde ut de aspekter som passade deras idéer och intressen. Newton blev ett normativt ideal för hur forskning skall bedrivas - eller en motbild av iskall rationalism för romantiker att bekämpa. Den betydligt mer komplexa och nyanserade gestalt vi i dag känner, framträdde först vid mitten av 1900-talet, och då bara i begränsad omfattning. Schablonbilderna lever i hög grad ännu.

Det är ironiskt att det "newtonska paradigmet" lätt karikerat har kommit att stå för en analytisk, reduktionistisk och kvantitativt empirisk vetenskap, som avfärdar stora delar av naturfenomenen på grund av deras oordning och omätbarhet. Newton själv var knappast newtonsk i den meningen. Tvärtom verkar han ha fascinerats av komplexa system och processer, fenomen som först långt senare blivit möjliga att studera. På samma sätt var Newton knappast den rigida rationalist han utmålats som, utan tvärtom den siste av trollkarlar. Keynes uttryckte det som: "Newton was not the first of the age of reason. He was the last of the magicians". Newton var rotad i världen före den vetenskapliga revolutionen, och lämnade den aldrig, liksom Einstein fortsatte att vara den sista stora klassiska fysikern, trots den revolution av relativitet och kvantmekanik han startade.

En biografi blir lätt en uppräkning av intressanta anekdoter eller ett försök att teckna ett porträtt med ett mer eller mindre uttalat syfte. Gleicks Newtonbok är istället en process, en övergång från en era, en sorts akademia och ett samhälle till en annan era, en annan kunskap och ett annat samhälle. Newton är centralfiguren, men i likhet med många huvudpersoner i romaner är han inte den klarast tecknade.

Gleick lyckas vara både koncis och heltäckande. Att varken förtiga Newtons mindre charmerande sidor och samtidigt visa hans briljans är en bedrift, liksom att skildra den naturvetenskapliga gärningen utan alltför tunga förklaringar. Biografin är en balanserad kombination av populär introduktion och avstamp för djupare studier. Gleick lockar in läsaren i spelet att förstå Newton och hans epok: ett spel utan något slut i sikte, men med många belöningar åt alla deltagare.