« October 2004 | Main | December 2004 »
November 30, 2004
Inbjudan till seminarium om fetma
Tankesmedjan Eudoxa önskar välkommen till ett seminarium fredagen den 3 december.
På seminariet presenteras essäsamlingen "Maten, samhället och ansvaret- en tyngre debatt" med bland annat bidrag av Håkan Andersson, Carolin Dahlman, Thomas Gür och Mattias Svensson.
Essäsamlingen behandlar samhällsdebatten kring fetman. Morgan Spurlocks film "Super size me" överförenklade problematiken kring fetman och debatten leddes över till att handla om "dålig mat" och varumärken istället för korrekt kosthållning och personligt ansvar.
"Maten, samhället och ansvaret" vill utmana synsätt om kosthållning och fetma och undersöka nya vinklar och lösningar som påverkar många människors liv, hälsa och frihet.
Plats: Hotell Scandic Continental, Klara Vattugränd 4 (vid Stockholms Centralstation), Björlingssalen.
Tid: Kaffe och smörgås serveras från klockan 09.45, seminariet hålls mellan klockan 10.00-12.30 där utrymme för frågor ges till publiken.
För anmälan till seminariet var vänlig kontakta
Waldemar Ingdahl telefon 08- 83 87 73, fax 08- 33 81 68, mobiltelefon 073- 981 86 14, e-post info@eudoxa.se
Posted by Waldemar at 08:37 AM
November 29, 2004
En hälsosam framtid
Av Waldemar Ingdahl
Sverige är den tredje största marknaden i världen för så kallade "functional foods", det vill säga mat som är anpassad till att förbättra vår hälsa och minskar risken för att drabbas av sjukdomar. Gränsen mellan livsmedel och medicin håller på att suddas ut.
På samma sätt suddas gränserna ut mellan mildrande, botande, förbyggande och förbättrande medicinska behandlingar. Vad som tidigare sågs som gudomliga underverk utförs idag av läkarvetenskapen. Elektroniska implantat hjälper blinda att se, döva att höra och lama att gå. Hälso- eller prestationshöjande medel är allt mer en del av en aktiv livsstil.
Frågan om var gränserna bör dras för det tillåtna och det otillåtna kommer att ge samhällets institutioner en hel del komplexa problem att tacklas med: en hormonterapi som är dopning för en idrottsman blir en del av den förebyggande vården för de äldre. Och vem skall betala för alla nya medicinska innovationer?
Hälsa och välmående har blivit en enorm tillväxtbransch. Bara functional foods omsätter i Europa mer än 95 miljarder kronor om året. Hälsa berör alla och väcker starka känslor. Medelålders investerar allmer i bibehållen ungdom, ungdomar i karriären vill kompensera sig för sitt hårda liv. Utvecklingen leds faktiskt av de äldre, genom sina krav på god omsorg och förstklassig sjukvård. Snarast kan vi se att de som minst tänker på sin hälsa, och lever en osundare livsstil är de yngre.
Hälsovisioner påverkar alltmer hur vi äter, handlar, bor och arbetar, och målet är sund mat, flexibla arbetstider, och moderna bostäder i urban miljö med goda rekreationsmöjligheter.
Hälsotrenden föder en syn av att saker kan modifieras, även den mänskliga kroppen. Allt fler kroppsdelar går att byta ut, kroppens funktioner kan förbättras och återställas. Att "designa" sig själv blir mer accepterat. Vi väljer själva vår stil, våra liv, våra kroppar och vår hälsa.
Tecken finns på att modifikationstrenden ersätter den "naturlighetstrend" vi såg under 90-talet med krav på obesprutad föda, biodynamisk odling och välmående djur och där maten ideologiseras efter andra förtecken. Naturlighetstrenden hade en del av sin grund i att det först var för en 10-15 år sedan som på allvar insikten spreds att jordbruket är en industri snarare än en sörgårdsidyll. Detta upplevdes av många desillusionerande och som ett hot mot traditionerna. Samtidigt spökade även "Julaftonsteoremet" in här: om man måste välja mellan två goda ting, så väljer man båda. Man ville ha kvar de lantliga idyllerna men med de högintensiva jordbrukets kvalitet, låga kostnader och en minuts promenad till snabbköpet. Julaftonsteoremet gjorde att man bortsåg från kostnader, och därmed upplevde man att jordbruksindustrin hade svikit.
Men det "naturliga" jordbruket innehåller många problem och dessutom hindrar det att matvaror modifieras efter konsumentens behov och livsstilsmönster, då de skall stämmas av efter en ideologisk mall. Bilden av det naturliga blir modifierbar.
Hälsan är som alltid en tydlig klassmarkör. Genom att visa att man kan skaffa sig snyggare kroppsdelar och nya moderna funktioner, besitter viljestryka att hålla en god diet och träna kan man visa sin status. Även här får naturlighetsbilden från 90-talet problem, där man sänder ut signaler att utseendet inte får spela någon roll, samtidigt som man genom fettskatter och biopolitik angriper utseenden som inte passar in. I slutändan så bryts nog naturlighetstrenden även här, och nya ideal baserade på designertrenden tar över.
Posted by Waldemar at 09:43 PM
November 28, 2004
Forskningspolitik på Markoolio-nivå
Av Waldemar Ingdahl
Till europamästerskapen i fotboll år 2004 så framförde Markoolio låten "In med bollen i mål!", en glad hejaramsa som man kunde tralla med i och som de flesta andra Markoolio-låtar handlade om hur Markoolio i en slapstick-liknande situation misslyckades med att vara "cool" (denna gång på fotbollsplanen). Inte den mest intellektuellt högstående musiken, men något alla i TV-soffan kan nynna.
Det är därför tråkigt att se att sex professorer i Svenska Dagbladet Brännpunkt den 28 november, inte riktigt betror allmänheten med att förstå ett forskningspolitiskt resonemang och därför genomgående använder fotbollsmetaforer i artikel och bemämner forskning som "landslag" och "mål".
Det gör debatten otydlig för den oinsatte och misstror allmänhetens intresse för forskningen. Vetenskapen är inte ett "svenskt landslag" som "fixar mål" (tillväxt i ett kortsiktigt perspektiv). Den har betydligt mer universalistiska anspråk och ett annat anslag i sin verksamhet, vilket borde framhållas särskilt som professorerna försöker att framhålla att man inte bara borde satsa på spetsforskningen inom ett fåtal discipliner. Det ger också intrycket att även grundforskningens enda mål är ekonomisk tillväxt.
Genom den hårdare politiska styrningen av forskningens medel de senaste åren så har forskningen blivit tvungen att fylla så många andra uppgifter än vetenskapliga frågeställningar. Den har fått agera som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, industristöd och som regionalpolitisk åtgärd. Där ligger en del av ansvaret hos forskarna själva.
När forskare går ut i samhällsdebatten, så slutar deras forskningsrön och deras argumentation alltför ofta i ett förenklat argument om att just deras forskning måste tillföras mer resurser. Det skadar forskningens långsiktiga trovärdighet och överför debatten om forskningsklimatet till att bli en snäv resursfråga. Forskning uppfattas då av politiker och allmänheten som ytterligare ett särintresse bland många andra, vilket instrumentaliserar forskningen.
Det finns en principiell skiljelinje mellan särintressen och gruppintressen.
Särintressen försöker utnyttja statens tvångsmakt, i en demokrati genom majoritetsbeslut, till att den egna gruppen ska få förmåner på andra gruppers bekostnad.
Gruppintressen däremot avstår från detta. De främjar sin egen grupps intressen enbart till att förhindra eller bekämpa att staten diskriminerar den egna gruppen. Ett gruppintresse söker inte favörer, privilegier eller bidrag till den egna gruppen.
