Eudoxa

Olivers kampanj hade det rätta innehållet för att lyckas i dagens läge. Den handlar om biopolitik, disciplineringen av kroppen, en av vår tids största politiska frågor. Ett av de områden där biopolitiken intensifierats rör rädslan för barnfetma.

Men den har också rätt aktörer: den häftiga kändiskocken, och den vanliga mattanten som gör ett moraliskt indignerat utfall mot de känslolösa myndigheterna. Indignation gör sig ofta bättre än fakta och argument på TV, och får genklang hos de myndigheter som inte längre uppfattar att de kan kritisera beteenden i samhället på urval av sin egentliga grund- att de anser dem omoraliska, utan måste gå omvägen via påståendet att de är ohälsosamma. Olivers påståenden om fetma (beror på långt mer komplexa orsaker än bara maten i sig), överaktivitet (beror mer på uppfostran och genetik) samt astma (orsakas sällan av föda) faller.

Frågan om maten diskuteras ofta i svart-vita termer, där många som Oliver ställer ett idylliserat småjordbruk och genuint kök mot ett förment dåligt industriellt jordbruk och processade livsmedel, men utan detta industriella jordbruk och tillredda livsmedel skulle många inte ha råd. Genomgående under TV-serien överskrider Oliver skolornas budget för maten, till vilken lösningen verkar vara "mera pengar".

Dels är programmet tämligen nedlåtande mot arbetarklassföräldrarna, men också mot politikerna. Fast där är kritiken från Oliver kanske mer träffande. Detta då många politiker idag ser sig själva just som tjänstemän bland andra, och inte som samhällsledare. Därför var också Tony Blair och familjeminister Margaret Hodge snabba med att krama ihjäl Jaime Oliver. I ideologins frånvaro får kändisskapets pathos fylla tomrummet.

Vitalisering av politiken, Ekdahl? Snarare trivialisering.