Eudoxa

« September 2004 | Main | November 2004 »

October 31, 2004

Rökare är inte så lättskrämda

Av Waldemar Ingdahl

Artikeln har publicerats i Dagens Nyheter (31/10)

EU:s hälsokommissionär David Byrne har föreslagit att cigarettpaketen skall ha skräckbilder av tobakens faror. Folkhälsominister Morgan Johansson ställer sig skeptisk till förslaget, vilket han nog gör rätt i.

Tobaksfrågan är betydligt mer komplicerad än att stora varningstexter eller bilder får folk att sluta. Människor vet redan att tobak kan innebära risker för hälsan.

Genom de stora varningstexterna på paketen har cigarettetuiet, som var vanliga för många år sedan, nu kommit tillbaka. I många EU-länder har det uppstått en ny marknad för designade fodral som man lägger in hela paketet i. Är då varningstexten verksam?

Det vore bättre att tänka över frågan om skadereduktion via snuset, som har visat resultat i Sverige- men vars försäljning fortfarande är förbjuden i EU, eller sluta betala bidrag till europeiska tobaksodlare.

Posted by Waldemar at 10:35 PM

The struggle over stem-cell research

Lene Johansen has written, together with Rhituparna Chatterjee, the article The cellular divide in The Columbia Missourian of October 31st. In the article Johansen and Chatterjee describe the various positions in the debate on the ethics and potential benefits of stem-cell research.

Posted by Waldemar at 06:14 PM

The consequences of banning stem-cell research

In her The Columbia Missourian article More than health at stake in stem-cell research of October 31st, Lene Johansen shows that a stem-cell research ban could have far reaching implications beyond human health.

Posted by Waldemar at 06:06 PM

October 29, 2004

Farmakogenetik i Svenska Dagbladet

In sin artikel i Svenska Dagbladet Under strecket den 29 oktober Skräddarsydd medicin både löfte och hot, berättar Waldemar Ingdahl om hur farmakogenetiken utvecklas snabbt tack vare den nya informationsbehandlingen.

Genom att studera hur människor reagerar på mediciner beroende på vilka gener de har ställs vården inför nya möjligheter - men också delikata val.

Posted by Waldemar at 08:44 AM

October 27, 2004

Do we want to expand the biobanks?

In his The Pulse article Trust but Verify of October 27th, Anders Sandberg explains that when it comes to the public's acceptance of biotechnology and biobanks, lack of trust is the problem, not the technology per se or perceived integrity issues.

Posted by Waldemar at 06:30 PM

October 26, 2004

Are renegade biologists the majority?

Review by Anders Sandberg

Jack Dann & Gardner Dozois (ed): Genometry. Ace Books, New York 2001.

How many renegade biologists are there? If Genometry (a collection of stories written some of the present's best science fiction authors), is to be believed, about half of all biologists must be ready to escape their labs to unleash chaos and transformation on the world. Of the 11 stories in the collection, 6 involve a renegade biologist in some way or another.

Why? Because we fear what is not under control, and biology is experienced as being less controlled than anything – it is our messy bodies, the indomitable forces of nature. There is a common assumption that nature will always triumph over any kind of human planning, a deep doubt sprung from long experience and romantic faith.

Biotech is also in the hands of people we do not know or have no reason to trust. If biotechnology had been a common activity like gardening we would likely not fear it as much, even if there were a few outbreaks of nastiness every year thanks to absent-minded little old ladies or malicious kids. Just like we accept driving around in the deathtraps called cars but worry about flying.

Together they produce the renegade biologist image. Unlike the mad scientist of old, they are often driven by idealistic visions. The biologists in the short stories "The Invisible Country" (written by Paul McAuley), "The Kindly Isle" (Frederick Pohl) and "Chaff" (Greg Egan) all refuse to work for the system and for aims they considered unethical, and instead escaped to spread their own brand of salvation. The never-seen culprits in "The Pipes of Pan" (Brian Sableford) could also plausibly be driven by some idealistic vision to upset a social order they find suffocating.

To some extent this is just a clever plot twist; the renegade turns out to be the good guy. It can still provide the frission of ethical doubt about their actions and the sense of wonder of the resulting transformations. But it is also a sign that science fiction authors are far less interested in dystopian uses of genetics than they used to be. "The island of Doctor Moreau" by H.G. Wells is indeed a thing of the past, it is an image of bioscience that has been overused and entered the common consciousness to the extent that it is uninteresting.

It is far more interesting for authors to turn biotechnology to good uses. Of the eleven stories in "Genometry", four of them show genetic modification of humans as having at least some potentially good uses, while only three focus on the downside. The rest are somewhere in-between, in the confusing landscape where many new opportunities open up and humanity has to figure out how to enfold them in culture.

"Written in blood" (Chris Lawson) is the best story in the collection. A wonderful little package of religion, tolerance and biology with a personal approach (my only issue is whether the code used isn’t a translation too). It shows how technology can be adapted to culture, but also how culture is affected by the knowledge and possibilities given by technology. Unlike the other stories the real punch comes from the simplicity of the technology – no viral plagues, no radical re-engineering. It is doable today.

The renegade biologist will become a tired trope just as the mad scientist. As we see more biotechnology close up, we will start to recognize that it is not something controlled solely by who knows the science and holds the test tube, but by a complex interplay between many different interests. There is no need for renegade individuals when there are motivations as strange, beautiful and horrible among corporations, governments and little old ladies.

Posted by Waldemar at 02:14 PM

Kyotoavtalet, en potemkinkuliss

Waldemar Ingdahl kommenterar att efter många års förhandlingar gick den 22 oktober Rysslands parlament med på att ratificera Kyotoprotokollet. EU slår sig för bröstet, men har man verkligen anledning att vara segerviss?

Artikeln har publicerats i Ulricehamns Tidning (28/10), Falköpings Tidning (10/11), Skaraborgs Läns Tidning (10/11), Skövde Nyheter (10/11), Motala & Vadstena Tidning (10/11), Västgöta-Bladet (10/11) och Tidningen Ångermanland (12/11).

Posted by Waldemar at 12:23 PM

October 25, 2004

Skräckbilder löser inte tobaksfrågan

Av Waldemar Ingdahl

EU:s hälsokommissionär David Byrne har lagt ett förslag på att cigarettpaketen skall ha skräckbilder av tobakens faror på kartongen, istället för de stora varningstexter som finns nu.

Folkhälsominister Morgan Johansson ställer sig skeptisk till förslaget, vilket han nog gör rätt i.

Tobaksfrågan är betydligt mer komplicerad än att stora varningstexter får folk att tänka över sitt bruk av tobak. Människor känner till att användning av tobak kan innebära risker för hälsan. Bilder och varningstexter visar på politikers handlingskraft, men den långsiktiga nyttan av dem kan debatteras.

Genom de stora varningstexterna på paketen har cigarettetuiet, som var vanligt för bemedlade för många år sedan, nu gjort en återkomst. I många EU-länder har det uppstått en ny marknad för designade fodral som man lägger in hela paketet i. Är då varningstexter lösningen?

Att Hans Gilljam på Centrum för Tobaksprevention och Folkhälsoinstitutets GD Gunnar Ågren är positiva till Byrnes förslag är inte förvånande, men de borde tänka över sitt ställningstagande- särskilt med tanke på den svenska attityden till skadereduktion

Posted by Waldemar at 12:58 PM

Half the modern drugs could well be thrown out of the window

By Anders Sandberg

In the light of the Vioxx and Prozac debates, how can we tell when the risks outweigh the benefits? Or when trials are too expensive, biased and sometimes unethical and benefits not necessarily anything that can be quantitively measured?

The key point is that the current drug testing and regulation system works best on new drugs that cure an operationally well-defined condition. There is no old drug to compare with, requiring people to do inter-drug tests rather than drug-placebo tests (since it would be unethical to do that if there is a cure). Also, there are not yet vested interests promoting one drug before the other. The condition needs to be well-defined and measurable, so that one can tell if the drug works objectively. Did the patients survive, did the fever decrease?

But as medicine advances we get more and more drugs intended to promote health - a state of high life quality - rather than just remove a clearly negative condition. How do we measure whether they achieve that, to what extent and whether this extent is great enough to outweigh the risks?

These questions are hardly new, and have been discussed in the medical profession endlessly. But as health policy grows more and more political, it means that these questions move into the political sphere. In a few years we will vote about our definitions of health if we are lucky. If we are unlucky we will have a commission (which may or may not include the medical profession and certainly will include some savings-hungry politicians) deciding for us with little public input but great effect on medical availability.

The best way of dealing with the qualitative aspects of health is to leave as much open for informed individual choice. As long as availability of medicines is centrally controlled according to the seemingly objective numbers of a few trials we will get more optimization of public health in the sense of public health expenditures and politically convenient risk aversion than improving the health of individuals. It is the classic information problem: the patients and their local doctors know best how their health works, but the central planner only knows aggregate numbers. If patient/doctor teams can gain health information easily and flexibly to make informed choices, and if the local information about side-effects and experiences can be aggregated efficiently (e.g. by local reports through the net into data mining systems) then the importance of large-scale centralized trials could be decreased. But it will take a strong doctor-patient collaboration, some advances in e-medicine and a deliberate push towards a more voluntaristic pharmaceutical regulation system and health insurance system.

Half the modern drugs could well be thrown out the window except that the birds might eat them.

-Martin H. Fischer, Fischerisms

Fischer's quote reflects a common sceptical view of medicine: we know a lot of the pills we take are not that powerful compared to placebos. At the same time we dearly hope they are as powerful as the alchemical elixir of life. And as free from side-effects as the elixir was reputed to be. We manage to be both cynical about the efficacy and safety of drugs, yet take them eagerly. Which probably goes to show that most people are not very committed cynics.

Posted by Waldemar at 10:58 AM

October 24, 2004

After the convergence

Anders Sandberg spoke on October 22nd, at the PSCIs Biocomputing Workshop in Stockholm.

Sandberg's topic was "After the convergence: info/bio/nano/cogno-technology, medicine and society" where he explained the present research vision of the merger of the aforementioned general technologies into something even more general and powerful. He also gave a perspective on these developments may affect health care in the future.

Posted by Waldemar at 05:00 PM

October 23, 2004

Stem cells on the radio

Lene Johansen has done a report for KBIA radio (the Columbia MO, NPR affiliate) about stem cell research, and the increasing controversy about them in politics.

Listen to Johansen's report of October 22nd here

Posted by Waldemar at 09:36 AM

October 22, 2004

Kamrater! Socialismen är elektrifiering!

Av Waldemar Ingdahl

En gång i tiden var naturvetenskap och teknik viktiga politiska frågor för vänstern. Genom dessa skulle levnadsstandarden för proletariatet höjas.