Det vore givande för pluralismen och oberoendet i den akademiska sfären om forskningen mer framställde sig som ett gruppintresse. Det skulle också göra den svenska forskningen mer internationellt intressant än vad den är i dag på grund av de skygglappar, och den nationella självupptagenhet, som finns.
Posted by Waldemar at 03:05 PM
Heltäckande DNA-register hotar integriteten
Madeleine Leijonhufvuds och Björn Erikssons förslag hotar integriteten
Betänkligheterna som väcks av Madeleine Leijonhufvuds och Björn Erikssons förslag om heltäckande dna i DN Debatt den 27 november när det gäller autonomi, integritet och rättssäkerhet är avsevärda. De gäller testet, men även svårigheterna i att bygga upp stora dna.
Många skulle inte frivilligt skulle lämna ifrån sig prover, med skäl som varierar från allt mellan allmän motsträvighet till religiösa principer. Det är svårt att förena tvång med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige skrivit under. Att göra DNA-provtagning till en obligatorisk del av läkarkontroller och socialtjänster kan skada läkares och socialtjänsts förväntade neutralitet gentemot medborgaren.
Problemet med att använda de dna som redan finns i sjukvården är att dessa insamlats för helt andra syften och att denna nya användning bryter mot det informerade samtycke som patienterna ursprungligen gett, vilket skyddas i biobankslagen.
Hur och var skall proverna och registret förvaras, och vilka krav kan eller bör ställas på säkerheten vid förvaring? Vem skall ha tillgång till prover och uppgifter ur registret? Hur skall de sidokunskaper som registren kommer att ge hanteras, t. ex. hur stor andel av alla barn vars biologiska far inte är den samme som står uppgiven på faderskapshandlingarna eller vilka som bär på dödliga genetiska sjukdomar?
Stora medel kommer att krävas för insamling, förvaring, bevakning och framtagande av prover, likaså för att upprätta, aktualisera och komplettera register, och framförallt att utbilda polisen då kompetensen att använda registren ofta saknas inom polisens organisation. Kommer alla dessa medel att tas från polisen eller från sjukvården?
Waldemar Ingdahl, VD för tankesmedjan Eudoxa säger "istället behövs tydlighet och redovisningsbarhet. Tydlighet om vilka syften som DNA-registren har, så att vi tryggt kan lämna ett informerat samtycke på goda grunder. Redovisningsbarhet så att ansvariga för registren kan hållas ansvariga och verksamheten genomlysas för allmänheten".
Ingdahl konstaterar att "först då skapas ett förtroende för forskningens, sjukvårdens och polisens användning av dna".
Eudoxa är en partipolitiskt oberoende tankesmedja med säte i Stockholm, som debatterar frågor inom teknik, medicin och hur de påverkar samhället. Eudoxa har gett ut rapporter och böcker på svenska, danska och engelska.
För ytterligare information, var vänlig kontakta
VD Waldemar Ingdahl . Telefon 08-83 87 73, mobiltelefon 073-981 86 14, e-post waldemar.ingdahl@eudoxa.se
Posted by Waldemar at 12:06 AM
November 26, 2004
Mångfaldiga den allmänna opinionen
Av Waldemar Ingdahl
Ofta har det i debatten om medierna och deras likriktning argumentet om mediekoncentration tagits upp.
Problemet ligger inte i ägandet i sig. En ägare önskar att se en säljande mediaprodukt, hur den skall utformas för att bli det är redaktionens ansvar. Särskilt på ett stort mediaföretag blir det rätt svårt att gå in i den dagliga driften. Det är betydligt viktigare att se på vilka idéer som styr det redaktionella arbetet.
Där påverkas idéerna av den mycket enhetliga journalistrekryteringen och i en kåranda (som förvisso ökas av att det finns två större arbetsgivare som de flesta arbetar/arbetat för: Bonniers och staten).
Journalister avbildar verkligheten för resten av samhället. De gör det genom de dagliga besluten i sin hantering. Vad är värt att skriva om? Hur kan ett ämne behandlas i en artikel? Vad uppfattar man som relevant för läsaren? Vem uppfattar man som sin läsare? Hur mycket utrymme skall ett ämne få? På vilket sätt skall ämnet vinklas för att bli en god berättelse? Vilken betydelse skall läggas i artikelns ord? Vem är intressant nog att få komma till tals? Vilka källor ses som trovärdiga och informativa?
Journalisternas inflytande över medborgarnas opinioner är mäktigt men till stora delar indirekt. Mediernas roll i opinionsbildningen är att ange vad som i dagsläget är ett acceptabelt spektrum av åsikter. Medierna lär oss alltså inte vad vi skall tycka och tänka (enligt en injektionsmodell) utan snarare vilka opinioner som är gångbara. Åsikter som vi tror är godtagbara i umgänge också med relativt ytligt bekanta kallas "allmän opinion".
I våra dagliga samtal framför vi helst allmän opinion, d.v.s. åsikter eller frågor som har eller kan tänkas få stöd av andra i vår krets. Driver vi för mycket av opinioner som inte delas av andra riskerar vi att bli isolerade. Vi blir "udda".
Personer som är väl integrerade i allmänheten – genom släkt, arbetskamrater, grannar, vänner och bekanta – får lätt och snabbt kunskap om vad andra tycker. De kan därför frimodigt uttrycka sin variant av den allmänna opinionen (och kanske dessutom en och annan udda personlig åsikt) utan att störa gemenskapen.
Nyhetsmedier, också i ett demokratiskt land, kan tendera att bli en talkör. Vissa nyckelredaktioner väljer ut de godtagbara ämnena. Lokala medier förstärker sedan vad nyckelredaktionerna tagit upp. Nyckelredaktionerna har varit morgon- och kvällstidningarna i Stockholm, radions Ekoredaktion, SVT 1 och 2 samt möjligtvis TV4: s redaktioner. Det är svårt för en redaktion i andra städer utanför Stockholm att sätta agendan för annat än sig själva, ibland knappt ens det.
Genom detta nära nog åsiktsmonopolistiska arrangemang är det möjligt för medierna att- periodvis- styra den allmänna opinionen. Se t.ex. på sälvalet 1988. Medierna satte säldöden på dagordningen genom reportage och bilder. Sedan valde de den gångbara åsikten om vad ökningen av döda sälar berodde på: havsmiljön hade förgiftats av industrisamhällets utsläpp. Den civilisationskritiska opinion som konstruerades blev så spridd att Miljöpartiet kom in i riksdagen. I verkligheten berodde säldöden på ett smittsamt virus i sälstammen.
När stora grupper vänder sig till media för att få reda på vilka åsikter som är gångbara finner de inte alltid stöd för de egna åsikterna. De får i stället nyckelredaktionernas speciella urval. Inom dessa ramar är det "möjligt" att tycka.
Många förlorar då självförtroendet, drar sig tillbaka från samtal och bidrar sålunda till de egna opinionernas förtida död. Det kan tänkas att de behåller sin åsikt, men för sig själva. De visar den inte, försöker inte övertala andra, slåss inte för den. Därför kallas denna teori om åsiktsbildning "tystnadens spiral". Dessa är alltid "den andre", "den omöjliga åsikten" som endast kan ses utifrån av en snäv normalitet. De som på detta sätt står en smula utanför har blivit fler i det moderna samhället.
För att vara en västeuropeisk demokrati har Sverige ett lite för begränsat spektrum av godtagbara åsikter. Massmediernas nyckelredaktioner består oss med lagom-ämnen och lagom-åsikter och resultatet är en allmän opinion på lagom-nivå. Då blir det inte så mycket annat att välja på.
