Eudoxa

Låt oss först gå bakåt i tiden. Den maktdelning som fanns i 1809 års grundlag balanserade kung och riksdag mot varandra, ersattes av en parlamentarism utan balanserande makter i grundlagen från 1974. Majoriteten i riksdagen har full kontroll över hela statsapparaten, den s.k. folksuveräniteten. Endast vid grundlagsändringar finns några få restriktioner, beslut måste fattas i två omgångar med allmänt riksdagsval emellan.

I samma takt som kungen förlorat makt, har i allt högre grad yrkespolitiker tagit över. Ensidigheten i statsministrarnas bakgrund har bara gått från att tidigare ha varit karriärjurister till att bli karriärpolitiker.

Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har vi sällan haft majoritetsregeringar. Trots det har riksdagens makt minskat, på regeringens och främst statsministerns bekostnad. Enskilda riksdagsledamöter har mycket lite att säga till om. Regeringen lägger inte fram och förhandlar om sina propositioner i riksdagens utskott, som regeringsformen faktiskt egentligen föreskriver. Om så skedde skulle det bli tydligt hur och på vilka punkter statsministern och regeringen får backa för riksdagen. Ärenden som läggs på riksdagens bord är redan uppgjorda. Statsministern kan i ett tidigt skede spela ut olika partier mot varandra och göra upp i slutna överläggningar. Inte heller behöver statsministern ställa kabinettsfrågor och riskera att få avgå på grund av att riksdagen fäller regeringens förslag.

Den politiska makten utövades förr genom audienser hos kungen. Nu avgörs besluten genom förhandlingar i slutna rum mellan regeringen och oppositionens partiledare före det att regeringen lägger fram sina förslag till riksdagen. Då partierna röstar kollektivt och riksdagsmännen kommer in sent i den politiska processen kan de inte avvika från det som partiledningens förhandlat fram. Maktkoncentrationen har också gjort myndigheterna långt mindre självständiga.

Makten har i praktiken åter flyttats bort från offentligheten, till en liten grupp personer i partiernas ledningar. Det är därför som den offentliga debatten har så liten påverkan på politiken, och varför rätt små idéströmningar plötsligt kan få ett enormt genomslag och skapa så kraftiga konsensus som myndigheter, akademia och resten av samhället måste anpassa sig till. Övertygar man bara två till tre personer i rätt position i varje parti har man åstadkommit detta.

Statsministern har fått en mycket stark ställning, långt bortom det som grundlagen föreskriver och utser själv samtliga statsråd, utan prövning från någon annan instans. Då principen om maktdelning saknas behöver inga maktkamper utspelas inför öppen ridå, allt kan ske i det tysta.

Resultatet har blivit att folket inte ser vad som skiljer partierna åt och att konfliktytorna i politiken suddas ut. Politiken blir ointressant.

Beslutskraften centraliseras till ett fåtal makthavare. De blir överlastade med beslut att fatta, ofta utan förmåga att prioritera p.g.a. komplexiteten i de många ärendena. Uppgiften att skydda medborgarnas liv blir bara en bland många andra, särskilt när så mycket av statens energi läggs på att uppnå vaga och ospecificerade mål som har vittgående genomslag i hela samhället. Jämför hur med mycket av statens trots allt begränsade energi, resurser och beslutskraft som måste satsas på program som REACH och Kyotoprotokollet.

Därför fungerar systemet dåligt i krissituationer, om inte toppen på hierarkin klarar av att fatta beslut så kan inte resten handla. Man har ansvaret, men den verkliga makten ligger över deras nivå. Därför präglas medias rapportering om regeringens och UD:s reaktioner av att alla försöker att skjuta ifrån sig ansvaret. För medborgarna förvärras bilden av handlingsförlamning än mer än vad fallet kanske är i verkligheten, då det inte finns någon transparens för hur beslut fattas.

Problemet med att det saknas handlingskraft i det svenska politiska systemet beror alltså inte på brist av makt och befogenheter, utan på motsatsen.