Eudoxa

Konferenser av det här slaget blir sällan så värst originella. De rör sig inom ett tekniskt- administrivt paradigm där man alltför ofta inte riktigt kan analysera vad dagens problem beror på, och då man söker lösningar i dagens strukturer kan man missa att problemen just beror på dagens strukturer.

Martin Ahlgren från ITPS behandlade nanotekniken i USA. Talet bjöd inte på några överraskningar. Mycket satsningar, och fortfarande inte många resultat, även om det gror en del tillämpningar. Ett viktigt påpekande var att det verkar finnas en hög inträdeströskel till nanomarknaden/nanoforskningen. Det bådar inte gott, datorrevolutionen skedde ju för att det var en låg tröskel för mjukvara och hårdvara. Detta betydde att fler aktörer än stora företag och stora forskningsinstitut kunde komma med viktiga bidrag till teknikens utveckling. ITPS-mannen efterlyste en långsiktig svensk vision. Det skulle bli dagens tema: behovet av en svensk nanostrategi.

Sedan talade Börje Johansson, professor och ordförande i Svenska Nanonätverket. Inga nyheter om nanoteknik i sig från Johansson, hans föredrag handlade mest om materialteknik. En kul tillämpning som finns här och nu är självtvättande betong (man har blandat nanopartiklar i den). Mest beklagade han sig över finansieringen nu när Stiftelsen för Strategisk Forskning lägger om kursen och det blir 25 miljoner kronor mindre i anslag per år, samt att politikerna inte förstår forskningens villkor och vi behöver nya labb...

Dagens höjdpunkt var Martin Magnusson från Nano Öresund. Han ledde ProNano tidigare, men det projektet är borta nu och han berättade varför. Det finns ett stort intresse i Sverige att höra om teknik, men lite att betala för det. Han berättade om hur ett stort VD-seminarium efter många om och men gav honom 6000 kronor för att tala om nanoteknik, men inte täckte resekostnaderna. "Information ska ju vara gratis!" som de sa, vilket inte bådar gott om svenska företags förståelse av informationssamhällets krav. Det diskuteras gärna, men det blir lite projekt. Det finns ett mycket litet överlapp mellan forskningen på universiteten och industrins behov, och ProNano hade ett för otydligt erbjudande om vad industrin (som har mest pengar att spendera) skulle få tillbaka.

Hans slutsats var att antingen så ska man sälja lokal nanoforskning globalt, eller global nanoforskning lokalt. Lokalt till lokalt duger inte. Därför har de nu dragit igång ett nytt regionalt projekt, denna gång på EU-nivå, Nano Öresund. I brist på nationell nanostrategi gör de en egen i Öresundsregionen.

Han påpekade behovet av att industrin ska låta forskare hjälpa till med FoU (varför inte det amerikanska systemet med adjungerade professorer som är i industrin 3 månader om året?). Åtminstone i Sverige är klyftan stor (mindre i Danmark). Dessutom tenderar staten att se nanoteknik som ett tillämpat område och därmed på industrins domäner, medan industrin ser den som grundforskning och därmed föremål för statlig forskning.

Det som slog mig var att många ville ha en stor nanostrategi, men riktigt varför den var bra var man oenig om. Gemensam vision, massor med pengar, styrning eller bara en symbol att det är viktigt med nanoteknik? Givet hur paradoxalt hype-rädd men samtidigt hype-beroende nanotekniken är blir ju en politiskt uppsatt strategi troligen något om att skapa nanoingenjörsjobb och använda nanopartiklar för att tvätta fönster, där man förbigår de mer radikala men samtidigt långt mer givande forskningsriktningarna.

För i slutändan är lösningen inte en enda stor nanoteknikstrategi, utan att förbättra forskningsklimatet i Sverige överhuvudtaget och öppna för varierande forskningsinriktningar, och det handlar om mer än bara större anslag.