Lösningen är inte att helt enkelt undvika partiskhet och eftersträva saklighet och professionalism i abstrakt mening. Det är att i en vidare mening identifiera och erkänna den ofrånkomliga roll som värden och perspektiv spelar i nyhetsbedömningen.
Lösningen är att mångfaldiga antalet röster som hörs, att starta upp fler alternativa offentligheter. Det har aktualiserats i.o.m. debatten om bloggar då mycket av det som tidigare var dyrt och svårhanterat massmedier har blivit billigare och enklare att sköta. Utvecklingen av TV och radio på Internet och satellit ger också förhoppningar om nya kanaler.
Posted by Waldemar at 06:54 PM
November 25, 2004
Opio-phobia in health care
In his The Pulse article The Border-guards of the Country of Pain of November 24th, Anders Sandberg discusses chronic pain and why it is widely under-treated, despite many effective methods.
Posted by Waldemar at 11:51 PM
November 24, 2004
Eudoxa quoted by the Cato Institute
Waldemar Ingdahl was quoted by Doug Bandow of the Cato Institute in his comment Politicizing Health and Harming Patients on November 24th, regarding the issue of the WHO's HIV debacle.
Posted by Waldemar at 07:55 PM
Eudoxa in Asia
Waldemar Ingdahl was quoted by Doug Bandow in The Taipei Times, The Japan Times and The Bangkok Post on November 24th and The Pakistan Observer on November 28th, regarding the issue of the WHO's HIV debacle.
Posted by Waldemar at 07:20 AM
November 23, 2004
Avskaffande av förbudet på marknadsföringen av läkemedel ger bättre vård
Alexander Sanchez har skrivit en debattartikel om marknadsföring av läkemedel direkt till konsument. Frågan har blivit en alltmer het fråga den senaste tiden i både Sverige och EU, inte minst då Apoteket förbereder sig inför EU:s direktiv om någon vecka om att apoteksmonopolet måste avskaffas.
Artikeln har publicerats i Barometern (26/11), Kvällsposten (13/12), Tidningen Ångermanland (17/12) och Bohusläningen (29/12)
Posted by Waldemar at 10:11 PM
November 22, 2004
Europeiska Unionen borde stärka patientens egenmakt, inte urholka den
EU borde bemäktiga patienten och tillåta reklam för mediciner
Ett flertal förslag från EU får långtgående följdverkningar, där patientens valmöjligheter försämras. Det är istället av största vikt att ta tillvara den nya medicinens möjligheter och förbättra patientens tillgång till information.
Som så ofta talas om att ge patientmakt så ser vi praktiken en ännu mer restriktiv läkemedelspolicy från EU. En läkemedelspolicy där patienterna kommer att få än färre val. Man vill rikta om medicinering mot generika - ett annat ord för billiga mediciner och andra generationens mediciner.
Det är en oroväckande utveckling att man ofta diskuterar att reducera investeringar i hälso- och farmaceutiska industrier via reglerad forskning och utveckling, parat med att reducera eller helt släppa den europeiska forskningen, vilket eder till ett större behov av icke europeiska innovationer inom t.ex faramakologi. Inte blir det bättre av att man nu diskuterar fler prisregleringar, vilket är ett säkert sätt att strypa innovation.
Det slutar inte här: en mer omfattande skärpning av EU:s direktiv för läkemedelsreklam anses vara en av de viktigaste medlen att reducera kostnaderna inom medlemstaternas hälsobudgetar.
Tankesmedjan Eudoxas debattör Alexander Sanchez menar att "det är just denna kostnadsfixering som den offentligfinansierade vården har skapat. Man har svårt att se de enorma fördelar som ges av ny teknik och ny medicin inom vården. Istället för att se utveckling som ett problem som höjer kostnaderna borde man se hur hälsa- och sjukvård kan rädda fler liv, förbättra livsvillkor och bli en enorm tillväxtbransch för EU".
Sanchez konstaterar att "förbudet mot reklam av receptbelagda läkemedel är ändå på väg att urholkas inom EU, vilket visats i en studie av Burson- Marsteller nyligen (Improving the Competitiveness of the Pharmaceutical Industry in Europe: Implementing the G10 Process), därför är det av yttersta vikt att man istället öppnar upp för en ny syn som sätter patienten i centrum istället för kostnadsminimering. I detta kan EU:s e-health initiativ få bästa genomslag för välinformerade och aktiva patienter har bäst möjligheter att ta vara på sin hälsa".
Eudoxa är en partipolitiskt oberoende tankesmedja med säte i Stockholm, som debatterar frågor inom teknik, medicin, läkemedel, hälsovård och dessas påverkan på samhället. Eudoxa har gett ut rapporter och böcker på svenska, danska och engelska.
För ytterligare information, var vänlig kontakta
Public Affairs Director Alexander Sanchez. Telefon +46 8 83 87 73, mobiltelefon +46 768 65 34 84, e-post alexander.sanchez@eudoxa.se
Posted by Waldemar at 02:48 AM
November 19, 2004
Datorerna finns överallt
Av Waldemar Ingdahl
Informationstekniken håller på att lämna platsen. Den var ju mycket mer förankrad tidigare. Telefonkiosken och datasalen var platser som var tillägnade kommunikationen och som man fick gå till för att använda. Idag så har vi alltid telefonen och datorn med oss.
Genom trådlösa nätverk kopplas Internet alltmer ihop med klädesdatorer, PDA, mobiltelefoner (som nog kommer att bli ett av våra viktigaste verktyg, om 7 år kommer mobiler med stor datakraft att kosta runt 500 kronor), smarta föremål och allt mindre och kraftfullare vanliga datorer. Tänk på hur snabbt det gick att sprida uppkopplingsmöjligheten via WLANet.
Snart kommer det nog inte att spela så stor roll vad vi använder för att komma ut på nätet, bara man kan nå informationen.
Vilken information man kan få tag i blir det viktiga, redan idag säljer mobiltelefoner mer på stil och design än på teknisk prestanda.
Vi får en ny, väldigt intim, kontakt med informationen. Det skapar upp nya stilar, trender och sätt att se på den. Genom att folk använder olika sätt för att koppla upp sig- tjänster på mobilen, en tänkande omgivning eller konstant uppkoppling genom klädesdatorer- uppfattar de Internet och dess information på olika sätt och kommer att börja att bilda sina egna mediakulturer.
Den vanliga elektroniken kommer att utvecklas mer den närmaste tiden, men vi kommer sannolikt se nya former också. Plastbaserad elektronik, kanske datorer helt gjorda i plast, kommer att möjliggöra billiga, böjbara och energieffektiva system som kan läggas in i produkter, förpackningar och mycket annat. Datorerna kommer att finnas överallt, även där vi tidigare inte väntade oss dem.
Just denna spridning av billig mikroelektronik kan skapa ett samhälle där det blir mycket lätt att placera ut kameror och mikrofoner överallt. Det kommer att bli mycket svårt att röra sig på Internet utan att lämna elektroniska spår efter sig.
Men nu är det inte bara stora företag och staten som kan spåra, även vanligt folk kan bli sin egen underrättelsetjänst. Trådlösa videokameror är storsäljare i USA för de föräldrar som vill hålla koll på sina barn, och kanske också på grannen.
Detta kan leda till en hel del förändringar av var vi tycker att gränsen att det privata går, även om vi naturligtvis kan påverka det genom våra värderingar.
Posted by Waldemar at 07:03 PM
November 17, 2004
Scarcity of vaccines
In his The Pulse article Immunity is skin deep of November 17th, Anders Sandberg discusses a new method of inoculation and how it might provide a solution to the present scarcity of vaccines.
