Eudoxa

I den svenska debatten om genteknik finns sedan 80-talet en tudelning mellan en rationell debatt om medel som förs inom institutionerna och en värdemässig debatt om mål som förs i medierna, av vissa intellektuella och som påverkar allmänhetens inställning kraftigt.

Det är inte ovanligt att institutionernas debatt får se sig slagen, trots att man gång på gång tror att man har lyckats att stilla all oro om gentekniken. Detta då man inte går in i en diskussion om värden i tekniken.

Eva F. Dahlgren har länge varit en av förgrundsgestalterna i detta motstånd mot gentekniken. Detta gör hennes bok "Farfar var rasbiolog" mycket intressant, den är långt ifrån de samtal som förs på institutionerna, men ändå något som påverkar människors uppfattningar i högre grad än etiska nämnder.

Dahlgrens bok är mycket personlig, vilket ofta karaktäriserar det värdemässiga motståndets argumentation. Hon upptäckte nämligen att hennes farfar Ossian Dahlgren (1888-1976), professor i botanik vid Uppsala universitet, hade varit en av den svenska rasbiologins främsta förkämpar, en av dem som ville hindra "undermåliga raselement" - det vill säga de som för starkt avvek från den långa, blonda och blåögda nordiska normen - att fortplanta sig eller invandra till Sverige.

Genom intervjuer av släktingar, och framför allt Ossian Dahlgrens kvarlämnade brev har hon tecknat ett förvisso fascinerande porträtt av en man som av allt av dömma var mycket typisk för sin tid och en del av den tidens akademia.

Ossian Dahlgren verkar ha hyst en djup arrogans gentemot kvinnor, lägre samhällsklasser och andra kulturer. Hos honom smälte klassfördomar och vetenskapliga fördomar samman till en ideologi som tidvis ägde stor prestige i Sverige.

Ossians konservatism och tyskvänlighet- han stödde nazi-Tyskland under andra världskriget - var nog inte representativ för Sverige som helhet. Men det är värt att beakta att det staliga rasbiologiska institut som öppnades i Uppsala 1922, och som Ossian Dahlgren hade en hel del förbindelser med, hade en bred politisk majoritet bakom sig- inte minst inom socialdemokratin.

I boken skildras också den underliga kärlekshistorien mellan Ossian och hans fru Greta. Greta konformerade knappast till Ossians rasistiska doktriner. Greta var bördig från södra Frankrike, inte ens 150 cm lång och mörkhårig.

Parets barn blev kortväxta och mörkhåriga, varför Ossian inpräntade i dem att de inte borde fortplanta sig. Ossian reste runt på semestrar och konferenser, och berättade i breven hem om det ståndsmässiga liv en professor vid denna tid kunde föra. Samtidigt fick familjen leva sparsamt och enkelt. Dessutom verkar Ossian ha haft kvar nära kontakter med en kvinna av mer "nordisk" typ, som varit hans ungdomskärlek.

Ossian Dahlgren framträder som en knökkonservativ rasist, tämligen otrevlig mot sina närmaste och som väldigt egocentrisk. Eva F. Dahlgren försöker att visa ett mer balanserat porträtt av sin farfar genom att ta fram goda sidor hos honom. En ren djävul verkar inte Ossian Dahlgren ha varit.

Boken är så här långt ett intressant porträtt, kanske också en läsvärd studie över denna tid, men vi blir snart varse i slutkapitlet om vad "Farfar var rasbiolog" strävar efter.

Eva F. Dahlgren vill peka på att dagens genteknik har ett institutionellt arv till 30-talets rasbiologi.

Där pekar hon på fosterdiagnostiken som gör det möjligt att upptäcka sjukdomar på barn innan de är födda. Hon menar att uppgifterna hamnar i sjukjournaler och gör att många försäkringsbolag säger nej till att ta emot dessa barn bland sina kunder och att i takt med att allt fler saker diagnostiseras så förskjuts gränsen för det normala.

Frågan hon vill ställa är vem som duger till slut, och här drar hon paralleller till Ossian Dahlgrens tid. Dagens skönhetskult hänförs också till den tidens ideal.

Detta är på många sätt en orättvis betraktelse.

De rasbiologiska teoriernas centrala teser var mer grundade på doktrin än fakta, utgjordes oftast av undermålig forskning (vilket bl.a. visats av evolutionbiologen och vetenskapshistorikern Stephen Jay Gould), och skiljer sig sålunda markant från dagens vetenskap. Rasbiologi och genteknik är inte två grenar på samma träd. Tyvärr så dras dessa paralleller inte bara av Eva F. Dahlgren, utan de finns representerade även vid vissa universitet.

När det gäller genteknikens användning i samhället och av försäkringsbolag så har Anders Sandberg skrivit en kritik av många av Dahlgrens argument i sin artikel Att våga välja.

Liksom för flera andra genteknikkritiska debattörer är nazismen den centrala period man refererar till. Orsaken till den återkommanden kopplingen är djupare än bara demagogi- nazismen kopplas till gentekniken genom flera associationer. Man uppfattar gentekniken dels som elitistisk och hänsynslös, dels som kopplad till eugenik. Nazismen är den enda allmänt kända ideologi som uppfattas ha klara biologiska mål, vilket gör den till den enda gen-etiska ideologin.

Men en teknik bär inte på sina egna värderingar, det är människor som beslutar sig för hur man skall använda den och i vilka syften. Där delar nog mycket få de värderingar som Ossian Dahlgren nog hade önskat att använda gentekniken för. Men delar vi verkligen alla de värderingar om människovärde som Eva F. Dahlgren för fram?

"Farfar var rasbiolog" visar att den svenska debatten om gen- och bioteknik forfarande står på samma nivå som för 10-20 år sedan. Samma argument och tankebilder återkommer gång på gång.

Istället för dagens stela förlitande på etiska kommittéer borde man föra en kontinuerlig debatt om de grundläggande idéerna och värderingarna kring gentekniken. En sådan debatt behöver inte fastna i gamla frågor eller dagspolitiska fall. Den kan gå vidare till framtidens frågor.

Även om vi har tagit oss förbi Ossian Dahlgren.