Ofta behärskade de fallna kommunistdiktaturerna naturvetenskapen och tekniken på ett teoretiskt plan, men planekonomin gav inte incitament för att tillämpa tekniken i vanliga människors liv. Det sovjetiska slagordet från 1920-talet i titeln förblev ofta bara ett ouppfyllt löfte. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Alex Tabarrok visar det konkret med ett satellitfoto av elektrifieringen i Nordkorea.

Posted by Waldemar at 10:10 AM

Eudoxa på radio

Den 19 oktober medverkade Eudoxas vetenskapsansvarige Anders Sandberg i Sveriges Radio P1 Vetenskapsnyheter där han kommenterade RFID och denna tekniks användningar i sjukvården.

Lyssna på programmet här

Posted by Waldemar at 08:35 AM

October 21, 2004

Individualiserade tekniska lösningar

Av Waldemar Ingdahl

Genom att än mer markanta skillnader uppstår i konsumtionsmönstren följer krav på individualisering och att tekniken skall vara anpassningsbar. Varor och tjänster skall anpassas till just kundens behov, men anpassning skall vara enkel att utföra.

Tidigare försök till massanspassning har för det mesta misslyckats, då det har varit relativt komplext att få fram helt kundanpassade produkter, och det tidigare bara varit acceptabelt med kundanpassning för de viktigaste varorna och tjänsterna. I dag är "themes" och "skins" viktiga i datamiljön, då de erbjuder en lätt metod att anpassa program till användarens specifika behov och smak. Framtidens storsäljare kommer att vara de system som gör det enkelt att anpassa andra, viktigare funktioner till kunden på ett lika enkelt sätt.

Ett sätt att uppnå anpassningen är så kallad kognitiv teknik, teknik som "tänker själv". Typiska exempel är expertsystem, neuronät, agenter, sökmotorer och system för igenkänning av tal, som allt oftare bäddas in i andra produkter. Målet är lärande system som anpassar sig efter användarens önskemål. Men för att blir accepterade av kunderna får inte systemen vara för oförutsägbara och självständiga, för då reagerar användaren negativt. Assistenten i Microsoft Office är ett enkelt, men tyvärr bra exempel på hur fel det kan bli om inte designen fungerar. Verkligt bra verktyg märks inte.

Med den kognitiva teknikens hjälp kan man också uppnå en ökad effektiv intelligens- individen själv blir kanske inte smartare, men har lättare för att samla data, sammanställa dessa och bearbeta information. Intelligensförstärkning och informationshantering blir alltmer nödvändigt i en komplex värld, men skapar också filter mellan olika grupper som ytterligare förstärker skillnaderna mellan generationerna. Om man bara får de nyheter, information och den reklam som intresserar en, kommer man inte att märka vad som sker bortom detta perspektiv.

Posted by Waldemar at 10:08 PM

October 20, 2004

Top-down risk estimates fail

In his The Pulse article Apples and oranges, Prozac and Vioxx of October 20th, Anders Sandberg discusses how the risk-aversive climate in drug testing may actually hurt more patients than are saved.

Posted by Waldemar at 10:57 AM

October 19, 2004

Och en grånande framtid är vår!

Av Waldemar Ingdahl

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer.

Förutom ungdomskulturen växer nu också en minst lika vital seniorkultur fram. När 40-talisterna går i pension så kommer de inte att nöja sig med att sitta i parken och mata svanarna. De flesta kommer att vilja fortsätta att vara aktiva, i alla fall långt mer än sin egen föräldrageneration. Genom att de är många, lägger sig i, fortfarande är den generation som är mest politiskt aktiv och har sparade pengar får de fortsatt stor betydelse.

De är gamla och friska, inte gamla och sjuka. Förbättrade vårdmetoder håller oss friska längre, även om huvudskälet till ökade livslängd är att ökat hälsotänkande gör att vi sliter ut oss mindre (med även färre tunga kroppsarbeten) och äter bättre.

Samtidigt som de äldre blir friskare och investerar i sin hälsa ökar dock mängden stress, rökning, fet mat och bristen på motion hos de yngre. Detta kan leda till konkurrens om vårdresurser mellan de unga och sjuka och de gamla och friska.

Andra konflikter som kan uppstå är att de politiskt starka pensionärerna inte tycker att skola och ungdomsverksamhet är så viktiga områden och genom politiken styr om mer resurser till den häla-och sjukvård de finner viktigare. De finansierformer vi har i dag kan skapa stora samhällskonflikter.

Parallellt med detta lever alltfler människor liv som liknar den livsföring som tidigare kopplats till tonåren långt upp i 30-årsåldern. Avgränsningen till barndomen har försvunnit och det har blivit alltmer accepterat att ha intressen kopplade sin barn- och ungdomstid. Tanken på på en klar åtskillnad mellan gammal och ung suddas ut. Dock blir också skillnaderna mellan generationernas synsätt större- både genom att människor lever längre och att samhället blir alltmer dynamiskt. Farfar och hans barnbarn har vuxit upp i två helt olika världar.

Födelsesiffrorna sjunker, och barnen skaffas allt senare i livet. Minst hälften av alla kvinnor födda 1950 hade fött minst ett barn då de var 25 år, men av kvinnor födda 1970 var det bara var fjärde som hade fött barn vid 25 års ålder, enligt statistik från SCB. Men barnen blir också allt mäktigare i familjen, just genom att de är så få. Barnen styr mer av konsumensbesluten, både när det gäller tid och pengar, för hela familjen. Pensionärer med pengar och ledig tid, och barn med konsumtionsmakt kommer att den närmaste tiden få större inflytande i samhället.

Skillnaderna mellan generationerna avspeglar sig också i mediavanor, vilket leder till att de får olika syn på kunskap. TV-, och framförallt Internetgenerationen, bearbetar information olika jämfört med den generation som växte upp med det skrivna ordet och har andra krav på hur information skall presenteras och hur den skall användas.

Posted by Waldemar at 10:30 PM

October 18, 2004

Smurfsmedja

Av Waldemar Ingdahl

I sitt tal till Miljöpartiet de Grönas kommun- och landstingsdagar i Jönköping, lördagen den 16 oktober 2004 så tog partiets språkrör Peter Eriksson upp att partiet tänker starta en politisk tankesmedja

"Vi har därför i partistyrelsen tagit initiativ som syftar till att starta en tankesmedja, en tanketrädgård för gröna idéer folkbildning. Gammelsmurfen Per Gahrton har fått ett specialuppdrag att förbereda en stor satsning. Han kommer också att omkring sig ha ett antal människor som ska hjälpa till. Tanken är att vi ska få en mer levande idéutveckling och en bredare dialog med andra grupper i samhället."

Vi hoppas förstås att Erikssons benämnande av Gahrton som "smurf" är menat som kamratligt, och inte nedsättande. Nog behövs ett prövande av nya idéer inom politiken.

Tyvärr så får nog denna tankesmedja problem genom just sin ledare. Gahrton är en del av den alltmer undanskuffade "fundamentalistiska" fraktionen inom Miljöpartiet- och de tankar som kommer fram ur tankesmedjan kan avfärdas a priori av partiets "revisionistiska" gren.

Egentligen känns vare sig Miljöpartiets "fundamentalistiska" eller "revisionistiska" gren särskilt tidsenliga. Man kan bara hoppas att Gahrton väljer att titta närmare på de gröna idéer som finns hos exempelvis viridierna. Det skulle öppna upp för nya, oväntade samtal.

Posted by Waldemar at 05:14 PM

RFID-konferens

Missa inte tillfället att gå på konferensen Radio Frequency IDentification - ökad affärsnytta för behovsstyrda och hållbara investeringsbeslut, 24-25 januari 2005 på Garnisonen Konferens i Stockholm.

Där kan du bl.a. höra tankesmedjan Eudoxas vetenskapsansvarige Anders Sandberg tala om:

# Vilka etiska risker finns med ökad RFID-användning? Hur skapar man en tydligare bild av problematiken för att undvika att känslig information används på fel sätt?

# Vad innebär ökad användning av RFID för den personliga integriteten? Vilken information och statistik är skadlig för företaget och för tredje part? Hur kan man skydda affärsprocessens alla intressenter genom att utveckla en proaktiv strategi för behandling av känslig information?

# Hur påverkas den personliga integriteten av registrerade konsumtionsmönster? Hur använder man statistik för att utveckla företagandet samtidigt som man visar vederbörlig respekt för kundens integritet?

# Vad händer när identitetsteknologier förenas med andra framväxande fält - bioteknik, nanoteknik, kognoteknik? Hur får man en djupare förståelse för nyttan av att diskutera långsiktiga visioner och fantasier med kunder och motståndare?

Många fler intressanta talare finns på programmet. Konferensen ger dig affärsnyttan, framtidsperspektivet, läget i standardiseringsarbetet, de etiska utmaningarna samt ökade kunskaper om den nordiska marknaden för att underlätta investeringsbesluten inom ditt företag.

För mer information och anmälan, vänligen se konferensens hemsida eller ring 08-545 29 752.

Posted by Waldemar at 11:57 AM

Träden gråter!

Miljöjournalistiken sedd inifrån av Waldemar Ingdahl

Den 9 september besökte tankesmedjan Eudoxa den debatt som Miljöjournalisternas förening (MÖF) anordnade för att diskutera miljöjournalistiken och dess villkor. Temat för kvällen var mycket uppseendeväckande: Behövs miljöjournalister?

Bakgrunden är att miljöjournalistiken håller på att försvinna från tidningar, TV och radio. Från storhetstiden i slutet av 80-talet och början av 90-talet så anlitar färre och färre massmedier miljöjournalister. Detta trots att Svenska Naturskyddsföreningen försöker ordna ett miljölarm i månaden. Håller miljöjournalisterna på att bli ett journalistikens B-lag, frågade sig MÖF?

För oss på Eudoxa blev mötet en inblick i hur sluten mediefolkets värld är. Man umgås främst med människor inom den egna sfären, och de idéer som är dominerande inom den färgar av sig på verklighetsuppfattningen och bilden av den egna professionen. Journalister utgör inga stora kretsar, vilket allmänheten sällan riktigt har grepp om. MÖF har ett 80-tal medlemmar, och det var kanske hälften av dessa i salen på ABF-huset i Stockholm. Så värst många fler miljöjournalister än MÖF:s medlemmar finns nog inte i Sverige. Då är det lätt att det uppstår en intressegemenskap och att gruppen ser människor med andra åsikter som främmande och konstiga. Det finns ju ingen som har andra åsikter i den egna kretsen.

En indikation var vilka man bjudit in som talare på konferensen: Fredrik Sjöberg författare och biolog, Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten, Staffan Westerlund professor i miljörätt och Stella Fare f.d. miljöborgarråd i Stockholm. Det finns en definitiv tendens i dessa namn och garden var nere på talarna och på många i publiken. I denna hemtama miljö kunde man säga saker man nog inte skulle ta upp utåt.