Posted by Waldemar at 04:20 PM
Why the welfare state kills philantropy
By Lene Johansen
Having lived some time in Kansas City I am pleased to still find treasures that I had not discovered previously. This weekend I found a new gem. It is called Linda Hall Library and is situated on 51st and Cherry, right off the Plaza. It is housed in a beautiful building with big open windows. Inside you find helpful and knowledgeable staff that seems to love their job with a vengeance. They have several great pieces of art displayed and plenty of space to study. The big windows that cover the entire south side of the building overlook the garden.
Libraries are amazing things and the Linda Hall Library is extraordinary. It is the largest collection of books on science, technology and engineering in the world and it was right here in my backyard all this time. What makes the collection even more extraordinary is that the library is privately owned and funded.
Regardless of all good intentions, this library could not have existed in Scandinavia. When we established the welfare states in the post World War II era, we simultaneously killed off all philanthropic tradition. For some, this was an unintended consequence of the project, for others it was a desired effect.
The welfare state took over the funding efforts for all non-profit organizations in Norway, ranging from the political parties' youth organizations to charities. To make the contributions less arbitrary they designed rules for how to be eligible and hired bureaucrats to process the applications. This happened on all three levels of government.
Through the eligibility rules the government changed the behavior of the organizations. The rules favored certain particular organization models, membership models and activity patterns. If you went outside of this model, your organizations would loose funding. The focus on structure that was the basis of the funding model also took effort and energy away from the issues the organizations were meant to pursue.
The times changed however, and the organization models of the 50's do not fit as snugly with the lifestyle of the 00's. The 80's and 90's resulted in a massive decline in memberships. In an effort to retain their funding, several organizations including the Norwegian Labor party’s youth organization AUF started organized fraud schemes to pump up their membership numbers and activity lists.
The behavior of these individuals was inexcusable, but would the extent of their fraud have been possible in the American philanthropic tradition where the donors are involved in the daily operations? I do not think so. It would have been counterproductive for the effect the donors wanted to achieve by spending time and money on a cause.
The welfare state non-profit model also discourages private donations for causes. There are no tax incentives for private contributions, and Sweden even adds an additional tax on the gifts. I can not think of any other motivation for this policy than to prevent the government from loosing control over what causes get contributions and which do not. Some of the effects of this have been that some causes never get started, or if they do, they do not last long. Particularly if they do not fit the cookie cutter mold of society.
The high tax rates in Norway and the contribution by proxy have several effects as well. First of all, a lot of Norwegians feel that they have contributed their share to society through the tax bill. They might contribute more if the opportunity arises, or if they are personally involved in a cause. But this is a minority. The most important difference however is that philanthropy is considered to be for rich people only.
Norwegians are not a poor lot by any means; a majority of the population is middleclass. The main difference between a Norwegian and an American is that the assets of a Norwegian primarily consists of their house, while the American will have retirement savings and other capital assets to their name as well. The mandatory public retirement savings and the tax level means that there are few "rich" in Norway.
The end result is the same; the philanthropic tradition in Scandinavia is utterly and thoroughly gone. An amazing institution like the Linda Hall Library, with their extensive collection, their beautiful garden and their helpful staff would not have existed if Linda Hall had lived anywhere but USA.
Posted by Waldemar at 09:15 AM
November 16, 2004
The trouble with vaccination
By Anders Sandberg
In the present debate about vaccines the contrasts are stark.
On one hand we are seeing declines in vaccination not due to economics or lack of technology but "well-disinformed parents". On the other hand it seems like vaccines are ready to take off and become a far wider range of therapeutic tools than just prophylaxis against epidemic diseases.
To extend my reasoning about the distrust of vaccines: The original fears about vaccination were partially about safety, but also included ethical opposition on the ground that the process was inherently immoral, mixed species and changed the structure of creation. In many ways they mirror current fears of xenotransplantation, where the safety concerns are fuelled by deeper, less often expressed "philosophical unease" (or gut reactions) about the implications.
This is a common pattern in the slow transformation of biotechnology from perversion to practice. We see it in the current debate about biotechnology, where the discussions abour safety, equity and ethics in the narrow sense are fuelled by a deeper and broader conflict about differing views of nature, humanity and what they should become.
Later opposition was more about the rights of an individual to choose to be vaccinated or not to, with a debate concerning the ethics of public health. Here the debate seems to have ended in a fairly broad consensus that the collective benefits of vaccination outweigh the individual's right to bodily self-determination. Here most collectivist, utilitarian or duty-based moral systems were in agreement. But even from a liberal point of view it is not trivial to determine whether the expected harm to others due to not vaccinating oneself outweighs the small risks/costs/compulsion to oneself due to vaccination.
Being myself of the opinion that an act of omission of help to others is not necessarily immoral and that the right to one's body ranks very high in the hierarchy of rights, I think it would not be immoral to abstain from vaccination. After all, we do not forcibly confine people carrying colds to stay at home, despite the fact that they do infect others and the infections contribute to overall mortality. It might still be morally commendable and the rational thing to do out of self-interest. It is also potentially something that could be seen as part of a social contract: just as we relinquish certain rights to a government even in the minarchist case (i.e. the legal use of violence) in order to gain a useful social order, we could have a disease control clause in the social contract. But this presupposes (morally) explicit contracts that can be chosen or not, not the current coercive form.
Leaving people to decide whether to vaccinate can clearly lead to under- or un-vaccination. This can occur even in the completely rational and fully informed case; see Chris T. Bauch, Alison P. Galvani & David J. D. Earn, Group interest versus self-interest in smallpox vaccination policy, PNAS, September 2, 2003, 100(18), 10564-10567 for a game-theoretic analysis of voluntary vaccination that reaches the conclusion that it would not reach the optimal level.
But I find the trend of ignoring vaccinations due to vaccine scepticism more worrying. Rational non-vaccination can be handled through rational discussion, the construction of suitable institutions or incentives (what about insurance companies? One could find the cost of the non-vaccination risk and use them to have defectors pay for it, while using insurance to compensate for the vaccine risks). Lack of information and misunderstandings can be handled through education. But resistance due to risk complacency brought about by a safe environment, risk aversiveness towards mediagenic risks, selective information gathering and powered by traces of an anti-technological, romantic perspective cannot be handled this way.
It would be a tragedy if the only way to reverse the trend would be a widely publicized epidemic killing children. But it would likely work; for once a scare story could be based on something real. I think the only way of really getting anywhere with this is to re-establish a sense of "scientific belonging": to get people to really know how the vaccines works, their real pro's and con's, how their efficacy and safety are tested, how the current controversies are handled and especially show how we belong in the scientific universe.
Helping establish at least some scientific literacy is a good start to get people engaged in making actual risk assessments (e.g. "even if the sceptics are right and MMW vaccine increases the risk of autism, is that risk increase worse than the risk increase to my child and others of measles, mumps and rubella?").
The answers seems to be:
1) we need to create flexible, free institutions that help us sustain the benefits of our civilisation without dangerous or immoral concentrations of power
2) we need to become more aware of how the world around us works.
Posted by Waldemar at 11:25 AM
November 15, 2004
Föredrag på Konstfack
Anders Sandberg var inbjuden som talare den 15 november av Konstfack i Stockholm, för att hålla ett tal om evolution, självorganisation och inlärning och hur vi på den senaste tiden har fått en ny syn på hur dessa kan användas.
Posted by Waldemar at 11:02 PM
The horror of Alzheimer's disease
In her The Columbia Missourian article Facing Alzheimer's of November 14th, Lene Johansen tells us about one man's struggle with Alzheimer's and what can be done to alleviate it.
