Eudoxa

Wheen kritiserar i boken både republikanernas kandidat George W. Bush och demokraternas kandidat Al Gore, men Holmberg utelämnar något. Nämligen till vems förmån som Wheen sågar dem. Det är De Grönas kandidat Ralph Nader, som Wheen framställer som förnuftets och upplysningens man! Minst sagt underligt med tanke på vilka element som The Green Party innehåller.

Det är inte bara Michel Foucault som i Wheens bok blir ihopkopplad med ayatollorna i Iran. Även Margaret Thatchers tillträde samma år (1979), kopplas ihop med dem i en oerhört långsökt guilt-by-association. De onda nyliberalerna tror ju på sådant hokus-pokus som Lafferkurvor och "trickle-down" effekter. Minst sagt underligt... eller?

De underliga partierna i boken är inte så konstiga om man förstår varifrån Wheen kommer och varför det ter naturligt för honom att koppla ihop relativistiska ansatser inom vetenskapen med astrologi, ufon och vidskepelse utan att göra några åtskillnader.

Varför väcker den relativistiska ansatsen så mycket oro? Richard Bernstein kallade det för den Cartesianska ångesten. Filosofen Descartes ställde oss inför ett stort och förföriskt antingen/eller. Antingen finns det ett stöd för vårt väsen, en fast bas för vår kunskap- eller så kan vi inte veta något och faller då ned i destruktiv förvirring. Enligt Descartes måste vi söka efter en slutgiltig, entydig sanning, en sanning fri från individuella känslor, drifter och intressen, och från traditionsbundna förvillelser. Denna, enligt Descartes, står att finna i det från kroppens och verklighetens störningar befriade rena intellektet, den rena tanken.

Den Cartesianska ångesten är en ångest inför det kaos och grymheter som hotar, om vi inte kan finna en fast grund för vårt resonerande. Den ångesten möter man ofta än idag, när den moderna rationalismens begränsningar diskuteras.

Detta modernitetens antingen/eller är missvisande och förvrängande. Det förleder oss med sin enkla klarhet. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism, det verkliga "anything goes".

I dagens perspektiv kan en sådan ångest te sig underlig. Visserligen ser vi även idag hur irrationell fanatism leder till mord och våld. Men vad vi också ser, är hur just den rationalistiska absolutismen, inbyggd i totalitära rationella ideologier har också lett till sådana hemskheter. I mindre skala har vi sett hur de teknokratiska modellerna och planeringsivern i många fall har lett till övergrepp och problem även i vårt land.

Den uppmärksamme läsare märker nog parallellerna till Hayeks kritik av en viss sorts rationalitet (scientismen) och en viss sorts modernitet, som han gjorde främst i sin bok "The Counter-revolution of science: studies in the abuse of reason" (1952). Att just denna bok inte översatts till svenska är signifikativt, då svenska liberaler ofta har en mycket instrumentell läsning av Hayek, där man tar till sig några av hans ekonomiska tankar för att sedan lägga dem som fernissa på en egentligen rationalistisk tankemässig grund- och samhällssyn.

Vi ser hur både Hayeks ifrågasättande av modernitetens objektivism, kollektivism och historicism eller att Foucault bara påpekar att iranierna agerade efter ett för oss mycket främmande episteme (mycket kan sägas om Foucaults resa till Iran, man kanske inte just om det citat som Holmberg återger i sin recension) utlöser den Cartesianska ångesten hos Wheen.

För Wheen har Pandoras ask öppnats! Börjar man ifrågasätta objektiviteten med en subjektivistisk metodik och fråga vad den baserar sig på så faller snart allt, på det sätt som det ofta gör för den äldre form av rationalistisk vänster som Wheen tillhör. Då är Thatcher och ayatollah Khomeini samma sak. Då ersätts snart vetenskap av astrologi, änglatro och feng shui. Då blir Ralph Nader den sista försvararen av något som liknar det allomfattande målet för samhället.

Resonemanget som Wheen gör är så stelt, att dess förnuft slår om i oförnuft. Sådana skeenden har vi sett i historien tidigare, tyvärr rätt ofta med digra resultat.

Ett bra exempel på hur rigid Wheen faktiskt är i sitt tänkande är angreppet på Edward De Bonos "de sex mössornas system". Det handlar inte om ett utbyte av huvudbonader, utan att lära sig att förstå att ens åsikter bygger på idéer, och att basera sitt tänkande utifrån fler linjer. Det är viktigt att kunna synliggöra sitt tänkande för sig själv, för det hjälper en att utveckla en god självkritik och en viss intellektuell ödmjukhet. Utan detta synliggörande så blir även Aristoteles en hokus-pokus förespråkare genom sin tolerans inför verklighetens dubbeltydighet. "Det är ett kännetecken för ett bildat sinne att vara förmögen att underhålla en tanke utan att omfatta den", som Aristoteles sade.

Det är inte bristen på en absolut och entydig sanning som orsaker kaos, det är bristen på tolerans inför alternativa sanningar.

Wheens bok innehåller förvisso många bra exempel på mycken dumhet, intellektuell lättja och farliga utvecklingar i samhällets intellektuella liv, men några av de tankar som liberaler verkligen bör vara på sin vakt mot är faktiskt de som Wheen själv uttrycker.