Eudoxa

I Lissabon-agendans halvtidsresultat kan vi se att Europa inte kommer nära de mål man satte upp år 2000. Kok skräder inte orden: "vad som står på spel... är inget mindre än hållbarheten för det samhälle som Europa har byggt, och i utsträckningen, dess civilisations möjligheter".

Gapet mellan EU och USA har snarare vidgats de senaste fem åren. Numer står USA, som utgör 5% av världens befolkning, för nästan hälften av all världens produktion och för 50% av all forskning och utveckling. I ljuset av detta har Lissabon-agendan börjat kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande.

Ett av huvudskälen Kok anför att man misslyckats att skapa tillväxt är kravet på enighet för att gå vidare med något som helst ekonomiskt projekt. Vi har sett flera svåra misslyckanden, där ett exempel är med det europeiska patentdirektivet för att skydda ett patent taget i något av EU:s medlemsländer i hela övriga Europa. Men detta föll då vissa medlemsstater krävde att nya patent också skulle göras tillgängliga på alla EU:s språk.

I Koks rapport kritiseras också att finanssektorn fortfarande inte harmoniserats, vilket fördyrar transaktionskostnader för företag och privatpersoner.

Koks rapport föreslår medel att reformera den europeiska ekonomin: att motverka den demografiska krisen genom att skifta bort från tidig pensionering, livslångt lärande, ekonomiska handlingsplaner för tillväxt, tillämpa fler av de EU direktiv som läggs på hög av medlemsländerna, genomdriva handlingsplanen för finansiella tjänster före nästa år, göra den intellektuella äganderätten mer enhetlig (med bara engelska som språk), utforma fler definitioner på vad som är onödig byråkrati, förenkla för småföretag att starta upp genom att minska på administrationen och inrätta ett europeiskt forskningsråd för att ta över den tekniska ledartröjan.

Kort sagt, Kok gör förvisso en intressant analys av problemet, men hans lösningar verakr innebära bara mer av samma åtgärder som vi har hört under hela Lissabonprocessen. Varför skulle de fungera nu? Varför skulle de medlemsländer som trots allt länge lagt dessa direktiv på hög nu agera?

Det är nog dags för tänka över vilka medel som använts för att uppnå målen bakom Lissabon-agendan, och dessas relation till vilka mål man har satt upp för reformerna. Om man vill konkurrera med USA och uppnå samma ekonomiska resultat, så kommer man att ha problem om man använder de traditionella europeiska centralistiska medlen.

Strukturella förändringar, och att ta steg ifrån den invanda teknokratiska modellen i EU, är svåra men nödvändiga saker att debattera. Där måste våga släppa fram förändringar underifrån, och ge den kreativa klassen en reell chans att lyckas.

Just här kanske Koks rapport ger ett hopp för framtiden: den försöker att skifta fokus för Lissabon-agendan från beslut i Bryssel till istället handlingsplaner på nationell nivå, för ett lokalt och regionalt arbete, där kunskapen och kompetensen finns.

Det återstår att se om detta kan infrias, även Koks rapport kännetecknas av att man behåller en stor mängd, ofta självmotsägande, målsättningar. Det verkliga provet blir om enskilda regioner tillåts att prioritera vilka målsättningar man vill främst satsa på och vilka medel man vill använda. Om vi tvunget skall sätta USA som "bench-mark" för EU, så har just denna gemensamma stryka genom mångfald varit receptet för framgång. Inte att man, som vissa i Bryssel påstått "varit bättre på att centralstyra från Washington DC". Kan de europeiska medlemsstaterna ta på sig det ansvaret?

I USA har vissa intellektuella redan fört fram tanken om Europa som ett nytt kulturellt Disneyland, som kan besökas för att få lite kulturell turism, men som man egentligen inte tar på allvar geopolitiskt eller ekonomiskt.

Men vi européer när nog större önskningar och förhoppningar om framtiden än så- men då måste vi kunna skapa en livkraftig europeisk debatt. Det är det som är fördelen med halvtidsvilor, man kan prata igenom strategin, och komma ut med en ny i andra halvlek.