Fredrik Sjöberg ansåg att miljöjournalistiken har larmat sönder sig. Larm hörde "väckelsefasen" till och denna är förbi. Miljöjournalistik handlar om att skriva för den ointresserade, analysera relationer, vara intresserad av människor och inte bara fundera över vad någon säger, utan analysera mer vilka motiven bakom är. Den frågan skulle kunna vändas även till miljöjournalisten, särskilt efter att ha hört denne skribent på föregivet moderata Svenska Dagbladet raljera om "marknadsanarkin" i samhället.

Göran Greider identifierade ärligt nog något som fanns outtalat under hela mötet: miljöjournalistiken skall åstadkomma ett specifikt politiskt syfte, för miljöjournalisten tar ställning på ett visst sätt innan han skriver sin artikel. Sedan har ju Greider främst ett klassperspektiv på miljöfrågorna, och ville helst koppla dem samman med andra politiska frågor, men han påpekade ännu en viktig sak- miljöfrågorna har avpolitiserats de senaste åren. Nästa talare var ett bra bevis på det.

Stella Fare, tidigare stockholmspartist, är nu folkpartist. Man kan elakt undra om hennes nya parti bara ville snabbt ha in en mediakändis, utan att riktigt fundera över hennes ideologiska hemvist? Till viss del kan det finnas fog för sådana resonemang, men det missar att även folkpartiet numer har internaliserat många av de gröna idéerna som objektiva och neutrala sanningar. Det finns de som menar att det numer går så dåligt för Europas gröna partier just därför, deras politik har blivit allas, och särskiljer sig därför inte. Fares tal handlade mest om de mycket lokala miljöprojekt som hon drivit som miljöborgarråd, hennes djupa antipati mot bilismen och att journalisterna i stadshuset nästan var som hennes kollegor (vilket nog är lite för nära).

I.o.m. att den gröna revisionismen skulle komma in i maktens korridorer var man tvungen att lämna tankarna om att ställa om samhället till sina strikta ideal av ett decentralisering, småskalighet och självförsörjande.

Den siste talaren, Staffan Westerlund, blev ett exempel på att besvikelsen är stor i många delar av den gamla miljörörelsen. �Men det är väl en sport att låta världen gå under så länge den gör det till lägsta tänkbara kostnad�, menade Staffan Westerlund. Han menade också att miljöjournalisten måste bli bättre på att inse vad miljöjournalistiken egentligen borde handla om: skildra och hindra den mänskliga ekologiska kraschen. En seriös miljöjournalist skulle inte bara informera om vad som händer utan utifrån denna ideologi larma om vad som "kommer att hända". Intressant att det var denne professor i miljörätt som främst propsade på att lämna alla ansatser till objektivitet och neutralitet därhän!

Då Westerlund inte möttes av några större invändningar kan man fundera på många miljöjournalisters politiska hemvist. Det är nog inte någon alltför djärv gissning att sympatisörer till Miljöpartiet De Gröna är överrepresenterade jämfört med hos allmänheten, men det tål också att tänkas på vilken sida i det djupt splittrade Miljöpartiet de tillhör. När så många under kvällen menade att den "realistiska" fraktionen, som språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tillhör, bara är ute efter makt- då är man inte vilka miljöpartister som helst utan man verkar tillhöra den "fundamentalistiska" fraktionen som utgör en minoritet inom partiet.

I publiken så rörde sig företrädare för politiska särintressen som Svenska Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner mycket hemtamt. Det är förståligt. Genom att miljöjournalisterna ser dem som mycket trovärdiga källor, ses de som "en i gänget". Det borde väcka eftertanke att det inte finns en vederbörlig distans till dessa särintressen. Tyvärr pekar mediavetenskapen på att journalister rör sig med få källor, och de stora producenterna av nyheter för miljöjournalister blir miljörörelsen och statliga institutioner.

Mikael Karlsson, ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen, råkade försäga sig då han ställde en fråga (förmodligen därför att han var mindre uppmärksam då publiken var så vänligt inställd): "vi på SNF försöker att ha ett miljölarm i månaden", sade han. Vad säger det om SNF:s prioriteringar? Hur många miljölarm är relevanta? Har man ett lager på SNF:s kontor av generiska miljökatastrofer att plocka fram när man inte har varit med i media på en tid?

Det intressanta var att MÖF:s moderatorer sammanfattade kvällens debatt med att miljöjournalisterna borde överge miljöjournalistiken! För att driva sina agendor vidare borde man gå in i andra former av journalistik, främst hälsojournalistik, då detta är närmare människors vardag. Så vi kan förvänta oss fler matlarm, fler fetmaepidemier, fler och fler läkemedelspaniker. Det är synd, miljöjournalistiken har en viktig och legitim roll att spela- fast det beror på vilka premisser man bygger miljörapporteringen.

Medieforskaren Ben J. Wattenberg talade om DEM (Distilled Essence of Media), det vill säga den sammantagna berättelse som formas hos läsaren/lyssnaren/tittaren när denne under en period har följt nyhetsinslagen i olika medier, om det samhälle denne lever i. Vi i allmänheten må tänka kritiskt till enskilda artiklar och program, men när alla inslag rör sig inom ett smalt spektrum av åsikter får vi svårare att skapa oss en nyanserad bild av samhället.

Wattenberg konstaterade att ett av skälen till denna konsekventa journalistiska snedvridning var att enskilda händelser är lätta att skildra medan det är svårt att skildra processer i samhället, särskilt långsiktiga sådana. Både talarna och publikfrågorna inriktade sig på vikten av syndabockar för larmen. Samtidigt är processerna ofta viktigare för att förstå samhället, än de enskilda händelserna.
Skandaler, katastrofer och missförhållanden säljer bättre än goda nyheter, eftersom dåliga nyheter kräver uppmärksamhet från läsaren nu. Genom att konsumera medier upplever konsumenten att man kan informera sig och skydda sig från de dåliga nyheternas effekter i sin egen livssituation. Goda nyheter kräver inte samma enkla och omedelbara handling, att köpa medieprodukten.

Men dagens miljöjournalistik har svårt att leverera dessa konkreta katastrofer, och därför t.ex. så nappade man på (och trissade upp) händelserna vid Hallandsåsen så mycket. Nog finns en nostalgi över miljöjournalistikens glansdagar, då döende sälar och träd kunde visas upp. Att som i dag diskutera antal tiondels milligram av kemikalier eller tiondels grader av temperaturhöjningar i atmosfären ger inga löpsedlar. Orkaner och översvämningar kan man försöka hänföra till klimatförändringar, men läsaren upplever dem som abstrakta och avlägsna. För det är med starka bilder och med konkreta hot som frågan om miljön blir viktig i nyhetsvärderingen (fast larmen nog inte är den relevanta miljödebatt som samhället borde ha).

De flesta miljöjournalisterna försöker säkert att vara rättvisa och objektiva i sin rapportering, men de påverkas av sina politiska åsikter i synen på vad som utgör en "rättvis" och "objektiv" rapportering, och vems åsikter som är legitima att ta med i debatten. Alltför ofta, tas gröna åsikter som "mainstream"- det självklara valet, medan konservativa eller liberala åsikter etiketteras negativt eller inte alls behandlas. Alltför ofta ses grönvänsterns problemformuleringar som likställda med det allmänna bästa, då de uppfattas som så i journalisternas egna umgängeskretsar.

Det är nog inte så att en politiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen yrkesgrupp medvetet politiserar miljörapporteringen. Det är istället viktigt att peka på den ofrånkomliga styrning som ligger i gemensamma referensramar och värderingar. Journalister avbildar verkligheten för resten av samhället. De gör det genom de dagliga besluten i sin hantering. Vad är värt att skriva om? Hur kan ett ämne behandlas i en artikel? Vad uppfattar man som relevant för läsaren? Vem uppfattar man som sin läsare? Hur mycket utrymme skall ett ämne få? På vilket sätt skall ämnet vinklas för att bli en god berättelse? Vilken betydelse skall läggas i artikelns ord? Vem är intressant nog att få komma till tals? Vilka källor är trovärdiga och informativa?

De föreställningar journalister lägger till grund för sådana beslut bidrar till att bestämma vilka berättelser om samhället som delges publiken. Lösningen är således inte att helt enkelt undvika partiskhet och eftersträva saklighet och professionalism i en abstrakt mening (vilket man ofta föreslår som lösning). Det är att i en vidare mening identifiera och erkänna den ofrånkomliga roll som värden och perspektiv spelar i nyhetsbedömningen.

Journalistyrkets ökande professionalisering har bidragit till problemet. En gång i tiden kom skribenter från andra yrken och sysselsättningar och sadlade om till journalistyrket. De skrev om saker de själva hade erfarenhet av, och fler synsätt kom in i yrkeskåren. Men när man, som nu, utbildas till journalist uppstår lättare en gemensam ideologi, som kan vara omedveten.

Genom att journalistiken dessutom, på senare tid, mer och mer förskjutits från redovisning till kommentar, ställs allt högre krav på journalisterna. Detta gör uppgiften svårare eftersom journalisterna egentligen borde vidga sin föreställningsram och sina kunskaper om ämnet för att kunna ge det djup som kommentaren kräver, jämfört med ren redovisning. Men tyvärr låter ofta journalisterna bli att tränga in i komplicerade sammanhang och ersätter redovisningen med tämligen okvalificerat tyckande inom ramen för de "möjliga" berättelser som finns. Under den tidspress som råder formas berättelser om till att passa in i mycket specifika berättelsemallar. Då förstärks också tendensen att journalistiken börjar drivas av sin egen inre logik, som inte nödvändigtvis har särskilt mycket samband med det som är relevant i samhället i övrigt.

Det enda sättet att försäkra sig om en rättvis och balanserad miljörapportering är att medierna bör sträva efter verklig mångfald. Inte mångfald när det gäller journalisternas kön, ålder, etnicitet etc, utan den mångfald som verkligen spelar roll och inger förtroende, nämligen i åsikter. Samt att vi som dagligen konsumerar medier skaffar oss större inblick hos journalisterna och deras världssyn.

Posted by Waldemar at 10:53 AM

October 16, 2004

Smurfy nanoethics

By Anders Sandberg

In December 2003 the EuroNanoForum conference started the debate on nanoethics in Europe. I attended a conference on nanoethics arranged on June 7th by the Swedish Research Council. On the whole it was an interesting and constructive day, but the smurfese problem bothered me.

Smurfese, the language of the Smurfs (where some words are replaced by derivatives of "smurf") is usually understandable thanks to word context. But what about the language of "nano", where the word "nanotechnology" can mean anything from nuclear physics to microelectronics to magic?

When originally coined by K. Eric Drexler in 1986 it referred to molecular nanotechnology, systems on or under the nanometer scale. Later, as funding appeared and researchers flocked under the banner of nanotechnology it came to mean far larger systems. A bit cynically, one could say that any kind of material technology, chemistry or physics can be called nanotechnology if at least some part can be measured in nanometers - even if it is by the hundreds of them. If funding is made more likely by adding the prefix nano- to one's research, the temptation is great to do it. There is also the positive side: by seeing many diverse fields as converging into nanoscience, great synergies and interdisciplinary adventures can be started. But the N-word still gets diluted.

