Eudoxa

Visst finns det kvar centralistiska anhängare av övervakningssamhället, men deras argument bemöts inte bäst med att larma om att måste vidhålla en äldre definition av integriteten. Här är det viktigt att påpeka att det finns en stor klyfta i debatten mellan jurister och politiker å ena sidan och tekniker å den andra som måste överkommas.

Det finns många som larmar om nya övervakningstekniker. Men de brukar alltmför sällan bry sig om att tänka på om de tekniker de larmat för är möjliga att implementera på ett vettigt sätt eller på hur mycket de skulle kosta. Att något är möjligt att göra med en ny teknik betyder inte alltid att det kan göras, se t.ex. på planerna att RFID-märka eurosedlarna av högre valörer. Det medför också en högst allvarlig risk att man inte drar full nytta av den nya teknikens alla fördelar, av rädsla för att de skall fogas in i ett gammalt kontrollparadigm.

Transparensen gäller åt bägge hållen, om man öppnar upp för insyn hos någon måste detta följas av att man öppnar sig för insyn lika mycket själv. Transparensen är en viktig del av kritiken av den modernistiska synen på övervakning.

dna kan jämföras med övervakningskameror. De är preventiva men många, som till exempel berusade våldsverkare, avskräcks inte av dem. Det är enkelt att begå brott utanför kamerans synfält, precis som att undgå att lämna tydliga DNA-spår. Övervakningskamerans bild av den s.k. "NK-mannen" vid Anna Lindh mordet är svårtolkad, kanske ett användbart indicium, men inte i sig avgörande. Debatten handlar oftast om argument för och emot kameror, men att övervaka väktarna är en betydligt mer effektiv metod att förhindra missbruk än att förbjuda kameror, vilket påpekas i David Brins bok The transparent society. Brins tumregel för alla potentiellt integritetskränkande system är att inskränkningar i privatlivet uppvägs av en likvärdigt höjd kontroll av de som handhar systemet. Öppenhet måste krävas hos alla parter, men detta diskuteras inte alls i dag.

Lagen är mycket ett stelt instrument som ofta inte kan skilja mellan integritetskränkningar och ett konstruktivt bruk av register. Att förbjuda en verksamhet stoppar den sällan och för med sig kostnader för upprätthållandet, och oavsiktliga effekter på andra områden. Det som kan förhindra en dålig verksamhet är att dess lönsamhet reduceras så att den inte är lönsam.

I en förvaltning handlar det om kontinuerlig genomlysning av hanteringen och att felaktiga handlingar leder till att ansvariga hålls ansvariga; vilket är mer effektivt än att förbjuda förvaltningen från att handla på vissa sätt och hoppas att den inte gör det. Därför kan ett dna vars bruk kontinuerligt övervakas, och vars syfte är definierat, göra nytta då det blir svårt för förvaltningen att använda det utan att också tvingas stå för sin position.

Fördelarna tycks väga upp alla nackdelar för anhängarna och nackdelarna tycks väga upp all nytta för motståndarna. Sociologen Irving L. Horowitz resonerade om hur integriteten påverkas av ny teknik, och hur detta diskuteras i samhället. Mycket av dagens integritetsdebatt utgår från en för abstrakt nivå. Det vore bättre att använda sig av strukturella och tekniska analyser från aktörerna i det konkreta fallet.

Detta möjliggör en reglering som bevarar både det privata och det offentliga. Utan det privata mister vi vår individualitet; utan det offentliga mister vi vår sociabilitet. Det helt öppna samhället är lika dåligt som det helt slutna. De samhällen som skiljer minst mellan det offentliga och det privata är faktiskt diktaturer.

Horowitz menar att de diskussioner som i dag förs i dogmatiska termer skulle kunna lösas bättre om de diskuterades i termer av äganderätt. Vem äger den genetiska informationen, och under vilka omständigheter och under vilka syften har man rätt att kringgå vår genetiska äganderätt? Jämvikten mellan offentligt och privat kan se olika ut i olika situationer och mellan olika aktörer. Det farliga är de kategoriska svaren uppifrån, menar Horowitz.

Det inte är fel på DNA-registren, RFID och andra övervakningstekniker, utan okunskapen om vad tekniken och registren innebär, bristen på samlande tankar om systemens syften och avsaknaden av incitament för ett kontrollerat bruk.

Det är ur denna nya debatt som vi kan finna framtidens fruktbara samtal om integriteten.

Även ett repressivt samhälle kan skapa strikta regleringar för övervakning – mer reglering är ofta goda nyheter för reglerare, administratörer och övervakare, men inte nödvändigtvis för medborgarna. Ett samhälle som försöker skapa metoder för redovisningsbarhet skapar återkopplingsmekanismer som hjälper till att begränsa övergrepp och snabbare forma en dynamisk balans mellan samhälle och informationsteknik.

Återkoppling och mikromakter är ett långt bättre försvar mot intrång från den mångfald av övervakare som följer efter Storebrors död.