Posted by Waldemar at 05:09 AM
November 12, 2004
St. John's Wort and our demand for medical information
In his The Pulse article Continuing the Quarrel Inside the Body of November 10th, Anders Sandberg uses the herb St. John's Wort and its effects, to explain what will happen if health consumers are free to select what kind of treatment they seek, and how this increases our demand for good medical information.
Posted by Waldemar at 10:17 AM
November 10, 2004
Will cognitive enhancer drugs become the next battlefield?
By Anders Sandberg
Off-label prescription of cognitive enhancer drugs. This might very well be the next big medical policy battlefield.
On one hand, off-label prescriptions enable exploration, customization to patient needs and new treatment for disorders. On the other hand there is room for abuse, prescriptions based on bad or weak science or advertising by pharmaceutical corporations. That is just the normal debate about off-label usage (a quick google search suggests that there are several anti-off-label campaigns out there).
Given that governments everywhere are running scared of escalating health-care costs it is not inconceivable that a crackdown on off-label use might occur simply for economic reasons. In a finite budget, any new option that will be requested by patients or doctors will be a new cost, and either force an enlargement of the budget or competition with earlier options. In the ears of many health-care politicians, technological advancement is bad, no matter the good effects on patients. Just look at how the pharmaceutical industry is being increasingly seen as evil and manipulative at the same time as health budgets get more stretched. Is it just a coincidence?
Add to this the bio-conservatives, who strongly seek to limit medical enhancement (be they human nature defenders like Francis Fukuyama or anti-modernists), and it seems plausible that policymakers might be tempted to add further restrictions on medical freedom. It is good for the budget, saves the human soul and might prevent some maltreatments. No problems at all.
The only thing lost is the flexibility. And the ability of the medical profession to learn things in a bottom up manner. In a world where only approved treatments can be done, only those who can afford to get their treatments approved will develop new ones. And given the rising costs of testing and bureaucracy, that means an even greater concentration in big pharma. Limiting off-label prescriptions will in the long run slow medical advances and limit the quality of life of many patients.
While it is not clear how many patients who are hurt yearly by bad off-label usage, it seems likely that they are far fewer than those who are helped. Limiting off-label usage by X% means many more lost quality-years from the helped group than gained years from the damaged group.
A better approach is of course to improve detection of side-effects, to enable better informed consent from the patients and better reporting of the results. This is a matter of information technology and medical practice rather than regulation. By stimulating these areas many of the basic problems with off-label usage can be dealt with. Better information sharing and transmission makes experience cheaper. In fact, it would even help put many of the fears of the dehumanizing effects of medical enhancement to the test.
What we need is a dynamist approach to off-label usage of medicine.
Posted by Waldemar at 06:10 PM
November 09, 2004
Hur får vi igång debatten om vetenskapen?
Av Waldemar Ingdahl
I dagens DN Debatt skriver föreningen Vetenskap och allmänhet om att det krävs mer arbete med att forskare skall kunna få fokusera mer på den så kallade "tredje uppgiften", att diskutera forskningens rön med allmänheten.
Det är lovvärt, men det finns en viss ironi över att föreningen måste kommunicera detta med larmrapportens språk "Åtta av tio svenskar trötta på forskares larmrapporter".
Det är tyvärr förståligt, vill man nå ut i massmedierna är det ofta det som står till buds (även om man kunde ha varit försiktigare med att alltid försöka använda opinionsundersökningar som argument).
Åtgärderna föreningen föreslår kan förvisso vara välgörande, men det bästa vore ändå om det fanns en kontinuerlig debatt om vetenskapens värden i det offentliga rummet. Då behöver den inte fastna i specifika fall och dagspolitiska frågeställningar, utan kan öppna sig för allmänheten och även ta upp framtidens frågor. Den debatten kan inte föras uppifrån, den måste föras av vitala debattörer. Men skulle dessa få utrymme?
Gustav Holmberg på Forskningspolitiska Institutet i Lund behandlar problematiken på sin blogg.
Han skriver om tidningarnas kultursidor:
Deras starka betoning på skönlitteratur röjer, tror jag, ett föråldrat kulturbegrepp. Det fanns en tid då det var i skönlitteraturen som världen avslöjades. Strindberg and all that.
Jag skulle gärna läsa en kultursida med en något annan mix. En som inte var så stöpt i den litteraturvetenskapliga disciplinära formen. Man skulle därmed få en kultursida som hade en annan relevans än dagens - se hur kultursidorna istället försöker göra sig relevanta genom att lyfta in mer och mer nöjesmaterial - genom att de handlade om annat än skönlitteratur och fiktion; det skulle bli en arena för samhällets reflektion över sig självt.
Man kan hålla med honom om detta. Det skulle också behövas analys, forskningspolitiska överväganden, texter om forskningens roll i samhället, recensioner och debatt, det som vi inte ser inom vetenskapsjournalistiken.
I slutändan handlar det om en förändring i synen på vad som utgör både vetenskapsjournalistik och kulturjournalistik- och för att ändra den synen krävs slutgiltigen miljöer där detta uppmärksammas.
Vetenskap och teknik innebär förändringar av samhället och nya utmaningar, och förändring står inte högt på den politiska agendan idag, man har nog med gamla utmaningar. Det är därför man talar om tillväxt i termer av att underhålla gamla system. Så allra ytterst handlar det om att föra en politisk debatt om ett dynamiskt samhälle.
Posted by Waldemar at 06:00 PM
Öppnande av PKU-registret hotar förtroendet för forskningen och vården
Waldemar Ingdahl skriver om att vi nu behöver tydlighet och redovisningsbarhet för DNA-registren. Tydlighet om vilka syften som de olika DNA-registren har, så att vi tryggt kan lämna ett informerat samtycke på goda grunder. Redovisningsbarhet så att ansvariga för registren kan hållas ansvariga och verksamheten genomlysas för allmänheten.
Då skapas ett förtroende för forskningens, sjukvårdens och polisens användning av dna.
Artikeln har publicerats i Östgöta Correspondenten (10/11) och Norrtelje Tidning (22/11).
Posted by Waldemar at 07:29 AM
November 08, 2004
Ett längre, friskare liv är en god tanke
Den 7 november skriver Agneta Lagercrantz två artiklar i Svenska Dagbladet: Evig ungdom är inte bara en galen tanke och Försök på möss visar att människan kan bli uppåt 180 år, som vi rekommenderar läsning av.
Debatten om att åldrandets gåta faktiskt skulle kunna lösas kommer att bli en av vår tids viktigaste debatter. Här finner vi på Eudoxa det viktigt att framhålla både de goda effekterna av att vi faktiskt blir äldre och vikten av att människor själva får möjligheten att bestämma sitt liv.
Satsningar på att förlänga människors livslängd står inte emot principer om såväl rättvis resursfördelning och demokratiskt inflytande. Snarare kan det vara en fara för jämlikheten och demokratin att begränsa tillgången till god vård.
Anders Sandberg har skrivit två artiklar om åldrandet: Det sista tabut och Hejdå, döden! där en optimistisk syn på åldrandeforskningens möjligheter ges.
Se även Anders Sandbergs kommentarer i TV-programmet Jakten på evigt liv.
Posted by Waldemar at 01:03 PM
November 07, 2004
Eudoxa på TV
Utbildningsradion har köpt in TV- serien Rapport fra fremtiden från Danmarks Radio. I det första programmet Den tekniska kroppen finns en intervju med Eudoxas Anders Sandberg om nanoteknik.
Programmet visas söndagen den 7 november klockan 22.45 på SVT1
Posted by Waldemar at 09:00 AM
November 05, 2004
Vår syn på förändringar och auktoriteter
Av Waldemar Ingdahl
Auktoriteter och maktförhållanden har alltid funnits, men under tidernas gång har våra uppfattningar om dem förändrats.