Then the opponents joined the game, doing their best to tar nanotech with the same brush as biotech. Perhaps the most extreme example is the ETC group of which I wrote in The Nanotechnology Coup. In response to fears of such negative word slips, the glass manufacturer Pilkington decided to avoid mentioning the N-word in marketing of its self-cleaning window (based on free-radical producing 15 nm titanium dioxide particles).

Maybe there is no need for the word "nanoethics" in the first place. At the same time the ethical discussion we are getting into is of extreme importance, a smurfy paradox.

Bioethics is in many respects a fruitful philosophical (and rhetorical) research area since biotechnology and medicine pose many new questions not previously found in ethical debates (definition of death, modification of life, changes to human nature etc). These new issues stand on their own and make bioethics a somewhat independent field. One could imagine a field of "autoethics" that studies the ethics of cars and traffic, but that field would likely just be an application of already studied ethical principles. In the same way nanoethics might not be a real field that can stand on its own, but rather the application of ethics to nanotechnology. Perhaps an important application, but hardly an independent field. This claim would be challenged if there were any truly different issues discussed in respect to nanoethics.

As professor Gisela Dahlquist from Umeå University said, the problem is not the technology in itself, it is the individual applications. I agree, but before I approach them, a quick note about core issues.

Biotechnology has, deep down, a core issue: is it OK to change life itself? If one answers this issue negative all applications become immoral. It precludes the need for further debate about applications except in order to convince the adherents of the other view that other ethical or practical concerns make each possible application immoral too. Nanotechnology does at first not seem to have this basic issue. Manipulating atoms does not threaten the ethical order of nature in the same fundamental way as manipulating life; nobody considers the natural arrangement of molecules as having a value in itself. Hence most of the debate will be about applications. While I think this view is correct, I think there is a kind of "shadow core issue". This issue is not nanotechnology itself, but rather the use of nature (i.e. anything) for human aims. There is a strand of thought that any instrumental use of nature is inherently wrong, and to this anti-instrumentalism nanotechnology is of course inherently wrong. This strand of thought is seldom expressed clearly, both because it is itself rather questionable (humans and other animals all use the world instrumentally and cannot survive without it) and because it is often eclectically, inconsistently or opportunistically applied. But that does not make it less powerful, and a public ethical discourse that does not deal with the issue of using nature will be weakened. In my opinion we should be clear about that we want to use nature, for what aims and with what considerations. Bringing up such perspectives will help avoid endless debates about side issues that are actually just rationalizations of deeper values.

Some of the issues deal with risks. The nanoparticle toxicology issue seems to be turning into a popular field (and was well on its way of becoming it long before the greens started to sound the alarm; major conferences were held before 1998). Here the problem seems to be eminently solvable through technological fixes and design practices: since nanotechnology deals with designing nanoscale structures, dangerous nanostructures can hence be designed away (or be contained, made degradable etc) with reasonably advanced technology - or just avoided. A good thing we looked into it well ahead, but no showstopper.

In general, there are known risks and problems, foreseeable risks and unknowable risks. But even the later can be somewhat constrained and estimated using known characteristics of the field. We cannot say for certain what dangerous chemical explosives can be invented in the future, but given what we know of the energy of chemical bonds we can put an upper limit on how powerful they could be. The fears surrounding the Brookhaven heavy ion collider could similarly be dispelled. Similarly other forms of theoretical applied science can be used to constrain risks, helping us to focus on the important issues. But that requires openness to theoretical applied science, something which is often absent: it is seen as science fiction, idle speculation or a diversion from the "real" applied science (and theoretical science, that at least doesn't get into troublesome debates).

Current nanotechnology initiatives seldom refer to molecular nanotechnology and the origins of the field during the 80's an early 90's because they want to disown the more "science fiction" or "hyped" aspects of nanotechnology in order to appear as a legitimate scientific field and avoid incurring the wrath of luddites or a fearful public. The fact that the strategy does not work well from a PR standpoint is of little concern. Of course, sometimes there is just plain ignorance. Several participants (including some who ought to) had never heard of Eric Drexler, which shows that the field has a weak sense of its own history.

Several good points were made at the conference about the problem of both promoting a field as important (and in need for funding and recognition) without hyping it. Especially professor Alfred Nordmann did a good job. He sketched the problems with the "Caricature US approach" (benefits seen as revolutionary, risks are ordinary, traditional norms and values hinders the revolutionary promise, so the ethicists better get on board) and the "Caricature EU approach" (benefits likely to be gradual and non-revolutionary, but risks can be radical, novel and serious. Ethics represents traditional and public concerns, so getting ethicists involved early will control the risks). Instead, Nordmann argued for "normalizing nanotechnology" - show how it fits into the big picture, with the history of technology, contextualize it and debunk the stupid stuff. It may or may not be revolutionary or dangerous, but that is something to be discovered rather than just assumed by policy. Getting rid of mythical animals at the heart of science policy and ethics discourse is a good thing. He then supported more monitoring of nano research and policy from a science studies perspective, more forums for allowing the public and other stakeholders to discuss and especially having "vision assessment" where people explain their implicit promises, views on nature and human nature etc. Rather than speak of nanotechnology we need to discuss particular nanotechnologies and systems and what we wish to use them for. To some extent his view was that this would happen no matter what we do, as a natural result of history. We have normalized electricity and may one day normalize radioactivity. But of course, just letting it happen may take a long time and lead to great losses.

Some concerns deal with medical integrity and autonomy, and some with the social setting. Again, the issues brought up are hardly new. We already have potentially motivation-controlling brain implants and drugs, genetic testing can be done and patient (or citizen) integrity threatened in a multitude of ways. There is no need for nano-integrity or nano-autonomy, plain old-fashioned integrity and autonomy will do fine. In medicine we have the usual ethical boards, and there is no reason to distinguish between a nanosurgical procedure from a microsurgical one from an ethical point of view.

An interesting issue brought up was invisibility. Again, hardly a new concern, but nanotechnology makes it visible. What to do about technologies that can affect our lives without us knowing about them? Even if they are not malicious, the feeling of lack of control as invisible systems affect our lives in ways we cannot follow is disruptive enough. One way of dealing with it may be good design practices. All systems involving active nanodevices should be designed to signal it, ideally giving the user a chance to follow their activity. Just a lit LED telling you that the nanocleaners are busy might be reassuring. I think one cannot stress how important this is for risk perception. We overestimate and dwell on risks we feel we cannot control, making many afraid of flying while cheerfully driving down the highway in a metal casing they think they control. An on/off switch tells the user that he is trusted to make decisions. This helps to create trust between the manufacturer and the consumer, and makes the discussion of risks less polarized.

Of course, there are applications that do not seek trust, like spyware and surveillance bugs. Here design practices will not be followed, but that does not make the design practices bad. Dealing with invisible nasties is a technical, legal and ethical issue - interesting, but not something unique to nanotechnology.

We should strive for "normalization" - get people and groups talking, and let's find compromises, practices, laws and norms that we can agree on or at least accept. Professor Göran Hermerén had several fruitful suggestions for multi-layered approaches beyond just binary legislation/no legislation choices - technologies can be controlled through social mores, advisories, oversight groups with different jurisdictions, formalized practices and laws. Each have their own costs and benefits. The problem is how to get people together in a good way, and get the discussions to percolate through the different strata of society.

Some concerns are economic. The first is a sentiment sometimes encountered in the stem-cell debate (at least the Swedish one) that economic gain must not be the goal of research. While sounding very noble, there is a problem in that it consigns all science to science for its own sake done by selfless scientists and it opposes the application of the results of research. Pharmaceutical companies make money due to the suffering of people, but they are highly desirable since they make money on ending suffering and without them medical research would be far weaker. Nanotechnology is not a value in itself (except for some of us scientists), and if we want any benefits from it we need to have it commercialized. Seeing commercialization as a problem at this early stage may preclude many good uses. What should be resisted is stupid, monopolistic, biased or non-transparent commercialization, but usually the best way of doing that is to ensure that there exists smart, diverse and transparent efforts.

The equity concern to some extent represents the usual social liberal and post-Marxist discourse: new technologies should not be developed unless they can benefit everyone or at least do not increase income gulfs. I do not feel the need to get into this discussion from my own liberal perspective, since the discussion applies to any general technology.

One thing worth noting was the worry from some participants that the benefits of nanotechnology will not be cheap and accessible. While this may sound absurd to adherents to the "abundance through MNT" view, it should be noted that even if the technology could physically produce cheap abundance rigid or excessive regulations could stifle it. After all, most pharmaceuticals could be produced for a fraction of their current cost if the additional costs of approval, regulation and safety were not added (also compare to Freeman Dyson's discussion about the nuclear power lock-in in Imagined Worlds). If we do not get good nanoregulations we might not get good nanotechnology.

Dr Jürgen Altmann is a very productive writer and debater about the military uses of nanotechnology. His presentation covered a vast range of potential military and security applications of nanotechnology. Unfortunately, quite a bit of it was more tuned towards triggering the "yuck" factor (remote controlled mice?! scorpion robots?!) and americophobia (look at how much they are spending!) than the core ethical and political problems. Some of the problem here might be my fundamental disagreement with him about human enhancement (where he seeks a 10-year moratorium for non-medical enhancements), but I think his presentation would be far more effective at a socialist or green political conference than at an academic forum. This makes it easy for some to disregard his concerns as mere alarmism.

I actually think he did have a good point about the destabilizing potential of many systems requiring even minimal nanotechnology, such as autonomous kill vehicles, infiltrative microbots and programmable bioweapons. We shouldn't worry about them being nanotech, but rather autonomous systems that could erode treaties, cause incidents, promote arms races and tempting first-strike scenarios. Unfortunately his suggestions for dealing with these were rather standard: international bans, moratoria and giving the UN a greater role. Given the huge dual-use potential, the diffuse areas between clearly legitimate and clearly illegitimate uses, the "small science" research needed unlike the "big science" approach needed for nuclear weapons and the usual problems with the UN, these suggestions would at best be partial solutions. That may be better than nothing, but I think we can do better than that.

First, we should recognize that top-down solutions like these work only for certain kinds of problems, well-defined problems where most participants have parallel interests and information can be gathered centrally. Bottom up solutions can help with other types: ill-defined problems with many different interests and local information. A world with the weapons discussed by Altmann is also a world where similar equipment can be used by people to ensure safety and stability. Distributed monitoring of bioweapons (e.g. by using cheap portable and networked pathogen-detectors), "immune systems" for dealing with infiltrating software and hardware (e.g. the building has its own microbots to look for intruders that otherwise does tasks like pest control or cleaning), weapons with mandated tracking and recording (mandated by civil society to ensure accountability and eventual transparency from law enforcement and the military) and so on are quite useful technofixes. Similarly one can invent a multitude of local and non-centralized institutions to keep track of other threatening uses of nanoweaponry. None of these can individually solve the entire problem, but the union can be very powerful.

