Eudoxa

För oss på Eudoxa blev mötet en inblick i hur sluten mediefolkets värld är. Man umgås främst med människor inom den egna sfären, och de idéer som är dominerande inom den färgar av sig på verklighetsuppfattningen och bilden av den egna professionen. Journalister utgör inga stora kretsar, vilket allmänheten sällan riktigt har grepp om. MÖF har ett 80-tal medlemmar, och det var kanske hälften av dessa i salen på ABF-huset i Stockholm. Så värst många fler miljöjournalister än MÖF:s medlemmar finns nog inte i Sverige. Då är det lätt att det uppstår en intressegemenskap och att gruppen ser människor med andra åsikter som främmande och konstiga. Det finns ju ingen som har andra åsikter i den egna kretsen.

En indikation var vilka man bjudit in som talare på konferensen: Fredrik Sjöberg författare och biolog, Göran Greider chefredaktör på Dala-Demokraten, Staffan Westerlund professor i miljörätt och Stella Fare f.d. miljöborgarråd i Stockholm. Det finns en definitiv tendens i dessa namn och garden var nere på talarna och på många i publiken. I denna hemtama miljö kunde man säga saker man nog inte skulle ta upp utåt.

Fredrik Sjöberg ansåg att miljöjournalistiken har larmat sönder sig. Larm hörde "väckelsefasen" till och denna är förbi. Miljöjournalistik handlar om att skriva för den ointresserade, analysera relationer, vara intresserad av människor och inte bara fundera över vad någon säger, utan analysera mer vilka motiven bakom är. Den frågan skulle kunna vändas även till miljöjournalisten, särskilt efter att ha hört denne skribent på föregivet moderata Svenska Dagbladet raljera om "marknadsanarkin" i samhället.

Göran Greider identifierade ärligt nog något som fanns outtalat under hela mötet: miljöjournalistiken skall åstadkomma ett specifikt politiskt syfte, för miljöjournalisten tar ställning på ett visst sätt innan han skriver sin artikel. Sedan har ju Greider främst ett klassperspektiv på miljöfrågorna, och ville helst koppla dem samman med andra politiska frågor, men han påpekade ännu en viktig sak- miljöfrågorna har avpolitiserats de senaste åren. Nästa talare var ett bra bevis på det.

Stella Fare, tidigare stockholmspartist, är nu folkpartist. Man kan elakt undra om hennes nya parti bara ville snabbt ha in en mediakändis, utan att riktigt fundera över hennes ideologiska hemvist? Till viss del kan det finnas fog för sådana resonemang, men det missar att även folkpartiet numer har internaliserat många av de gröna idéerna som objektiva och neutrala sanningar. Det finns de som menar att det numer går så dåligt för Europas gröna partier just därför, deras politik har blivit allas, och särskiljer sig därför inte. Fares tal handlade mest om de mycket lokala miljöprojekt som hon drivit som miljöborgarråd, hennes djupa antipati mot bilismen och att journalisterna i stadshuset nästan var som hennes kollegor (vilket nog är lite för nära).

I.o.m. att den gröna revisionismen skulle komma in i maktens korridorer var man tvungen att lämna tankarna om att ställa om samhället till sina strikta ideal av ett decentralisering, småskalighet och självförsörjande.

Den siste talaren, Staffan Westerlund, blev ett exempel på att besvikelsen är stor i många delar av den gamla miljörörelsen. �Men det är väl en sport att låta världen gå under så länge den gör det till lägsta tänkbara kostnad�, menade Staffan Westerlund. Han menade också att miljöjournalisten måste bli bättre på att inse vad miljöjournalistiken egentligen borde handla om: skildra och hindra den mänskliga ekologiska kraschen. En seriös miljöjournalist skulle inte bara informera om vad som händer utan utifrån denna ideologi larma om vad som "kommer att hända". Intressant att det var denne professor i miljörätt som främst propsade på att lämna alla ansatser till objektivitet och neutralitet därhän!

Då Westerlund inte möttes av några större invändningar kan man fundera på många miljöjournalisters politiska hemvist. Det är nog inte någon alltför djärv gissning att sympatisörer till Miljöpartiet De Gröna är överrepresenterade jämfört med hos allmänheten, men det tål också att tänkas på vilken sida i det djupt splittrade Miljöpartiet de tillhör. När så många under kvällen menade att den "realistiska" fraktionen, som språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tillhör, bara är ute efter makt- då är man inte vilka miljöpartister som helst utan man verkar tillhöra den "fundamentalistiska" fraktionen som utgör en minoritet inom partiet.

I publiken så rörde sig företrädare för politiska särintressen som Svenska Naturskyddsföreningen och Jordens Vänner mycket hemtamt. Det är förståligt. Genom att miljöjournalisterna ser dem som mycket trovärdiga källor, ses de som "en i gänget". Det borde väcka eftertanke att det inte finns en vederbörlig distans till dessa särintressen. Tyvärr pekar mediavetenskapen på att journalister rör sig med få källor, och de stora producenterna av nyheter för miljöjournalister blir miljörörelsen och statliga institutioner.

Mikael Karlsson, ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen, råkade försäga sig då han ställde en fråga (förmodligen därför att han var mindre uppmärksam då publiken var så vänligt inställd): "vi på SNF försöker att ha ett miljölarm i månaden", sade han. Vad säger det om SNF:s prioriteringar? Hur många miljölarm är relevanta? Har man ett lager på SNF:s kontor av generiska miljökatastrofer att plocka fram när man inte har varit med i media på en tid?

