Eudoxa

Hälsa har blivit ett ämne många människor bryr sig om, politiken går mer från att handla om förvaltning av fördelning till styrning av kroppen.

"The bad news bias" är förstås verksamt. Skandaler, larm, katastrofer och missförhållanden säljer bättre än goda nyheter, då dåliga nyheter kräver uppmärksamhet från läsaren nu. Genom att konsumera medieprodukten upplever konsumenten att man kan informera sig och skydda sig från de dåliga nyheternas effekter i sin egen livssituation. Goda nyheter kräver inte samma enkla och omedelbara handling, att köpa medieprodukten.

Larmjournalistiken innehåller den känslomässiga laddning som den tidigare vetenskapsjournalistiken saknar, och den känslomässiga laddningen är centrala för den teoribildning av "human interest" journalistik som i dag är kraftigt representerad på redaktionerna.

Medierna domineras av ett slags motkultur. Journalistkåren är närmast definitionsmässigt i konflikt med något. Felen och orsakerna till problemen finns alltid konkret hos tydligt identifierbara personer i auktoritetsställning, etablerade grupper eller etablerade institutioner, med konkreta offer. Detta illustrerades av ett uttalande från en av kvällens talare, Expressens medicinreporter Anna Bäsén "I våra bästa stunder gör vi journalister en folkhälsoinsats där läkare eller myndighet borde gjort det". Värt att notera var att Bäsén påpekade att skillnaden mellan hennes arbete på Expressen och tidigare Dagens Medicin inte var stor. På Expressen var det möjligtvis mer personligt men i grunden var det samma sak.

Professor Ingelman-Sundberg har tidigare gått ut och kritiserat kollegor för att de just går ut och larmar för mycket. Under kvällen nyanserade han detta på ett intressant sätt: av Sveriges 1500 medicinska forskare står kanske 6-8 stycken för 95% av larmen. Varför? Ingelman-Sundberg pekade ut skäl som fåfänga, önskan om att få forskningsmedel, opinionsbildning, associering till företag. Han påpekade att forskning är en lång process, som består av stadier och att resultat från ett tidigt stadium bör läsas mycket kritiskt särskilt innan de publicerats i tidskrifter och citerats i annan vetenskaplig litteratur. Ingelman-Sundberg påpekade också att frågor om dosering ofta försvinner ur rapporteringen, bl.a. hade man funnit dioxin i tamponger och larmat till stor oro för många kvinnor utan att nämna att dosen var en molekyl. Professorn avslutade med att journalistens uppgift är att bedömma trovärdigheten hos forskaren och hennes resultat samt se till helhetsbilden.

Professorns uppmaning kan vara nog så svår för journalisten, bör påpekas. Den studie man just läst kan mycket väl vara bra forskning, men att en enskild studie i sig är bra forskning behöver inte betyda att den skall slås upp. Finns det andra forskare och studier som stödjer detta? Till detta borde man lägga till att även rapporteringen kring vilka samband som kan göras inom forskningen samt rapporteringen kring sannolikheter för att något skall inträffa kan göras bättre.

Karin Gustafsson på Livsmedelsverket menade att på basis av erfarenheterna från när man i storbritannien inte gick ut med alla fakta i fallet med den "galna kosjukan", nu hellre vill gå ut med fakta då folk blir oroliga. Men människor upplever risker mycket olika, och därför blir det högst relevant på vilka kriterier riskbedömningen görs på institutionerna. Därmed kom diskussionen naturligtvis in på Livsmedelsverkets eget larm om "galna chipssjukan" (vilket har behandlats i artikeln To Fear and to Fund). Visst bedrivs fortfarande forskning på akrylamidens effekter, men det är till stor del eftersläpande forskningsmedel från dagarna kring "galna chipssjukan".