Unfortunately, this kind of distributed security thinking is today still rather alien to most decision-makers and thinkers (since they have grown up in a centralized world; compare with the discussion in Mitchel Resnick's Turtles, Termites, and Traffic Jams). Probably the only ones who are used to it are the networkcentric defense establishment in the military, the very ones that are promoting many of the things Altmann fears.

The final issue was human enhancement. It was not brought up by the professional ethicists but rather implicitly by the technologists by showing new brain-computer interfaces, by Altmann through his criticisms of it and by me who consider it a beneficial use of nanotechnology. I think it was to some extent avoided in the discussion because it is so close to the embarrassing "science fiction" of nanotechnology. At the same time it is probably the most ethically complex and interesting issue linked to nanotechnology. But it also broadens the discussion far beyond just nanomachinery into the deep issues again, rather than the narrow debate about particular applications and aims. Professor Hermerén stated that it does not per se introduce any need for any new ethics - we can deal with it using utilitarianism, rights or whatever - but he seemed to prefer to discuss what values we seek to impose on technology and in what order.

One area that was often mentioned was expanding the use of ethical pre-approval and making social impact statements. While sounding very noble the idea is rather problematic: what is a good social impact? If a technology strengthens individualistic tendencies in society, is that a reason to avoid it or support it? Different ideologies and groups would come to different answers. The answers I got about this issue were somewhat vague, but I got the impression that people in general thought that having many different groups represented would make this analysis possible. But that only leads to the question of what groups to include. Is for example transhumanism a valid position in the debate and in need of being heard in this kind of analysis? Determining who gets represented where gives gatekeepers tremendous power. And if a position - regardless of how small or weird - is not heard or made part of the analysis, does that imply that the position ought to accept the mainstream consensus? It is messy already for the political philosophy of law, but when dealing with what is essentially value statements of possible societies it seems that by accepting the values of liberal democracy one must accept that certain groups are in their right of pursuing social outcomes at least for themselves that diverge from the social outcomes desired by the majority. This makes the social impact statement either weak (merely an advisory forethought), oppressive (forcing minority views to conform) or just an extra delay. Personally I think advisory forethoughts are quite useful, but one should ensure that they are never seen as normative.

Nanoethics might be needed simply to show people that researchers and companies do indeed care. But to really become something more than greenwashing or reframing the usual ethical debates in yet another form, the discussions need to dare to go into the more murky reaches of the aims of technology, views of human nature and different visions of humanity's future. It would broaden the debate far beyond nanotechnology, but it would also make the nano-smurfese irrelevant.

Posted by Waldemar at 11:27 AM

Pecunia olet

In his Tech Central Station Europe article Smells like victory of October 15th, Waldemar Ingdahl says that this year's Nobel Prize for Medicine makes scents.

Posted by Waldemar at 09:18 AM

October 14, 2004

En ny syn på säkerhet och integritet

Integritets- och säkerhetsfrågor kan inte längre diskuteras med det modernistiska paradigm som utvecklades i mitten av förra århundradet. Storebror är död. Vad kommer i hans ställe? Läs Anders Sandbergs artikel Integritet och säkerhet efter Storebrors död i Smedjan den 14 oktober.

Posted by Waldemar at 07:04 PM

October 13, 2004

The future of Pharming

In his The Pulse article In Tasmania’s Fields the Poppies Blow of October 13th Anders Sandberg discusses pharming, the use of genetically modified plants to produce pharmaceuticals, and it's applications.

Posted by Waldemar at 12:14 PM

Controversial Nobel Peace Prize

By Waldemar Ingdahl

Wangari Maathai has been awarded the Nobel Peace Prize 2004 for her contribution to sustainable development, democracy and peace.

She is certainly laudable for her opposition to the authoritarian ex-president of Kenya, Daniel arap Moi and for her resistance to the goverment-backed forest clearences in the late 1980's.

But is arguable if Alfred Nobel's intentions for the prize would have included Waathai's work, and some of the content of her work on sustainable development can well be scrutinized.

The real problem of conservation is "The tragedy of the commons". If nobody owns the land, no one has an interest in protecting it from devastation. Less than 10 percent of Africa’s land is formally owned, but Maathai has not shown any interest in this. Reforestation is not enough in itself.

Also Maathai does not recognize the tremendous role biotechnology could play in improving the environment and life for millions of Africans, and that the use of this technology to advance agriculture will make it more productive and environmentally friendly.

Along with Vandana Shiva and Tewolde Egziabher, she issued a statement commenting on Monsanto:

"We do not believe that such companies or gene technologies will help our farmers to produce the food that is needed in the 21st century. On the contrary, we think it will destroy the diversity, the local knowledge and the sustainable agricultural systems that our farmers have developed for millennia and that it will thus undermine our capacity to feed ourselves."

She has also stated that genetically modified seeds are political weapon by the corporations to starve poor countries.

It is of no surprise that Greenpeace has lauded Waathai receiving the prize.

As for her often discussed statement that AIDS was created by scientists to kill blacks, and that condoms are not efficient protection against the disease, there is an unfortunate logic in it.

The conspiratorial thinking is often common in the environmental movement. It presumes an agency in all developments, and relieves the believer of responsibility while also negating the need for proof for the statements delivered (since the conspiracy has always covered its' tracks).

The Norwegian Nobel Prize Committee could well jeopardize the status of the Prize through this controversial winner.

Posted by Waldemar at 10:57 AM

October 12, 2004

Poul la Cour og det forsigtige princip

Den danska tankesmedjan Copenhagen Institute har publicerat Waldemar Ingdahls artikel La Cour og det forsigtige princip? om vindenergin och den danske uppfinnaren Poul la Cour (1846-1908).

Posted by Waldemar at 05:48 PM

Istället för Cartesiansk ångest

Av Waldemar Ingdahl

Efter artikeln Francis Wheen och den Cartesianska ångesten så har jag fått en del frågor om vad man skulle ersätta den problematiska typ av rationalitet vi har sett med, och vad denna relativism skulle innebära.

Det skulle nog innebära en form av objektivitet. Man erkänner att en extrahuman verklighet finns, och även att en human verklighet finns.

Båda följer sina egna regelbundenheter. Den extrahumana verkligheten är det rimligt att anta följer de ansatser som naturvetenskapen förutsätter- men att den humana verkligheten inte följer den naturvetenskapliga ansatsen och att det t.o.m. (som bl.a. Hayek påpekat) kan vara farligt att okritiskt överföra naturvetenskapliga termer och verktyg till samhällsvetenskaperna.

Uppebarligen är dock våra liv inte kaotiska, därför så kan de studeras fast med andra metoder än för naturen. Där memerna börjar verka slutar också den strikt positiviska naturvetenskapen. Där kommer gränsdragningsproblem- men det är redan en annan diskussion.

Som jag uttryckte i min förra artikel så betyder inte denna subjektivistiska ansats absolut nihilism i metodologin. Fortfarande finns kraven på kritiskt tänkande, sanning och intellektuell ärlighet.

Kritiskt tänkande innebär att man inte vill låta sig bedras av andra, eller sig själv. Sanning innebär att det vetenskapliga samtalets struktur byggs kring att samspel med motparterna bygga en sanningsupplevelse. Intellektuell ärlighet bygger på att man själv efter bästa förmåga kommit till fram till slutsatser om hur saker är, eller åtminstone kan vara så. Dessa tre pelare ger en replicerbarhet.

Inget av ovanstående är särskilt nytt inom vetenskapsteorin, och det är inte heller nödvändigt att hamna rakt ut i absolut nihilism eller strikt konventionalism. Men det är nödvändigt att hålla i tanken för oss på Eudoxa, som ju ofta arbetar i gränslandet mellan naturvetenskapen och humanioran, där tyvärr man gärna vill föra över sin egen metod på den andra disciplinen. Håller man tanken på att det finns skillnader mellan den humana verkligheten och den extrahuman verkligheten i sinnet så kan bägge komma till sin fördel. Då kan man framgångsrikt förklara hur naturvetenskapen och tekniken påverkar samhället och vice versa.

Posted by Waldemar at 08:32 AM

Shaping the future of Europe through appending prefixes

By Anders Sandberg

A version of this article has appeared in The Sprout, October 2004

What is the best way to increase European productivity? When it comes to making policy studies, show that the Americans have already done a study! Immediately a contrary, deeper, more European study will appear.

It all began innocently in 2002 when the US National Science Foundation wrote a study on "Converging Technologies for Improving Human Performance", a futuristic report about how advances in information technology, biotechnology, nanotechnology and cognitive science might make us healthier, smarter and more than human.

Technological convergence is about how different technologies and sciences are merging into something new. Computers and genetics becomes genomics, sequencing the human genome and allowing us to find out who inherited uncle Hermann’s genes for bad jokes. Borrowing ideas from biology we can make windows that repel water and dissolve dirt. When truly powerful technologies work together we can expect all sorts of amazing, horrible and useful things to develop, from greater lifespans to cheap untraceable microscopic weapons. The results will be everywhere and affect our lives profoundly.

But that is just hard science converging. We Europeans are after all great at the soft sciences. That is why we don’t have any social problems here. So why not converge those sciences too – not just nano-bio-info-cognotechnology but nano-bio-info-cogno-socio-antropo-philo-geo-urbo-orbo-macro-micro technology? That must be at least three times as good!

The European Commission created a high level expert group ("Foresighting the New Technology Wave") to look into these potential technologies in a more European way. The group has now finished its work and presented a preliminary report at a conference 14-15 September. And thus we get the Converging Technologies for the European Knowledge Society (CTEKS).

Director Theodius Lennon of the foresight directorate of the directorate-general for research started the conference by reminding everybody that the Lisbon agenda needs a lot of money, so we better come up with the technology producing it.

But if advanced technology is to drive European economic growth it must either be commercialised, or increase the efficiency of everything. But if there was one thing the assembled sociologists and ethicists didn’t like, it was allowing the market to run things – it would only produce stuff that people want, not what they need. And they were not particularly keen on making institutions or people ultra-efficient through advanced technology since that might upset human nature, unemployment or all those dear European values we all hold (but never clearly articulate so that we won’t get into a quarrel with our neighbours who don’t quite hold the same). So ideally we should just order the technologies we need.

The CTEKS vision presented was all about setting an agenda for including public and policy concerns into the development of new technologies. Some suggestions like setting up an observatory for keeping track of what is happening in CT research were eminently practical, others more abstract. It calls for the commission to take the CT dimension seriously, to get the social sciences and humanities included into the general convergence, linking ethics and public participation to the research. Technology in the service of people and society, not just itself.

