Eudoxa

Crichtons tidigare böcker har därför inte varit så populära bland liberaler och teknikvänner, där han kritiserats för att ha framställt mikrobiologi, genteknik och nanoteknik i dålig dager. Då var det liberalerna som gav sig på hans vetenskapliga grunder. Det kan man förvisso göra, men man bör betänka att det finns alltid en viss "licentia poetica" med ämnet.

Till Crichtons försvar får då sägas att de områden han skildrar (så även klimatologin) inte längre går att diskutera i enbart vetenskapliga termer. Naturvetenskapen och tekniken tränger in på ett nytt sätt i dagens samhälle och har blivit politiserade, vilket är det som Crichton vill varna för. De väcker känslor, de utmanar våra värderingar, de ställer svåra frågor på ett sätt som kulturdebatten inte riktigt klarar av längre.

Det får vi inte riktigt säga, då vi fortfarande har en positivistisk syn på naturvetenskapen där det är okontroversiellt och enkelt att härleda en specifik politik ur komplexa naturvetenskapliga rön. Därför blir hans romaner granskade som facklitteratur, istället för att ta upp en värdemässig och litterär debatt.

Crichton blev intresserad av klimatforskningen och väntade sig att finna stöd för den idag förhärskande tanken att man ur klimatforskningen kan finna tydliga bevis på att en global uppvärmning håller på att ske och att det är mänsklig verksamhet som ligger bakom den. Ju mer Crichton forskade i ämnet, ju mer tveksam blev han. År 2003 höll han ett mycket kontroversiellt tal i San Francisco där han jämställde mycket av miljörörelsen med religiös dogm baserad på tro och inte kunskap.

Talet ligger till grund för mycket av bokens handling där den Ralph Nader-liknande advokaten Drake driver en enorm stiftelse (skrämmande lik den existerande Natural Resources Defense Council) för att främja en radikal agenda i klimatdebatten. För att få mer resurser till sin stiftelse så för han ständigt fram nya larmrapporter för att hålla allmänheten uppskrämd (därav bokens titel). Men då klimatet inte är tillräckligt katastrofalt så utvecklar Drake en plan för att skapa upp en global klimatförändring genom en grupp ekoterrorister. Mot honom står forskaren Kenner vid MIT, och genom en mordgåta så följer man Kenners jakt på Drakes komplott både i vetenskapliga debatter och Antarktis isar.

Den litterära kritik som är giltig mot boken är att den förvisso kan vara engagerande men mycket av handlingen och karaktärerna känns väldigt förutsägbara och mekaniska. Ibland blir boken väl förtjust i att rabbla tekniska detaljer. Fast det är en kritik som kan riktas mot mycket av hela genren av techno-thrillers, och boken är inte sämre eller bättre än vilken annan Crichtonbok som helst. Det är alltid svårt att få dramatisk fart på en handling full av vetenskapliga data.

Crichton ger dock sin bok hög trovärdighet genom långa fotnoter som förklarar vad man vet om klimatförändringar och ett mycket intressant vetenskapligt efterord till boken, där han tar upp jämförelsen med andra miljölarm. Den vetenskapliga biten ger nog boken ett extra värde för den läsare som är oinsatt i klimatdebatten.

Man får även en god bild av hur mäktiga medierna har blivit idag och hur starka särintressen formar vårt sätt att tänka och vår världsbild. Om jag själv skall delta i sökandet efter faktafel i boken så finns det ett när Kenner påpekar att miljögrupper i USA har intäkter på en halv miljard dollar per år. Det stämmer inte- enbart de tolv största miljölobbyorganisationerna i USA har intäkter på nästan två miljarder dollar årligen. Det köper mycket inflytande i politiken.

Fast värre är kanske att många personer i denna klimatdebatten roterar mellan positioner som miljöaktivister, forskare, debattörer, naturvårdsadministratörer och folkvalda. Då skapas lätt en gemensam ideologi.

Det kanske bästa beviset för att Crichton har träffat rätt i samtiden är just de reflexmässiga reaktionerna av att han har fel vetenskapligt sett. De har han fått tidigare, och sålt många böcker på.