Eudoxa

De sista bastionerna, där den klassiska dekadensen alltjämt utkämpar ett stilla gerillakrig mot liberaler och tolerans-maffian, är sex och droger. Ordet dekadens används idag bland vissa som något positivt, och ordet har närmast kommit att bli synonymt med njutning. Upproriskt och sinnligt på en gång. Dekadens i sin äldre form var något farligt och förbjudet, något som medförde samhällets förakt och fördömmande. Inte konstigt att kreatörer och tänkare kastade sig huvudstupa in i detta utanförskap, som stundtals kunde vara riktigt njutbart. Väl där ute kunde de betrakta samhället på håll, vilket möjliggjorde både skrämmande och underbara perspektiv. Även när det inte var så trevligt, så var potentialen för insikt alltjämt där. Stor konst föder stort lidande.

Se på sexspalter och frågeprogram. Spalterna och programmen förser allmänheten med möjligheten att sitta och rodna alternativt småfnissa på kammaren, men t o m det nöjet börjar tappa sin charm. Dekadensen lider ännu ett nederlag. Men var då inte sex fortfarande dekadent i någon mening?

Här stöter vi på en kompakt vägg av tolerans för allt som är fysiskt/psykiskt oskadligt och görs mellan samtyckande. Bortom denna hittar vi emellertid fortfarande några grundmurade samhällsmoraler, som inte tål vad som helst. Att objektifiera manskroppen är ett sådant exempel. I övrigt sorteras vissa alltför samhälleliga och individuellt skadliga sexuella särarter in som sjukdomar.

Men droger, hur är det då med dom? Samhället har idag gått ifrån argumentationen om den dekadens droger medför, och stöder sig istället på folkhälsoskäl. Sakta men säkert omklassificeras dekadensen till sjuklighet. Folkhälsotanken har dock sin egen dekandens, och detta är den självförvållande sjukdomen. Men samtliga sjukdomar kokas ihop till ett och samma ord, sjukdom. Para det med vårt vanliga avståndstagande från skuldbeläggande i behandlingssituationer med självförvållad sjukdom. Resultatet blir att hela dekadensbegreppet smälter samman med sjukdomsbegreppet, och på det hela får båda orden lätt förvirrade innehåll.

Dekadensen håller alltså på att urarta. Från att ha varit alltigenom hedonistisk gömmer sig idag de vanartiga bakom ursäkter som att de "söker sin identitet" eller att det de sysslar med faktiskt har någon positiv effekt frånsett att hålla dem ute ur brottsstatisktiken. Här ligger pseudovetenskapen och New Age-rörelsen bra till. När deras metoder angrips av förnuftets riddare– som ofta är sura gamla moralgubbar- kurar de ihop sig i en liten utsatt boll och ber samhället att tycka synd om dem som är så små och värnlösa. Än så länge har den metoden fungerat rätt väl.

Är jag då en belackare av svunnen och nutida dekadens? Ingalunda! När någon tar sig för en syndfull njutning som inte direkt skadar någon annan, så står jag upp och applåderar helhjärtat. Meningen med livet är att njuta. Kan man inte göra det genom sina gärningar, så är väl det näst bästa att njuta via sina undanflykter och tidsfördriv. Istället för att låta sig fängslas av självförnekelse och jantelag, så gör man i alla fall något som ger en lycka.

De konservativa levde länge i symbios med dekadensen. De behövde något avstickande att fördömma, så att de kunde påvisa för alla "vettiga" människor hur samhällets förfall fortgick. Förfallet skulle givetvis hindras genom att de konservativa fick mer status och välstånd, så att de kunde bevara samhället desto bättre. Men dekadensen var också beroende av de konservativa. All publicitet är god publicitet och när dekadensen fördömdes av maktens män i predikstolen, gavs den på gott och ont utrymme i det allmänna medvetandet. Folk som aldrig tidigare hade tänkt på homosex, underkläder, arbete på en söndag eller opium blev plötsligt medvetna om det. Att sedan faktiskt utöva det var i och för sig få förbehållet, men det förbjudnas lockelse och mystik grundmurades av maktens svavelosande fördömmanden.

Dekadens tycks vara ett fenomen som traditionellt förknippats med de rika och bemedlade. Numera finns dekadensen (eller sjukdomen) hos ungdomen, hos de lågutbildade m.fl. Däremot undgår de rika som grupp mycket av beskyllnings-cirkusen. Om rikas beteende kritiseras är det nästan alltid på individnivå, frånsett kanske rika ungdomar, som i stor utsträckning är rätt maktlösa, men har en hel del pengar att ägna åt bisarra och sällsamma ting.

Dekadens- och sjukdomsbeskyllningen av ungdomen är intressant i sig. I alla tider har äldre klagat på yngres brist på hyfs och moral. Vad som nu skett är dock att sjukdomsbegreppet har sprängt sig in i klagolåten. Våra barn, vår "mest värdefulla tillgång" missbrukar spel/droger/hamburgare, hänger sig åt självdestruktiva saker som folköl och midsommarfylla. Ibland undrar jag om det inte är vår föreställning om vad barn och barndom bör vara som vi så frenetiskt vill slå vakt om, istället för de faktiska barnen (som ändå bara knarkar, super och lyssnar på nymodig musik).

En fullkomlig begreppsförbistring råder således, så länge man inte är helt stockkonservativ. Vi har bara normalt och sjukligt kvar som skiljelinjer. Istället för forna tiders "förfall" och "dekadens" möts vi idag av försynta påpekanden om hur samhället blivit kallt, eller hur allt från välfärd till isglassar har blivit sämre. Till nittio procent är detta givetvis samma konservativa gnäll samt att man blivit gammal nog att se de brister i samhället ens föräldrar skyddade en ifrån.

Men, jag har ändå gott hopp. Människans naturliga förmåga att hitta på nya och chockerande dumheter gör nog en framtid utan ordet dekadens minst lika intressant.