Noble and sometimes wise sentiments, but if the conference is any guide implementing the CTEKS vision will not be easy. The core problem here is that it is a vision of a knowledge society, but the approach to achieve it is industrial age.

Thinking about the ethics of new technology and getting the public involved in shaping it is often worthwhile. Far too often engineers invent devices nobody in their right mind would want. Had the biotech companies asked their consumers what kind of GMOs they wanted they might have aimed for nutraceuticals, cheap and healthy produce or pro-environment crops rather than pesticide resistant soybeans that profit high-tech farmers. The public isn’t stupid and knows a great deal more about what it wants (and why) than most experts.

But the risk is that before the new technologies are put into context, eager administrators will entangle them in their favourite regulatory systems, big science proposal or special interests. The citizen involvement that we need will be pre-empted by big projects based on just those exaggerated hopes and fears it would limit. The lack of communication between the many ethicists and the few technologists at the conference also bodes ill. Are we putting ethics into science, or just ethicists into the science budget? And the bottom-up approaches suggested by CTEKS look very different from the top-down projects an organisation like the EU is good at implementing.

The best past example of something similar to CTs was computers and the Internet. If that experience is anything to judge on, we will get early regulation that has little to do with the finished result and desperate regulation after the fact when it is discovered that the early rules had nothing to do with what really appeared. The greatest successes have been due to individuals inventing something staggeringly new without asking for permission or thinking about the consequences. There is nothing to suggest that any kind of careful pre-planning in Europe will change that in the future. Even if we make sure every nano-designer in EU makes careful social impact studies there will be a kid in Silicon Valley or Chongqing that comes up with the next nano-WWW or Napster. The best we can do is to shape these inventions after our own visions. But the carefully wrought ethical and social plans of the report might be too subtle for a commission more interested in economic growth and a Europe pre-eminent in the world.

In the end we might be seeing converging concerns rather than converging technologies. We worry about the future and try to regulate it. But the future usually arrives in the wrong order and at the wrong speed. Just as one can admire the hubris of engineers who try to harness powers beyond their control, one can admire the hubris of the foresighters trying to harness the powers of EU to control the future. It might not work, but it is a great show as long as one wears safety goggles.

Posted by Waldemar at 07:56 AM

October 09, 2004

The sorry state of biopolitics

In her The Columbia Missourian article Graham questions Ditmore’s "pro-life" rating of October 8th, Lene Johansen shows how two Missouri State Senate candidates decide to use stem cell research positions in the election.

Posted by Waldemar at 12:52 PM

October 08, 2004

Comments on the CNE's Healthy Ageing Conference

By Anders Sandberg

Brussels seems to have become a bad habit of mine lately. This week I attended the CNE Health Conference on the Politics of Healthy Ageing and European Public Opinion.

Robert Perkins of the Consensus Research Group presented the result of a survey of European opinions about health care. The main finding is that the majority everywhere is dissatisfied with health care: just 35% are satisfied, and younger people are less satisfied than older. 55% think quality has declined the last ten years. This is of course different from objective measurements of health in terms of life expectancy and other measures, where the trend is quite positive. But the perception is fairly negative. People blame the government for the lack of improvement – maybe because governments are the totally dominant providers/regulators. At the same time people perceive health as one of the most important political issues (just second to job creation), and this makes it a potential wedge to drive political change.

On the other hand, had the market run everything, I have little doubt that the situation would have been similar. While lack of choice is a factor to consider, I think an even stronger factor is lack of service: the lack of customer orientation in throughput-driven care is felt much more acutely than any treatment outcome. As long as the money comes from somebody else than the patient, the doctor has to serve that interest, not the patient.

Another factor to worry about is the demographic reality: people are getting older, and by 2050 the European median age will be 50 years– assuming that no ageing breakthroughs occur during the time, something I hold unlikely. Elderly people demand more healthcare spending and vote more. They do not care about prices per se – health is worth quite a bit to people – but they really care about access: knowing a treatment exists but finding it is not covered in the health coverage infuriates them. The public do not accept the politicians’ excuses of pressed finances as legitimate reasons for reducing health care provisions: they demand cutting back on wasteful spending and to have more say in how healthcare looks. Interestingly, doctors seem to agree. They consider that bureaucratic interference causes the decline, that the government needs to find alternative forms of funding and that the public needs more good information about preventative medicine.

This last point is echoed by many: public access to accurate and up-to-date healthcare information is seen as important. It reflects the changing patient-doctor relationship, as people want to promote their health when they are not sick (and when sick, have information equity with their doctor). Healthy ageing programs that help people stay healthy are more important than development of new pharmaceuticals (which is still something 43% think is great). People want information, not governments promoting certain lifestyles (mainly for the governments' own financial reasons).

Of course, the politicians' response is largely putting their heads in the sand. Act a little bit, fiddle with the system and hope that the problem goes away by itself. A typical example is how the EU did not add health care issues to the NAFTA talks – trade and globalisation of healthcare is a big no-no to the European mindset. Christoffer Fjellner, Swedish MEP from the conservative/liberal Moderate Party, did a fun talk where he compared the amazing development of cellular phones (brandishing his latest Ericsson model, of course) with how healthcare is treated. Just as when Ericsson launches a new phone, the government rejoices when Astra Zeneca launches a new drug – but when the patients want it, it suddenly becomes an expense to be resisted at all costs. Phones are really the same thing, they also induce costs, but now the costs are carried by the customers rather than the government. But this situation makes the government health monopoly see medical advances as a problem rather than something giving people the life quality they desire – because it is only experiencing the cost, not the value. But to truly get a payoff from medicine, we must start treat it as a tradeable good, not something sacred to be provided from above. Europe is great at health and wellness, and with the right outlook could leverage the potential problem of many health-conscious elderly into a competitive advantage. Europe could become the world's spa, rehabilitation and treatment centre. Or it could face a situation where the better off go on medical vacations to Thailand, leaving the rest to struggle over the scraps of the finite cake.

Of course, the proper way of reforming healthcare in the EU is not obvious. Each country has its own system, and there are so many different ways: adjusting the delivery of health from providers, how third party payers allocate funding, how the third party payers are funded by the citizens and how the oversight should work. Taxation versus insurance? What kind of provider and procurement markets? Ben Irvine, director of Health projects of the International Policy Network, did a survey of current trends. Overall, things are loosening up and moving across Europe (with an exception of frozen solid Sweden where private hospitals are being banned). In the tax-funded countries management and competition are being improved, in the insurance-funded countries macroeconomic controls are put in place to keep costs down. Irvine suggested keeping an eye on the Netherlands and the UK to see what happens there, when or if, they reform their systems as indicators of where we are going.

Despite what might be thought, regulatory authority is being increasingly centralised right now. Even where patients can choose between competing hospitals with their competing insurance companies, the governments are getting involved in defining cost, treatment guidelines and inspection/audit regimes. The medical profession gets excluded from policy-making, a risky trend.

The entire event demonstrated how far away the Swedish debate is from Europe. Here it is a radical proposal to suggest private hospitals, and the idea of different forms of funding is utterly alien and incomprehensible. Given how ostrich-like even the continental politicians are in the face of demands for health reform, it is a frightening possibility that Swedish politicians might try to hold out longer against reform than anybody else. The others are going to get enough trouble as things are. But given the extreme sacredness of health care in Sweden and the extent it has become the symbol of the Swedish Model – and hence linked to all the patriotic values we do not express towards flags or anthems but still keep as fiercely as any American – then a failure or disillusionment with the system could cost Sweden dearly. Already the cracks in the model are, in my opinion, a serious cause of the extreme sick leave statistics of the nation: a kind of low level anomia stemming from the thought that the System is not working as it should. Imagine what happens if this spreads, either due to financial constraints causing ever greater discrepancies between actual and available elsewhere treatments, or increasing perception of such discrepancies regardless of whether they are real. That would further stress the system through low-level depression and discontent expressing itself through hard to treat and expensive social illnesses.

Of course, solving things is hard even when the need for change is obvious and possible to discuss. One cannot just try to downsize consumer expectations like the UK is trying to do – everybody will look abroad and see what the others are getting. Just allowing health care markets or customised personal insurance/vouchers or whatever will merely increase flexibility and competition, not necessarily make people happier (and during the transition, costs will increase). Probably the best place to start is in culture: accept a change in the patient-doctor relationship and see preventative medicine as the key.

Finding ways of providing trustworthy, accessible health information is a good first step: it can be attempted by both private and government groups (and hopefully someone will find out how to do it well). From that start a culture of patient choice can grow, and the system adapt to it. It will likely involve a commodification of health care, in itself a controversial but necessary step. As long as health care systems are too sacred to be criticised and subjected to alternative solutions they will remain static, disliked and unequal.

Posted by Waldemar at 11:43 PM

Healthy Ageing Conference

Anders Sandberg attended the Centre for the New Europe's Health Conference on the Politics of Healthy Ageing and European Public Opinion in Brussels on October 7th, making comments and providing information, as noted in Johan Hjertqvist's article in The Pulse A deadly love affair? on October 8th.

Posted by Waldemar at 11:36 PM

Francis Wheen och den Cartesianska ångesten

Av Waldemar Ingdahl

I tidskriften Smedjan den 7 oktober så recenserade John-Henri Holmberg boken "How mumbo-jumbo conquered the world: a short history of modern delusions" av Francis Wheen i sin artikel Omyndighetens vidskepliga mörker

Det finns en hel del invändningar att göra både mot Wheens bok och tyvärr även mot Holmbergs recension utifrån en liberal synvinkel (då Holmberg är en av de liberala skribenter jag ofta brukar uppskatta i den svenska debatten).

Wheen kritiserar i boken både republikanernas kandidat George W. Bush och demokraternas kandidat Al Gore, men Holmberg utelämnar något. Nämligen till vems förmån som Wheen sågar dem. Det är De Grönas kandidat Ralph Nader, som Wheen framställer som förnuftets och upplysningens man! Minst sagt underligt med tanke på vilka element som The Green Party innehåller.

Det är inte bara Michel Foucault som i Wheens bok blir ihopkopplad med ayatollorna i Iran. Även Margaret Thatchers tillträde samma år (1979), kopplas ihop med dem i en oerhört långsökt guilt-by-association. De onda nyliberalerna tror ju på sådant hokus-pokus som Lafferkurvor och "trickle-down" effekter. Minst sagt underligt... eller?

De underliga partierna i boken är inte så konstiga om man förstår varifrån Wheen kommer och varför det ter naturligt för honom att koppla ihop relativistiska ansatser inom vetenskapen med astrologi, ufon och vidskepelse utan att göra några åtskillnader.

Varför väcker den relativistiska ansatsen så mycket oro? Richard Bernstein kallade det för den Cartesianska ångesten. Filosofen Descartes ställde oss inför ett stort och förföriskt antingen/eller. Antingen finns det ett stöd för vårt väsen, en fast bas för vår kunskap- eller så kan vi inte veta något och faller då ned i destruktiv förvirring. Enligt Descartes måste vi söka efter en slutgiltig, entydig sanning, en sanning fri från individuella känslor, drifter och intressen, och från traditionsbundna förvillelser. Denna, enligt Descartes, står att finna i det från kroppens och verklighetens störningar befriade rena intellektet, den rena tanken.

