Eudoxa

Debatten kändes mycket välbekant, då den förts i många år. Ända sedan vänstern inte längre med någon trovärdighet kunde lova överlägsen tillväxt, och det blev lockande att acceptera beskrivningen av tillväxten som ett hot. Ett hot mot miljön, mot välbefinnandet, mot stabiliteten i samhället. Från att ha beskyllts för att vara en ineffektiv modell för tillväxt, blev marknadsekonomin nu beskylld för att vara för effektiv, och inte ta hänsyn till andra värden.

Det är ett av skälen bakom Vogels och Halleröds argument, som bör tas på allvar. Visst var huvudargument det välkända om att omfördelning har ett värde i sig, och att tillväxtens främsta värde ligger i att den kan omfördelas i en välfärdsstat av skandinavisk modell. Men förändringen i argumentation var möjlig att uppfatta hos Vogel och Halleröd.

Debatten var intensiv, även om den ibland kunde bli något för nationalekonomiskt teknisk med mycket refererande till statistik.

Munkhammar och Fölster anklagade Vogel och Halleröd för att politisera forskningen genom att använda särskilt utvald statistik för stödja välfärdsstaten genom att ge just välfärdsstaten i sig en stor vikt för människors välbefinnande (man bestämmer att statligt producerade tjänster gör folk lyckliga, och därför rankas de länder med många statligt producerade tjänster högre än de utan). Särskilt underligt var, påpekade Munkhammar, att Vogels och Halleröds undersökning hade rankat Bulgarien högre än USA. Detta då fattiga amerikaner förvisso må vara rätt rika med bulgariska mått, men då resten av befolkningen är proportionellt sett rikare så får USA minuspoäng för sin ojämlikhet och framstår som ett socialt outvecklat land. Ej heller tar man hänsyn till vilka möjligheter det finns att förändra sina sociala situation (även om Halleröd påpekade att USA missgynnades i indexet av sin stora invandring från fattiga länder).

Tanken är gammal, att människor jämför sig med sina absolut närmaste och inte ser att de är relativt rika jämfört med fattiga i andra länder (frågan är vad som händer nu när fattiga i fattiga länder kan se vårt välstånd). Att Sverige rankade i topp var inte så konstigt. Sverige var för inte så länge sedan modellen som man jämförde allt annat med. Sverige var moderniteten, så mycket att själva tanken på att det fanns värderingar inlagda i resonemanget försvann.

Därför argumenterade ofta Vogel och Halleröd från ståndpunkten att deras argument var forskning och att deras motpart försökte politisera ett objektivt och neutralt resonemang för att föra fram nyliberala idéer. Men deras resonemang lät påfallande ofta just ideologiska, som tyvärr mycket annan forskning gör i nuläget. På själva frågan om ekonomisk tillväxt i sig var bra för samhället verkade Vogel rent av negativ. Halleröd verkade, som oftast under kvällen, mer nyanserad och problematiserande till frågan.

Johnny Munkhammar sade något mycket bra tidigt i debatten, men ack så ovanligt. Munkhammar påpekade att han faktiskt arbetar som idéproducent på Timbro. Det gjorde han rätt i, för i slutändan gäller det faktiskt idéer om samhället. Vilka teorier vi använder kommer att påverka vad vi ser som relevanta problem och lösningar på dessa.

Marknader producerar inte bara "ständigt mer prylar", eller bestämmer vem som får vilka resurser. De möjliggör människors strävan efter lyckan, de sprider nya idéer, de förändrar hur folk lever och arbetar och möjliggör att människor kan pröva nya saker i sina liv. De upplöser och omformar allt från konstformer till yrken. De uppmuntrar experiment och förbättring, under hård prövning genom trial and error. Marknader och människors handlingar kan inte kontrolleras eller förutsägas. Jag uppfattade att det var denna marknadens dynamik som främst Joachim Vogel vände sig mot. Tillväxt ökar förstås styrkan i detta öppna, decentraliserade system. Mer ekonomiska resurser gör oss inte i sig lyckliga, men det ger oss förmånen att ha nya, mer angenäma problem (förklara en hårddiskkrasch för en medeltida bonde). Mer ekonomiska resurser ger oss möjligheten att tillfredsställa vårt grundläggande mänskliga behov av estetik och skönhet.

De frihetliga krafterna måste bli bättre på att förklara och argumentera för detta. Det har visat sig mycket svårt att vinna politiska debatter med ekonomiskt rationella argument. Att vinna stöd för social och ekonomisk frihet kräver argument som tilltalar människors värderingar och framtidshopp.

Där tror också att kan föra en mer konstruktiv dialog även med vänstern. Nog inte med den av Vogel/Halleröds modell, men den intressanta s.k. "lattevänstern" där skribenter som Magnus Linton och Rasmus Fleischer lyfts fram.

Så därför lämnade jag debatten rätt hoppfull. Jag tror att Vogel/Halleröds argumentation inte kommer att vara lika aktuell i debatten rätt snart. Den dröjer sig kvar på vissa institutioner som just Vogels Statistiska Centralbyrån, men relevansen av politiken som förvaltning av fördelning känns i avtagande. Nya, mer intressanta frågor väntar med nya konflikter- och den situationen skapades just genom den tillväxt vi haft.