Eudoxa

Roberto mådde dåligt, vilket är naturligt när man radikalt ändrar sina kostvanor och livsstil från elitidrottsman till bulemiker. Det hade varit konstigt om han inte gjort det. Hur usel Robertos diet var visades tydligt att han gick ned 4 kilogram bara av att sluta med den.

Nåväl, att jo-jo bantning inte är bra och kroppen är genom evolutionen högeffektiv på att behålla energi, är hyfsat etablerat i debatten. Mer problematiskt är att vi lockas att tro att det räcker med att inte äta "skräpmat" utan att tänka på det komplexa samspelet mellan kaloriintag, motion, våra gener, vår neurologi och kosthållning. Gisela van der Stern Wallin hade rätt i sin intervju i att det inte finns någon "bra" eller "dålig" mat.

Roberto visar iallafall att det inte finns några genvägar: man måste äta rätt och motionera rätt för att uppnå den kropp man vill ha (sedan är det en annan fråga vilken kropp man vill ha)

Men varför har dessa två rätt intetsägande dokumentärer fått så stor uppmärksamhet? Till stor del beror det på att fetmadebatten egentligen inte handlar om mat, utan om sociala mönster, klassmarkörer och biopolitik- vilket vi på tankesmedjan Eudoxa tog upp i vår rapport Maten, samhället och ansvaret.

Bantningsindustrin är dock en storindustri. Förvisso visar Roberto att en del metoder inte är seriösa eller inte är effektiva, men det är uppenbart, som många gånger annars att det finns en järntriangel mellan kändis, media och företag som skapar upp en nyhet. Det blir mycket tydligt i Aftonbladets artikel skruvar intresset för Roberto för att Vågmästaren den 18 januari där det är uppenbart att Aftonbladet säljer in sitt eget bantningsprogram Viktklubben som råkar vara det enda program som Roberto rekommenderar.

Som sagt, det finns inga genvägar. I slutändan måste vi återbekanta oss med att ta ansvar för att uppnå den kropp vi vill ha. Det kan varken Paolo Roberto, Stephan Rössner, Folkhälsoinstitutet eller livsmedelsindustrin göra åt oss.