Det är lätt att bli samtidsblind, och se förändringar i samhället som något som går oerhört långsamt. När vi ser saker i ett längre historiskt perspektiv så ser vi dock att vår tid har innehållit många snabbt ändrade förhållanden under en enda persons livstid.
Notera till exempel hur förhållandet mellan kunder och leverantörer har förändrats. Det var inte länge sedan som det faktiskt fanns en attityd att kunderna hos den fina banken, den exklusiva handlaren eller det myndiga verket skulle vara tacksamma för att få handla där. Dessa kunde låta folk stå i kö och vänta eller med industrialismens logik kräva att kunden skulle anpassa sig till försäljaren. Idag kräver vi service, effektivitet, 24-timmars myndigheter och att vår personliga stil skall tillfredställas.
Som Virginia Postrel påpekar, om stil i sin bok The Substance of Style, så var det först på 1990-talet som breda folklager kunde börja bry sig om att ens ha en personlig stil.
Det säger sig självt när man tänker på att en medelklassman på 1930-talet bara ägde tre kostymer, åtta skjortor och ett extra par byxor- och hans fru nio klänningar. Det var allt man hade i klädväg, för alla tillfällen och årstider, och man köpte nya kläder därför att de gamla hade slitits ut.
När vi jämför detta med idag förstår vi varför kundtjänstens kvalitet kan bli lika viktig som varans.
För många av kunskapsyrkena förändras också relationerna. Där blir arbetsgivaren rädd för att medarbetaren skall ge sig av och sin kunskap med sig. Detta då kunskapsarbetet blir mer abstrakt och svårare att passa in i de mallar som fanns tidigare.
För inte så länge sedan hade poliser, lärare, präster, läkare och politiker en helt annan auktoritet i samhället genom sitt kunskapsövertag- men idag så rivs det kunskapsövertaget då mer och mer kunskap är ett knapptryck bort i det moderna informationsflödet.
När en krävande mediegeneration, uppväxt i överflöd, van att zappa runt och göra saker parallellt blir mer framträdande i samhället kommer de inte att låta sig inrutas i byråkratiska mallar.
Vi har sett början på undergrävandet av auktoriteterna. En gång i tiden satte verkligen journalisten agendan för samhällsdebatten- men Internetutvecklingen (där bloggosfären bara är i sin linda) kommer att öka misstron även mot dessa. När all världens media och många andra alternativ finns en googling bort, varför skall man just sätta sin tillit till just den här auktoriteten? Särskilt när man snabbt kan börja att kontrollera den?
Att behålla sin respekt, lojalitet och auktoritet över hela samhället blir svårare- snarare får man rikta in sig på att nå vissa viktiga segment.
Att samhällsdebatten stannar upp för att politikerna skall hålla valkampanj, och låter mediaskugga falla, kommer att bli mer ovanligt. Genom att politiken har tagit på sig att besluta om så mycket, är det nödvändigt för politikerna som grupp att skapa en egen kultur, där man skolas in. Ingen kan ha kunskap om så många områden, man blir tvungen att gå efter procedurer som man lär sig genom att vistas i den politiska kulturen. Men den politiska kulturen blir då markant som en egen subkultur som framstår som stelbent, långsam och irrelevant för andra subkulturer. Resultatet blir kanske inte politikerförakt som så mycket politikointresse. Detta gäller även storföretag.
Lösningen är att man måste ha tydligare uppgifter, där kan man konkretisera sig för människor, och samtidigt skapa värdegemenskaper. Auktoriteternas fall innebär ideologins pånyttfödelse.
Kanske är Corporate Social Responsibility en sista förhoppning från storföretag att kunna skapa en värdegemenskap med kunder och intressenter på det industrialistiska sättet? Att hitta värden som man hoppas skall passa alla, så att man har en enkel avcheckningslista på föregivet "goda" värderingar.
Tyvärr är kartan betydligt mer komplex än så nu. McDonald's restauranger är av många sedda som ett föredömme inom CSR. Ändå är det ett av de företag som väcker mest aversion. Skälet är att de grupper man försöker att få sympati hos, genom att anpassa sig till deras värderingar, i grunden inte tycker om företagets koncept och inte kommer att bli kunder. Anpassning ses som eftergifter, som borde följas av fler.
Försäljaren måste anpassa sig till kunden, men vilken kunds värden vill man fylla sitt varumärke med? Identitet är inte en checklista, vare sig för politik eller företag.
Ofta har detta nya samhälle diskuterats i termer av "kaos" eller "mogenhet". Det är nog mer korrekt att beskriva det som dynamiskt, och det är nog en större utmaning.
Posted by Waldemar at 04:42 PM
November 04, 2004
Fler pustar ut
Av Waldemar Ingdahl
Även Svenska Dagbladets ledarskribent Per Ericson pustar ut med mig efter det amerikanska presidentvalet.
Frågan är dock hur länge som just presidentval, riksdagsval etc. kan lägga upp "mediaskuggor" över alla andra debatter på detta sätt? I och med bloggosfären och fler mediekanaler så kommer debatten att bli alltmer splittad och specialiserad. Oftast så framförs detta som något negativt, men kan finnas positiva sidor av det också, nämligen att de enskilda debatterna behåller en hög nivå och sin integritet.
Som sagt, det är nu det börjar...
Posted by Waldemar at 11:01 PM
T.G.I. Over!
En personlig reflektion av Waldemar Ingdahl
Skönt nog är det amerikanska presidentvalet över, och på ett plan känns det som en lättnad.
Min personliga reflektion är att man nu återigen kan kritisera George W. Bushs politik utan att folk antar att man stöjder John Kerry (eller sanslösa påståenden à la Bo Dunfors och Bo Carpelan).
Nu blir debattutrymmet ledigt för diskussioner närmare oss i Sverige och EU (tänk att medierna inte uppmärksammade Lissabon-processens fall igår?)
Många i den svenska debatten har gärna önskat hänföra de amerikanska presidentkandidaterna till svenska positioner. Det har varit markant inom den svenska vänstern, där man hoppats att Kerry skulle vara en europeisk socialdemokrat. Men även bland svenska liberaler, där man fortfarande uppfattar att skiljelinjen går mellan socialister och "anti-socialister", och därför slutit upp något för oreserverat på Bush.
Nog behövs en kritik av Bushs politik, särskilt på de områden som jag har rört mig inom- när man har sådana rådgivare som Leon Kass, då blir bioetiken en svår fråga. Det behövs en diskussion om vad PATRIOT Act innebär för amerikanerna och världen, bara för att ta några exempel.
Matt Welch i den liberala tidskriften Reason pekar med goda skäl på några av de problem som väntar. Bushs första tid i vita huset var inte en liberal tid (även om vissa inslag varit goda), och det finns anledning att fråga sig varför det skulle bli annorlunda nu.
Posted by Waldemar at 11:58 AM
Lissabon-agendans halvtidsresultat ställer krav på strategibyte
Av Waldemar Ingdahl
Den 3 november presentarade Wim Kok och hans grupp av rådgivare sin rapport om Lissabonprocessens framsteg (att göra Europa till den främsta kunskapsintensiva ekonomin i världen), eller snarare brist på framsteg, för EU-kommissionen. Dock hade en del av rapportens resultat läckt ut i förväg, och de läckorna har inte precis stärkt hoppet om att Kok skulle berätta om en vändning för Europas ekonomi. Tråkigt nog har inte denna diskussion fått den uppmärksamhet i offentligheten den förtjänar.