Den Cartesianska ångesten är en ångest inför det kaos och grymheter som hotar, om vi inte kan finna en fast grund för vårt resonerande. Den ångesten möter man ofta än idag, när den moderna rationalismens begränsningar diskuteras.

Detta modernitetens antingen/eller är missvisande och förvrängande. Det förleder oss med sin enkla klarhet. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism, det verkliga "anything goes".

I dagens perspektiv kan en sådan ångest te sig underlig. Visserligen ser vi även idag hur irrationell fanatism leder till mord och våld. Men vad vi också ser, är hur just den rationalistiska absolutismen, inbyggd i totalitära rationella ideologier har också lett till sådana hemskheter. I mindre skala har vi sett hur de teknokratiska modellerna och planeringsivern i många fall har lett till övergrepp och problem även i vårt land.

Den uppmärksamme läsare märker nog parallellerna till Hayeks kritik av en viss sorts rationalitet (scientismen) och en viss sorts modernitet, som han gjorde främst i sin bok "The Counter-revolution of science: studies in the abuse of reason" (1952). Att just denna bok inte översatts till svenska är signifikativt, då svenska liberaler ofta har en mycket instrumentell läsning av Hayek, där man tar till sig några av hans ekonomiska tankar för att sedan lägga dem som fernissa på en egentligen rationalistisk tankemässig grund- och samhällssyn.

Vi ser hur både Hayeks ifrågasättande av modernitetens objektivism, kollektivism och historicism eller att Foucault bara påpekar att iranierna agerade efter ett för oss mycket främmande episteme (mycket kan sägas om Foucaults resa till Iran, man kanske inte just om det citat som Holmberg återger i sin recension) utlöser den Cartesianska ångesten hos Wheen.

För Wheen har Pandoras ask öppnats! Börjar man ifrågasätta objektiviteten med en subjektivistisk metodik och fråga vad den baserar sig på så faller snart allt, på det sätt som det ofta gör för den äldre form av rationalistisk vänster som Wheen tillhör. Då är Thatcher och ayatollah Khomeini samma sak. Då ersätts snart vetenskap av astrologi, änglatro och feng shui. Då blir Ralph Nader den sista försvararen av något som liknar det allomfattande målet för samhället.

Resonemanget som Wheen gör är så stelt, att dess förnuft slår om i oförnuft. Sådana skeenden har vi sett i historien tidigare, tyvärr rätt ofta med digra resultat.

Ett bra exempel på hur rigid Wheen faktiskt är i sitt tänkande är angreppet på Edward De Bonos "de sex mössornas system". Det handlar inte om ett utbyte av huvudbonader, utan att lära sig att förstå att ens åsikter bygger på idéer, och att basera sitt tänkande utifrån fler linjer. Det är viktigt att kunna synliggöra sitt tänkande för sig själv, för det hjälper en att utveckla en god självkritik och en viss intellektuell ödmjukhet. Utan detta synliggörande så blir även Aristoteles en hokus-pokus förespråkare genom sin tolerans inför verklighetens dubbeltydighet. "Det är ett kännetecken för ett bildat sinne att vara förmögen att underhålla en tanke utan att omfatta den", som Aristoteles sade.

Det är inte bristen på en absolut och entydig sanning som orsaker kaos, det är bristen på tolerans inför alternativa sanningar.

Wheens bok innehåller förvisso många bra exempel på mycken dumhet, intellektuell lättja och farliga utvecklingar i samhällets intellektuella liv, men några av de tankar som liberaler verkligen bör vara på sin vakt mot är faktiskt de som Wheen själv uttrycker.

Posted by Waldemar at 06:01 PM

October 06, 2004

A nose for business

In his The Pulse article The Sweet Smell of Success of October 6th, Anders Sandberg shows how this year's Nobel prize in medicine might actually contribute to quality of life on a far wider scale than many of the other recent prizes.

Posted by Waldemar at 10:29 AM

October 05, 2004

Lecture on benefits and dangers of biotechnology

In her The Columbia Missourian article Discussions on change of October 5th Lene Johansen reports of a recent speech held by Edmund Pellegrino, professor emeritus of medicine and ethics at Georgetown University. Pellegrino is also appointee to UNESCO’s International Bioethics Committee, and still one of the more influential voices in the present debate on bioethics.

Posted by Waldemar at 10:30 PM

The new pharmacology

By Anders Sandberg and Waldemar Ingdahl

The challenge for the pharmaceutical industry is to create medicines that provide profits despite the enormous development costs, which to a large extent have been created by the steep requirements of the consumers and the authorities on security and documentation.

At the same time opportunities rise for new kinds of drugs through the ongoing breakthroughs in the biosciences. The irony is that these new opportunities may pose serious problems for the industry, health care systems and regulators.

If we are not careful we might end up in a situation where significant improvements of health and well-being exist, but are consigned to remain in the R&D lab rather than on the shelves of the pharmacy.

The first kind of advance in pharmacology is "rational pharmacology". Using our new and deeper knowledge of cellular processes medicines can be designed "rationally" through switching specific signals in the cells on and off. This is a significant improvement compared to the old guesswork helped by trial and error. Simulation technology enables rapid digital testing of drugs before they are tested with animals, lowering costs. New understanding of immunology enables vaccinations that can be used not just preventively but also as medication against for instance cancer, autoimmune diseases as diabetes, and narcotics like cocaine.

But the most significant advance, and the one likely to cause problems, is pharmacogenomics. It has been known for a long time that different patients react differently to the same drug. Side effects, risks of overdose or lack of efficacy is a serious problem in most treatments. Pharmacogenetics, the study of how different individuals react to a specific medicine depending on their genome started to be developed quite a long time ago. The methods were slow and expensive, and since the body’s reactions to a medicine are dependent on several genes the interactions were often difficult to decipher or detect.

New opportunities have risen today through the combination of genetics and informatics, genomics. Instead of studying individual genes, large chunks (or soon the entirety) of an individual’s genome are studied. This enables the study of how genes influence complex diseases, how medicines affect them and how they affect the entire human body. This perspective has the object to describe how different systems affect each other, which does not only give a deeper understanding but also applicable therapies.

The present developments in genetic testing are dramatic, with sharply declining prices on previously highly advanced tests. Chips covered with a DNA layer that detect the presence of various genes are soon expected to become standard for many diagnoses. They enable laboratory test processes that previously required entire rooms of equipment to be performed with accessories that connect to a single computer. The trend points toward a proliferation of cheap genetic tests, not only of a specific gene at a time but whole groups.

The goal is to develop therapies consisting of the right medicine at the right dose to a specific patient. At an early stage the vision of individualised medicine was spread: maybe we will be able one day soon to go to a doctor, make a gene test, and get the medicine that is tailored to our own metabolism. More at hand is the opportunity to test a patient prior to the prescription of a medication in order to reduce the risk for side effects. This would in itself be a great progress, instead of the often-frustrating trial and error process of finding just the right dose. Drugs are repealed from the market when serious side effects are discovered, but if these are prominent in just a genetically well-defined group an otherwise efficient medicine can still be used.

Pharmacogenomics can also aid the development of new drugs through digital tests or as a supplement to pilot studies. A great cost reduction that shows if they are unsuitable before initiating large-scale trials. It is also easier to protect the trial subjects through testing for the presence of genetic sensibilities to the drug. Research is made more efficient when more homogenous trial subjects can be collected and clinical variations minimized. As fewer participants are needed, costs are reduced and medical developments are accelerated.

Many potential drugs that are efficient with a part of the participants are not developed as they show lower efficiency or side effects with some test subjects. Pharmacogenomics would facilitate the identification of such patient groups on which the drug has the best effect.

The pharmaceutical industry has the last decades seen an enormous acceleration in development costs and pharmacogenomics reduces them, but the development of more specific drugs risks segmenting the market. Drugs against common illnesses (“blockbuster drugs�) are extremely profitable and have been main income sources for many corporations, but the product lines that are intended for just a minor group of patients have a harder time motivating their development costs. Government regulation regarding the subsidising of drugs for rare diseases ("orphan drugs") are decided on the basis of how many patients share the disease, not on the genotype that makes the drug useful. This could create many more patient groups that could be treated but do not receive help.

Certain genotypes are more common in certain ethnic groups than in others, which has led to controversies when some drugs have had different effects and efficiency. Today this is circumvented by ignoring ethniticity to a certain degree in favour of genotype - that a certain set of genes is more common in certain groups does not provide as much information as the exact testing of an individual’s specific set of genes. The problem remains though that certain genotypes may be described by outsiders as "typically caucasian" or "typically mongoloid", and may make the development and application of certain new drugs very controversial indeed.

Pharmacogenomics is particularly cost efficient when there are serious clinical and economical consequences to avoid, when reactions are difficult to measure with present methods, when there is a well-established connection between genotype and clinical phenotype, and that genetic variations are reasonably common. But the most important part of pharmacogenomics’ success is the prevalence of increasingly cheaper, faster and easier gene tests, like the ones consisting of DNA chips connected to hand held computers. When they become ubiquitous they will enable quick tests at the bedside to test the patient’s receptiveness of a proposed medication. This would be particularly significant for chronic diseases where patients require long time care and side effects and correct dosage have great importance.

But the development costs for treatments in the present climate of regulation are very steep indeed, which could block or restrict the use. Currently the regulatory climate is uncertain, which makes companies nervous about how much to pursue drug and gene test packages. If regulatory agencies demand as much data about the test as the drug, the cost and delays might be prohibitive.

An increased use of pharmacogenomics will put huge informational demands on the medical staff. They will not only be required to be knowledgeable about the general effects of medicines, but also of how these can be influenced by genetics, and also be required to be able to execute gene tests. Patients are also searching more actively for information on the Internet, soon possibly with pharmacogenetic tests at home. This will put health care before the serious problem that patients could become more knowledgeable about their own state of health than the physician but lacking the deeper medical competence to make a well-balanced evaluation, especially if organisations and regulations impede the integration of pharmacogenomics in primary health care.

Designer drugs are the exact opposite of the present’s generic medicines. How will governments react to patient demands to gain access to medicines that have not been proven efficient for other patients with the same affliction? How will they balance egalitarianism with cures?

In the presents risk adverse system there is always a problem of making even small risks predictable. If a new drug is shown to have a serious side effect with a small genetically identifiable patient group, the choice for the administration is between approving its use and also demand gene tests (two new costs to the health care system) or not to allow its use (no new cost and no new risk). If an old drug is a risk for a small group, either a new test will have to be introduced (a cost) or the drug removed (no costs, no risk). The present medical administrations with cost minimization as their main goal will encounter problems in the future when new technology and patient demands collide.