Det intressanta var att MÖF:s moderatorer sammanfattade kvällens debatt med att miljöjournalisterna borde överge miljöjournalistiken! För att driva sina agendor vidare borde man gå in i andra former av journalistik, främst hälsojournalistik, då detta är närmare människors vardag. Så vi kan förvänta oss fler matlarm, fler fetmaepidemier, fler och fler läkemedelspaniker. Det är synd, miljöjournalistiken har en viktig och legitim roll att spela- fast det beror på vilka premisser man bygger miljörapporteringen.

Medieforskaren Ben J. Wattenberg talade om DEM (Distilled Essence of Media), det vill säga den sammantagna berättelse som formas hos läsaren/lyssnaren/tittaren när denne under en period har följt nyhetsinslagen i olika medier, om det samhälle denne lever i. Vi i allmänheten må tänka kritiskt till enskilda artiklar och program, men när alla inslag rör sig inom ett smalt spektrum av åsikter får vi svårare att skapa oss en nyanserad bild av samhället.

Wattenberg konstaterade att ett av skälen till denna konsekventa journalistiska snedvridning var att enskilda händelser är lätta att skildra medan det är svårt att skildra processer i samhället, särskilt långsiktiga sådana. Både talarna och publikfrågorna inriktade sig på vikten av syndabockar för larmen. Samtidigt är processerna ofta viktigare för att förstå samhället, än de enskilda händelserna.
Skandaler, katastrofer och missförhållanden säljer bättre än goda nyheter, eftersom dåliga nyheter kräver uppmärksamhet från läsaren nu. Genom att konsumera medier upplever konsumenten att man kan informera sig och skydda sig från de dåliga nyheternas effekter i sin egen livssituation. Goda nyheter kräver inte samma enkla och omedelbara handling, att köpa medieprodukten.

Men dagens miljöjournalistik har svårt att leverera dessa konkreta katastrofer, och därför t.ex. så nappade man på (och trissade upp) händelserna vid Hallandsåsen så mycket. Nog finns en nostalgi över miljöjournalistikens glansdagar, då döende sälar och träd kunde visas upp. Att som i dag diskutera antal tiondels milligram av kemikalier eller tiondels grader av temperaturhöjningar i atmosfären ger inga löpsedlar. Orkaner och översvämningar kan man försöka hänföra till klimatförändringar, men läsaren upplever dem som abstrakta och avlägsna. För det är med starka bilder och med konkreta hot som frågan om miljön blir viktig i nyhetsvärderingen (fast larmen nog inte är den relevanta miljödebatt som samhället borde ha).

De flesta miljöjournalisterna försöker säkert att vara rättvisa och objektiva i sin rapportering, men de påverkas av sina politiska åsikter i synen på vad som utgör en "rättvis" och "objektiv" rapportering, och vems åsikter som är legitima att ta med i debatten. Alltför ofta, tas gröna åsikter som "mainstream"- det självklara valet, medan konservativa eller liberala åsikter etiketteras negativt eller inte alls behandlas. Alltför ofta ses grönvänsterns problemformuleringar som likställda med det allmänna bästa, då de uppfattas som så i journalisternas egna umgängeskretsar.

Det är nog inte så att en politiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen yrkesgrupp medvetet politiserar miljörapporteringen. Det är istället viktigt att peka på den ofrånkomliga styrning som ligger i gemensamma referensramar och värderingar. Journalister avbildar verkligheten för resten av samhället. De gör det genom de dagliga besluten i sin hantering. Vad är värt att skriva om? Hur kan ett ämne behandlas i en artikel? Vad uppfattar man som relevant för läsaren? Vem uppfattar man som sin läsare? Hur mycket utrymme skall ett ämne få? På vilket sätt skall ämnet vinklas för att bli en god berättelse? Vilken betydelse skall läggas i artikelns ord? Vem är intressant nog att få komma till tals? Vilka källor är trovärdiga och informativa?

De föreställningar journalister lägger till grund för sådana beslut bidrar till att bestämma vilka berättelser om samhället som delges publiken. Lösningen är således inte att helt enkelt undvika partiskhet och eftersträva saklighet och professionalism i en abstrakt mening (vilket man ofta föreslår som lösning). Det är att i en vidare mening identifiera och erkänna den ofrånkomliga roll som värden och perspektiv spelar i nyhetsbedömningen.

Journalistyrkets ökande professionalisering har bidragit till problemet. En gång i tiden kom skribenter från andra yrken och sysselsättningar och sadlade om till journalistyrket. De skrev om saker de själva hade erfarenhet av, och fler synsätt kom in i yrkeskåren. Men när man, som nu, utbildas till journalist uppstår lättare en gemensam ideologi, som kan vara omedveten.

Genom att journalistiken dessutom, på senare tid, mer och mer förskjutits från redovisning till kommentar, ställs allt högre krav på journalisterna. Detta gör uppgiften svårare eftersom journalisterna egentligen borde vidga sin föreställningsram och sina kunskaper om ämnet för att kunna ge det djup som kommentaren kräver, jämfört med ren redovisning. Men tyvärr låter ofta journalisterna bli att tränga in i komplicerade sammanhang och ersätter redovisningen med tämligen okvalificerat tyckande inom ramen för de "möjliga" berättelser som finns. Under den tidspress som råder formas berättelser om till att passa in i mycket specifika berättelsemallar. Då förstärks också tendensen att journalistiken börjar drivas av sin egen inre logik, som inte nödvändigtvis har särskilt mycket samband med det som är relevant i samhället i övrigt.

Det enda sättet att försäkra sig om en rättvis och balanserad miljörapportering är att medierna bör sträva efter verklig mångfald. Inte mångfald när det gäller journalisternas kön, ålder, etnicitet etc, utan den mångfald som verkligen spelar roll och inger förtroende, nämligen i åsikter. Samt att vi som dagligen konsumerar medier skaffar oss större inblick hos journalisterna och deras världssyn.