I Lissabon-agendans halvtidsresultat kan vi se att Europa inte kommer nära de mål man satte upp år 2000. Kok skräder inte orden: "vad som står på spel... är inget mindre än hållbarheten för det samhälle som Europa har byggt, och i utsträckningen, dess civilisations möjligheter".
Gapet mellan EU och USA har snarare vidgats de senaste fem åren. Numer står USA, som utgör 5% av världens befolkning, för nästan hälften av all världens produktion och för 50% av all forskning och utveckling. I ljuset av detta har Lissabon-agendan börjat kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande.
Ett av huvudskälen Kok anför att man misslyckats att skapa tillväxt är kravet på enighet för att gå vidare med något som helst ekonomiskt projekt. Vi har sett flera svåra misslyckanden, där ett exempel är med det europeiska patentdirektivet för att skydda ett patent taget i något av EU:s medlemsländer i hela övriga Europa. Men detta föll då vissa medlemsstater krävde att nya patent också skulle göras tillgängliga på alla EU:s språk.
I Koks rapport kritiseras också att finanssektorn fortfarande inte harmoniserats, vilket fördyrar transaktionskostnader för företag och privatpersoner.
Koks rapport föreslår medel att reformera den europeiska ekonomin: att motverka den demografiska krisen genom att skifta bort från tidig pensionering, livslångt lärande, ekonomiska handlingsplaner för tillväxt, tillämpa fler av de EU direktiv som läggs på hög av medlemsländerna, genomdriva handlingsplanen för finansiella tjänster före nästa år, göra den intellektuella äganderätten mer enhetlig (med bara engelska som språk), utforma fler definitioner på vad som är onödig byråkrati, förenkla för småföretag att starta upp genom att minska på administrationen och inrätta ett europeiskt forskningsråd för att ta över den tekniska ledartröjan.
Kort sagt, Kok gör förvisso en intressant analys av problemet, men hans lösningar verakr innebära bara mer av samma åtgärder som vi har hört under hela Lissabonprocessen. Varför skulle de fungera nu? Varför skulle de medlemsländer som trots allt länge lagt dessa direktiv på hög nu agera?
Det är nog dags för tänka över vilka medel som använts för att uppnå målen bakom Lissabon-agendan, och dessas relation till vilka mål man har satt upp för reformerna. Om man vill konkurrera med USA och uppnå samma ekonomiska resultat, så kommer man att ha problem om man använder de traditionella europeiska centralistiska medlen.
Strukturella förändringar, och att ta steg ifrån den invanda teknokratiska modellen i EU, är svåra men nödvändiga saker att debattera. Där måste våga släppa fram förändringar underifrån, och ge den kreativa klassen en reell chans att lyckas.
Just här kanske Koks rapport ger ett hopp för framtiden: den försöker att skifta fokus för Lissabon-agendan från beslut i Bryssel till istället handlingsplaner på nationell nivå, för ett lokalt och regionalt arbete, där kunskapen och kompetensen finns.
Det återstår att se om detta kan infrias, även Koks rapport kännetecknas av att man behåller en stor mängd, ofta självmotsägande, målsättningar. Det verkliga provet blir om enskilda regioner tillåts att prioritera vilka målsättningar man vill främst satsa på och vilka medel man vill använda. Om vi tvunget skall sätta USA som "bench-mark" för EU, så har just denna gemensamma stryka genom mångfald varit receptet för framgång. Inte att man, som vissa i Bryssel påstått "varit bättre på att centralstyra från Washington DC". Kan de europeiska medlemsstaterna ta på sig det ansvaret?
I USA har vissa intellektuella redan fört fram tanken om Europa som ett nytt kulturellt Disneyland, som kan besökas för att få lite kulturell turism, men som man egentligen inte tar på allvar geopolitiskt eller ekonomiskt.
Men vi européer när nog större önskningar och förhoppningar om framtiden än så- men då måste vi kunna skapa en livkraftig europeisk debatt. Det är det som är fördelen med halvtidsvilor, man kan prata igenom strategin, och komma ut med en ny i andra halvlek.
Posted by Waldemar at 08:55 AM
November 03, 2004
Would you change your name to fit your job email?
In his The Pulse article Procrustean Email of November 3rd, Anders Sandberg gives an example of that the key problem with moving towards e-health is not the technology, but lack of communication and organisational rigidity in health care organisations.
Posted by Waldemar at 05:00 PM
Memories of the Cold War
In her The Columbia Missourian article Diplomat shares Cold War memories of November 2nd, Lene Johansen reports on a speech by Jack Matlock- the last American ambassador to the Soviet Union.
Matlock gives his explanations of the fall of the Soviet Union, and critizes some of the choices done in the US foreign policy after the end of the Cold War.
Posted by Waldemar at 08:44 AM
November 02, 2004
The US election
By Waldemar Ingdahl
The Eudoxa think tank has not made any immediate comments on the US presidential election. As a think tank we do avoid it. Our focus is much more to gain an the support of the intellectuals and therefore an influence on public opinion and make possible what today seems utterly remote.
Those that concern themselves exclusively with what seems practicable in the existing state of opinion have consistently found that even this has rapidly become politically impossible. The outcome of today's politics is already set, and not affected by a presidential election. The leverage to seek is for tomorrow, even in respect of the issues covered in the election campaigns such as stem-cell research and US climate policy.
Still, it is interesting to note that the US presidential election is far more important in the European media than the workings of the EU (did you know that Wim Kok will give his very important mid-term report on the progress of the Lisbon Agenda to the EU parliament tomorrow, November 3rd?).
It is also interesting to notice, as Lene Johansen has shown in many of her recent articles, that science and technology are much more living political issues in the US- reaching a whole other level of importance than in the EU. In the US, the future is more on the agenda since it is the nation that alone stands for half of the world's production and half of its science and development.
Posted by Waldemar at 11:55 PM
Rethinking the U.S. science and technology policy
In her The Columbia Missourian article Speech focuses on role of science of November 1st, Lene Johansen reports on a speech by Mary Good, former undersecretary of technology administration during the Clinton administration. Good made the case that Americans need to take a good look at the role science plays in the nation — regardless of who wins the presidency.
Posted by Waldemar at 11:09 PM
Den tudelade debatten om genteknik
Av Waldemar Ingdahl
Eva F. Dahlgren: Farfar var rasbiolog- en berättelse om människovärde igår och idag. Bokförlaget DN, Stockholm 2002.
När jag skrev boken Som egenmäktiga gudar-den svenska debatten om gen- och bioteknik på 1970- och 80- talen noterade jag att denna bok gavs ut vid ungefär samma tidpunkt. Först nu fick jag möjligheten att läsa den. Det skulle visa sig bli en mycket givande läsning, fast kanske inte på det sätt som Dahlgren förväntat sig.
I den svenska debatten om genteknik finns sedan 80-talet en tudelning mellan en rationell debatt om medel som förs inom institutionerna och en värdemässig debatt om mål som förs i medierna, av vissa intellektuella och som påverkar allmänhetens inställning kraftigt.
Det är inte ovanligt att institutionernas debatt får se sig slagen, trots att man gång på gång tror att man har lyckats att stilla all oro om gentekniken. Detta då man inte går in i en diskussion om värden i tekniken.
Eva F. Dahlgren har länge varit en av förgrundsgestalterna i detta motstånd mot gentekniken. Detta gör hennes bok "Farfar var rasbiolog" mycket intressant, den är långt ifrån de samtal som förs på institutionerna, men ändå något som påverkar människors uppfattningar i högre grad än etiska nämnder.
Dahlgrens bok är mycket personlig, vilket ofta karaktäriserar det värdemässiga motståndets argumentation. Hon upptäckte nämligen att hennes farfar Ossian Dahlgren (1888-1976), professor i botanik vid Uppsala universitet, hade varit en av den svenska rasbiologins främsta förkämpar, en av dem som ville hindra "undermåliga raselement" - det vill säga de som för starkt avvek från den långa, blonda och blåögda nordiska normen - att fortplanta sig eller invandra till Sverige.