Another area of potentially great clinical importance is neuropharmacology. The detailed knowledge of the signal paths in cells and the brain is very relevant in order to understand and influence the brain’s function. The economic and personal costs of mental diseases are enormous, making any advance in managing mental health a significant one. Medical treatment can also enhance therapy, and therapy-potentiating medications can certainly be a future synthesis. An example is professor Michael Davis’ research at Emory university on how the substance DCS can enhance the de-learning of phobias, stress syndromes, and panic anxiety. In experiments with person’s with fear of heights, a simultaneous treatment with DCS could give the same effect on two therapy sessions, instead of eight without DCS, and reduce the risk for relapses after treatment. It is possible that similar combinations of medications and therapy can be used more extensively in the future, making treatment shorter and more efficient.

The barrier between curing, preventing and enhancing medicine is being erased. A reason is the increased medicalisation of various states, for instance age related memory lapses. Such memory lapses are probably a natural part of ageing, caused by decreased neuromodulators, but it decreases life quality. Memory enhancing drugs are under development but can also be used with healthy, younger persons. Here the border between curing and enhancing is starting to blur.

In the same way "life style medications" such as Viagra and Xenical have crossed the barrier between curing/preventive medicine and enhancing. Often the term “life style medications� used in a very negative way, insinuating that it is an unnecessary medication and thus really not needed. But an older group of these drugs are already well spread in society: birth control pills. The same argument could be used against these, but it is unlikely that any politician would like to ban or reduce access to birth control pills on the basis that they are unnecessary, costly for public health care, and do not cure or ameliorate a formal disease.

The market for enhancing drugs is probably huge (as indicated by the health food business, alternative medicine, and functional food), and at the present mainly undeveloped. Pharmaceutical corporations search for new �blockbuster drugs� with large patient groups and would probably like to exploit this market. But to make that possible changes must be enacted on the regulations regarding medicines, especially regarding the influence patients have on their treatment and its goals.

Here, the physicians’ and the patients’ attitudes play a huge role on what pressure will be applied on regulations. If working enhancing drugs are developed, but are made unavailable in Europe because of a restrictive stance it is probable that the black market for drugs will increase further.

Patients become more dissimilar, and medicine more individualized, with pharmacogenomics. This brings rising costs and administrative problems to the present’s health care systems, despite offering huge gains in health and future cost savings. The debate should hence be directed towards what health care systems should be adopted given the influence of rapid medical developments. The new pharmacology will be old news before long.

Posted by Waldemar at 01:42 PM

October 04, 2004

Den reaktionära försiktigheten

Alexander Sanchez skriver i Svensk Tidskrift, nummer 5, artikeln Den reaktionära försiktigheten.

Försiktighetsprincipen, nu också inskriven i förslaget till konstitution för EU, är utvecklingsfientlig genom sin institutionaliserade rädsla för förändring och förnyelse. EU:s nya kemikaliepolitik beräknas minska ekonomin i EU med tre procent de närmaste tio åren.

Posted by Waldemar at 04:42 PM

Welcome to Eudoxa's new website

The Eudoxa think tank wishes you welcome to our new website. It is our hope that it will be more easy to navigate and will contain more material than previously. It is also a website format that we at Eudoxa can grow in, since our activities have expanded during the passage of time.

Now we can provide daily updates and policy comments and more easily add new articles, books, reports etc.

The new format also enables us to soon present a number of new services planned.

Posted by Waldemar at 10:44 AM

Välkommen till vår nya hemsida

Tankesmedjan Eudoxa ber att få hälsa välkommen till sin nya hemsida. Det är vår förhoppning att den skall vara mer lättnavigerad och innehålla mer material än tidigare. Det är också en hemsida som vi på Eudoxa kan växa i, genom att vår verksamhet har utökats under tidens gång. Nu kan vi komma med dagsaktuella kommentarer om skeenden och lättare lägga upp nytt material.

Det nya formatet gör det också möjligt att snart kunna presentera ett antal nya planerade tjänster.

Posted by Waldemar at 09:20 AM

Tankesmedjan Eudoxa gör ny satsning

Sveriges oberoende tankesmedja inviger sin nya hemsida, vilket är startskottet för deras utökade verksamhet

I dag inviger Eudoxa sin nya hemsida på www.eudoxa.se med mer material, fler funktioner och bättre navigeringsmöjligheter och där kan man finna Eudoxas böcker, artiklar, rapporter och material om bland annat genteknik, informationsteknik, nanoteknik, strategisk policy och samhällsförändringar. "Vår nya hemsida är ett startskott för vår utökade verksamhet" säger Eudoxas VD och grundare Waldemar Ingdahl.

Tankesmedjan Eudoxa har sedan starten i början av 2001 ständigt utökat sin verksamhet. Eudoxa har trots att de inte är kopplade till något parti eller folkrörelse ändå lyckats göra sig en plats i samhällsdebatten. Detta då deras ämnesval är unikt i Europa: att analysera och kommentera hur samhället och förändras av nya naturvetenskapliga rön och tekniska innovationer, och utifrån detta komma med politiska rekommendationer.

"I en tid då den långsiktigheten inom politiken och samhället lämnas alltför obevakade är det skönt att vi nu kan bättre kan fylla den rollen. På den nya hemsidan kan vi ge politiker, media, debattörer och allmänhet en god inblick i Eudoxas arbete och ge nya tankar om de stora samhällsförändringar vi står inför genom teknikens påverkan" avslutar Ingdahl.

Eudoxa är en partipolitiskt oberoende tankesmedja med säte i Stockholm, som debatterar frågor inom teknik, miljö och naturvetenskap. Eudoxa har gett ut rapporter och böcker på svenska, norska, danska och engelska.

För ytterligare information, var vänlig kontakta
Waldemar Ingdahl. Telefon +46 8 83 87 73, mobiltelefon +46 73 981 86 14, e-post waldemar.ingdahl@eudoxa.se

Posted by Waldemar at 08:50 AM

October 03, 2004

Civil society vs. Medicare

In her The Columbia Missourian article Handle with Care of October 3rd Lene Johansen reports on how looking after ill family members requires emotional support and extra patience. She also shows the dangers of relying only on Medicare and how civil society can successfully cope with these issues.

Posted by Waldemar at 07:03 PM

October 01, 2004

Hon gick ned i vikt på McDonald’s

Den amerikanska vetenskaps- och djurrättsdebattören Soso Whaley provade på filmen "Super size me":s diet och gick ned i vikt. Nu förbereder hon film om sitt experiment.

Dokumentärfilmen "Super size me" har hyllats som ett avslöjande av snabbmatkulturens dåliga mat och hur McDonald's gör oss feta genom att filmens regissör Morgan Spurlock föresatte sig att bara äta på McDonald's i en månad. Inte oväntat gick Spurlock upp i vikt och mådde rätt illa efteråt.

"Super size me" har dock väckt stora kontroverser, särskilt kritisk var den 49-åriga amerikanskan Soso Whaley. Hon arbetar med vetenskaps- och djurrättsfrågor på en liberal tankesmedja och blev trött på att ständigt höra slutsatsen lättvindigt dras i debatten att Morgan Spurlock skulle ha bevisat att övervikt är något som storföretag tvingar på människor.

I april i år började Whaley sitt eget experiment, hon skulle precis som Spurlock bara äta på McDonald's i en månad. Hon skulle, som Spurlock gjort, äta allting på menyn minst en gång. Whaley undrade dock vad resultatet skulle bli om man tog ansvar för sin kosthållning. Därför höll hon noga koll på sitt kaloriintag, i stället för att bara äta det som erbjöds. Hon motionerade, i stället för som Spurlock inte göra någonting. Om något så fann hon det enkelt att hålla ordning på vad hon åt genom att McDonald"s menyer är standardiserade ochhar detaljerade mått på vad maten innehåller.

När månaden var över så hade Whaley gått ned i vikt, hennes kolesterolvärden hade sjunkit och hon kände sig piggare. Hon till och med gjorde om sin "McDiet" i juni i år och spelar just nu in en dokumentärfilm om

"Man kan bli fet av McDonald's mat, likaväl som av maten på kvartersrestaurangen och av maten man lagar hemma", säger Alexander Sanchez, vetenskapsdebattör på tankesmedjan Eudoxa. "Men man kan också må bättre. Det beror på hur många kalorier man äter och hur mycket kalorier man gör av med." Sanchez påpekar "som Soso Whaley visade, måste vi återbekanta oss med att ta ansvar för egen vår kropp. Det kan varken Morgan Spurlock, Folkhälsoinstitutet eller McDonald's göra åt oss."

Eudoxa är en partipolitiskt oberoende tankesmedja med säte i Stockholm, som debatterar frågor inom teknik, medicin, läkemedel, hälsovård och dessas påverkan på samhället. Eudoxa har gett ut rapporter och böcker på svenska, norska, danska och engelska.

För ytterligare information, var vänlig kontakta

Alexander Sanchez. Telefon 08 83 87 73, mobiltelefon 076 865 34 84, e-post alexander.sanchez@eudoxa.se

Posted by Waldemar at 05:14 AM

Putin har begått ett misstag med att skriva på Kyoto

Rysslands ratificering av Kyoto-avtalet kan bli mycket dyrköpt för Europa

Rysslands beslut att ratifiera Kyoto bedöms mycket negativt av tankesmedjan Eudoxa. Waldemar Ingdahl, VD för tankesmedjan Eudoxa säger "ekonomin och miljö har fått stå tillbaka för politiken". Att skriva under protokollet är "priset som Putin får betala för att få EU:s stöd för att gå med i världshandelsorganisationen WTO. Frågan är vad EU nu får betala i sin tur för Rysslands påskrift. Kanske EU:s tystnad om Rysslands övergrepp på Kaukasus, eller att vända ett blint öga mot att den unga ryska demokratin urholkas?" påpekar Ingdahl.

Debatten om Kyoto-protokollets vetenskapliga grund blir alltmer intensiv, och långt i från ett konsensus bland forskarna. Trots detta driver EU på denna farliga utveckling för ekonomin.

"Dessutom", fortsätter Ingdahl, "så har Ryssland betydligt allvarligare miljöproblem än en alltmer omdiskuterad klimatförändring. Kyoto-protokollet kommer naturligtvis att ta resurser från det arbetet. Vi européer borde vara mer oroliga för dessa mer direkta hot."

Eudoxa är en partipolitiskt oberoende tankesmedja med säte i Stockholm, som debatterar frågor inom teknik, miljö och naturvetenskap. Eudoxa har gett ut rapporter och böcker på svenska, norska, danska och engelska.

För ytterligare information, var vänlig kontakta Waldemar Ingdahl. Telefon +46 8 83 87 73, mobiltelefon +46 73 981 86 14, e-post waldemar.ingdahl@eudoxa.se

Posted by Waldemar at 04:18 AM