Inriktningen på journalistiken lades på 70-talet om från att skildra det som händer i samhället till att avslöja dess missförhållanden. I kombination med att antalet risker över vilka vi inte upplever att vi har kontroll har ökat så har det skapat en oro och riskaversion, vilket samtliga talare höll med om.

Larmen blir i media blir väldigt direkta och vardagliga och de mer abstrakta och globala hoten försvinner. Ett konkret exempel är larmet om fågelinfluensan. Bäsén berättade en historia om en gammal tant som ringde henne när larmet gick i media och var orolig över att fågelinfluensan kunde drabba hennes lilla hund. Damen ifråga borde nog vara mer orolig för influensaepidemierna. De må vara alldagliga men kommer i nya varianter och varje år dödar de ett flertal äldre.

Det påpekades att oro och rädsla kan följa av larmjournalistiken, men det finns en annan fara: att "vargen kommer" ropas ut en gång för mycket och läsaren börjar att tappa förtroendet för mediet. När allt är farligt tar man inte saker på allvar. Bäsén berättade om ett mycket förtjänstfullt "larm" som hon gjort angående naturläkemedel. Naturläkemedel granskas inte vare sig av läkare, forskare eller myndigheter, men de används brett i samhället. Självklart har dock medel som johannesört, rosenrot och ginko effekter på människor som bör granskas. Men om allt ändå är farligt kan ett sådant viktigt larm försvinna.

Seminariet belyste inte heller riktigt det nya klimat som vetenskapsjournalisten måste röra sig i. Det finns åtskilliga PR-firmor och NGO:s som gärna skapar larm. Dessa grupper har välbetalda organisationer med ofta egna forskare som operar i en infrastruktur som levererar deras åsikter mycket effektivt. Då vetenskapsjournalisterna är en liten grupp är den enkel att bearbeta. På universiteten och högskolorna är i kontrast den tredje uppgiften en ofta obetald tilläggsverksamhet som inte alltid ses som en merit för forskaren.

Då journalister rör sig med ett ofta mycket litet antal källor är risken överhängande att personliga kontakter och symbiosförhållanden med aktörer uppstår. Larm är ett sätt att visa att man är relevant, och idag så är media det sätt som många myndigheter har att nå ut till de politiker som fattar beslut om deras budget. Larmet innehåller ofta implicit att "någon borde göra något" och myndigheten kan då positionera sig som denne någon.

Tidsbrist och bristande utbildning påverkar också. Många allmänreportrar får en mycket kortfattad briefing om ämnet innan de skriver om det, och redaktionens ambition påverkas också av kunskaps- och intressenivå hos redaktörerna.

Påverkar journalistens egna värderingar larmandet? Få skriver aktivistisk journalistik, men självklart påverkas vad som ses som relevant, vilka roller som journalisten vill att olika aktörer skall spela, och vad journalisten vill att människor skall dra för slutsatser. I grunden finns också den tanken i gruppen om vilken mottagaren är. "Human interest"- journalistiken skriver för den så kallade "Nisse i Hökarängen", men faran är att man i denna konstruktion av publiken också tolkar in vad en alltmer heterogen publik efterfrågar, där den lägsta gemensamma nämnaren förväxlas med att vara en generell värdemätare på publikens intellektuella förmåga och potential. Sådana tankar blir lättare i en homogen yrkesgrupp som journalister ofta är.

Lösningar som föreslogs var mer kunskap för att göra bättre bedömning av studier, klargöra rollerna hos journalister och forskare, vara konstruktiv för läsaren med hjälp och tips samt att tänka på etiken. Lovvärt i sig, men nog skulle också medievetenskapen kunna spela en större roll med att belysa strukturer och historiska utvecklingar.

I slutändan kommer vi inte undan att mediekonsumenten måste inta medierna mer kritiskt och få reella strukturer för detta och i slutändan krävs en djupare debatt i samhället och vilka värden man önskar att se i rapporteringen. Bloggosfären kan också hjälpa till i granskningen av larm, och de öppnar också upp för fler aktörer att delta.