Genom intervjuer av släktingar, och framför allt Ossian Dahlgrens kvarlämnade brev har hon tecknat ett förvisso fascinerande porträtt av en man som av allt av dömma var mycket typisk för sin tid och en del av den tidens akademia.
Ossian Dahlgren verkar ha hyst en djup arrogans gentemot kvinnor, lägre samhällsklasser och andra kulturer. Hos honom smälte klassfördomar och vetenskapliga fördomar samman till en ideologi som tidvis ägde stor prestige i Sverige.
Ossians konservatism och tyskvänlighet- han stödde nazi-Tyskland under andra världskriget - var nog inte representativ för Sverige som helhet. Men det är värt att beakta att det staliga rasbiologiska institut som öppnades i Uppsala 1922, och som Ossian Dahlgren hade en hel del förbindelser med, hade en bred politisk majoritet bakom sig- inte minst inom socialdemokratin.
I boken skildras också den underliga kärlekshistorien mellan Ossian och hans fru Greta. Greta konformerade knappast till Ossians rasistiska doktriner. Greta var bördig från södra Frankrike, inte ens 150 cm lång och mörkhårig.
Parets barn blev kortväxta och mörkhåriga, varför Ossian inpräntade i dem att de inte borde fortplanta sig. Ossian reste runt på semestrar och konferenser, och berättade i breven hem om det ståndsmässiga liv en professor vid denna tid kunde föra. Samtidigt fick familjen leva sparsamt och enkelt. Dessutom verkar Ossian ha haft kvar nära kontakter med en kvinna av mer "nordisk" typ, som varit hans ungdomskärlek.
Ossian Dahlgren framträder som en knökkonservativ rasist, tämligen otrevlig mot sina närmaste och som väldigt egocentrisk. Eva F. Dahlgren försöker att visa ett mer balanserat porträtt av sin farfar genom att ta fram goda sidor hos honom. En ren djävul verkar inte Ossian Dahlgren ha varit.
Boken är så här långt ett intressant porträtt, kanske också en läsvärd studie över denna tid, men vi blir snart varse i slutkapitlet om vad "Farfar var rasbiolog" strävar efter.
Eva F. Dahlgren vill peka på att dagens genteknik har ett institutionellt arv till 30-talets rasbiologi.
Där pekar hon på fosterdiagnostiken som gör det möjligt att upptäcka sjukdomar på barn innan de är födda. Hon menar att uppgifterna hamnar i sjukjournaler och gör att många försäkringsbolag säger nej till att ta emot dessa barn bland sina kunder och att i takt med att allt fler saker diagnostiseras så förskjuts gränsen för det normala.
Frågan hon vill ställa är vem som duger till slut, och här drar hon paralleller till Ossian Dahlgrens tid. Dagens skönhetskult hänförs också till den tidens ideal.
Detta är på många sätt en orättvis betraktelse.
De rasbiologiska teoriernas centrala teser var mer grundade på doktrin än fakta, utgjordes oftast av undermålig forskning (vilket bl.a. visats av evolutionbiologen och vetenskapshistorikern Stephen Jay Gould), och skiljer sig sålunda markant från dagens vetenskap. Rasbiologi och genteknik är inte två grenar på samma träd. Tyvärr så dras dessa paralleller inte bara av Eva F. Dahlgren, utan de finns representerade även vid vissa universitet.
När det gäller genteknikens användning i samhället och av försäkringsbolag så har Anders Sandberg skrivit en kritik av många av Dahlgrens argument i sin artikel Att våga välja.
Liksom för flera andra genteknikkritiska debattörer är nazismen den centrala period man refererar till. Orsaken till den återkommanden kopplingen är djupare än bara demagogi- nazismen kopplas till gentekniken genom flera associationer. Man uppfattar gentekniken dels som elitistisk och hänsynslös, dels som kopplad till eugenik. Nazismen är den enda allmänt kända ideologi som uppfattas ha klara biologiska mål, vilket gör den till den enda gen-etiska ideologin.
Men en teknik bär inte på sina egna värderingar, det är människor som beslutar sig för hur man skall använda den och i vilka syften. Där delar nog mycket få de värderingar som Ossian Dahlgren nog hade önskat att använda gentekniken för. Men delar vi verkligen alla de värderingar om människovärde som Eva F. Dahlgren för fram?
"Farfar var rasbiolog" visar att den svenska debatten om gen- och bioteknik forfarande står på samma nivå som för 10-20 år sedan. Samma argument och tankebilder återkommer gång på gång.
Istället för dagens stela förlitande på etiska kommittéer borde man föra en kontinuerlig debatt om de grundläggande idéerna och värderingarna kring gentekniken. En sådan debatt behöver inte fastna i gamla frågor eller dagspolitiska fall. Den kan gå vidare till framtidens frågor.
Även om vi har tagit oss förbi Ossian Dahlgren.
Posted by Waldemar at 02:14 PM
November 01, 2004
In DNA We Trust
By Anders Sandberg
It is strange how much people trust the DNA to tell them the truth. As one participant at a recent conference said, it is our Book of Life today. People trust DNA evidence to solve all crimes and DNA tests to solve all diseases. But we don't trust the people managing it.
DNA registers and biobanks; some want to expand them, some think they would hurt civil liberties. Most interestingly, Swedes are really negative to them in all surveys while quite positive in practical action.
My explanation for this paradox is that Swedes in general trust their police and researchers - we have not had that many scandals undermining confidence in them as institutions. But they don't trust the oversight system of politicians, science councils and ethical committees. These are seen as largely opaque groups with little accountability and quite possibly with ethical agendas divergent from the public's. So people want to keep an eye on them, not the researchers or police.
Of course, in official Sweden the views are reverse: politicians and science administrators love the ethical councils and their presumably objective and good evaluations of everything and everyone. Individual scientists and policemen cannot be trusted, and the public has no idea about what goes on in science, ethics or politics. That fact that scientists sometimes "shop around" between committees to get one that will approve their experiment or that the councils ideally should represent the ethical views of people rather than of a certain elite, is lost on them.
There is also the usual difference between statements - here general principles and what is seen as socially agreed on (in this case a greenish suspicion of biotech) - and action, where practical issues become more significant (it is a bother protesting against the use of DNA samples, and besides there is no real cost of allowing experiments or storage). The status quo bias is strong. Voters only react when they think the government or its appointed organisations are too self-serving or acting against the voters' interests. Hence there is little need to worry about the DNA registers and their management, but much more to worry about their oversight.
To build trust one needs openness, accountability and some shared moral assumptions or at least the acknowledgment of legitimacy. But setting up ethical institutions has far too often become a way for decisionmakers to avoid responsibility themselves (compare this with the recent fad for ethical consultants among many companies). Each new layer just decreases the transparency and diffuses the accountability (if a truly nasty experiment gets done, do we blame the researchers or the ethical council that approved it or the politicians who put them there?), and given how little interest there is among politicians to stand up for any form of coherent ethical discussion there is good reason to believe that the ethics or legitimacy is not felt that strongly.
What to do? Perhaps the key point is to avoid moving responsibility too high up. Let researchers do their experiments, but insist on transparency and accountability. Ethical councils could gain much by acting as an interface between researchers and the public (not the NGOs usually poseing as the public). In many cases abuses are better handled through other methods: fraudulent net/postal DNA tests are mail fraud, misuse of DNA records by the police a matter for Internal Affairs.
Posted by Waldemar at 10:32 AM