« Eudoxa i Veckans Affärer | Main | Det menneskelige eksperiment recenserad »
December 01, 2006
Debatt om bioetik och biopolitik på Kulturhuset
Av Waldemar Ingdahl
Debatten på Kulturhuset blev intensiv och givande. Min framställning utgick från den genförbättrade Doogie- musen som fått ett förbättrat minne och inlärningsförmåga.
Nu är intelligens en svår egenskap att förbättra då den är något otydlig, men diskussionen kring "g-genen" att det skulle finnas en gen för generell intelligens har tagit fart efter Doogie-musen där Karin Forsberg Nilsson från Vetenskapsrådet var något snabb att avfärda tanken i min uppfattning. Flynn- effekten, där rön påvisar att förbättrad utbildning och hälsa har ökat medel-IQ med 2,5 enheter per år (mellan 1952-1982 höjdes medel-IQ med 18 enheter hos i-länderna) pekar att intelligens inte är statiskt. Vi har förmodligen nått så längt vi kan med förbättringar av miljön hos oss, och därför är det bra om möjligheten till förbättring finns.
Att förbättra hälsan med genteknik är en mer kontroversiell fråga än intelligens, 1500-talets människor förmodligen skulle se oss som lever på 2000-talet som post-mänskliga då vi är så oerhört mycket friskare och mer långlivade än vad de var. Är det terapi eller förbättring? Antag att en ny medicin kunde göra alla människor lika friska, både fysiskt och psykiskt, som de friskaste av oss. Skulle det vara "terapi" eller otillåten "förbättring"? Borde det vara otillåtet att vara för frisk?
I debatten så citerade jag James Hughes, om att han bioetiker brukade ha världens lättaste arbete- man behövde bara säga nej till allt inom gentekniken, och bioetikerna som profession vann mer uppmärksamt på att elda på allmänhetens farhågor än att stilla dem. Den policyn har förändrats i en mer bioliberal riktning kan vare att president George W. Bushs bioetiska råd introducerade "yuck"- principen via Leon Kass. Det gick för långt, och bioetikerna började reagera på att man kanske avfärdat mänsklig förbättring för lättvindigt.
Den debatten har inte nått Sverige, det var tydligt att tanken på att medicinen (via så klart vår förbättrade kunskap om genomet) alltmer går ifrån att bota kroppen till ett tänkt tillstånd, till att snarare förbättra kroppen efter individens vilja är kontroversiell. Debatten kring mänsklig förbättring är som en lök, med många olika lager av debattämnen.
En del argument mot förbättringar är rent puritanska. I dag har det utvecklats 60 läkemedel för att påverka ämnesomsättningen som baseras på den kunskap vi har om de 130 gener som reglerar fetman. Att vägra människor från använda dessa med hänvisning till att det finns sjukdomar att bota i fattiga länder kommer inte låta sig göras. Det är en djupt paternalistisk syn på den mänskliga kroppen som bör ersättas av en morfologisk frihet.
Där uppfattade jag att mina meddebattörer i grunden hade en uppfattning av genetisk essentialism. Vår arvsmassa blir en sekulär ersättning för själen och fastställer entydigt vår identitet och natur. Forsberg Nilsson anförde när jag påpekade att fostervattenstester halverat antalet barn födda med Downs syndrom (dock testas endast 7% av alla havandeskap i världen) att det berodde på att Downs syndrom var det första man kunde testa för och att barn födda med Downs syndrom mår bra iallafall. Det kan ju tyckas jämlikt, men det är nog betydligt svårare för en genetisk rådgivare att säga till ett par som väntar ett sådant barn. Det är en tung börda att lägga både på föräldrarna och barnet, som borde tänkas över mer noggrannt.
Ett centralt steg mot en liberal syn på genförbättring av människor är tveklöst rätten till fri abort. Om vi finner det etiskt rätt att en kvinna skall få bestämma om ett embryo skall få utvecklas till ett barn eller inte, varför skulle det vara förbjudet för en kvinna att vilja ge sitt barn de bästa förutsättningarna för hälsa och gott liv? Det var tydligt genom den argumentation Katarina Westerlund, teologie doktor vid Uppsala universitet förde fram där hon vill begränsa tiderna för fri abort. Ett intressent resonemang från Westerlund som är medlem av Nordiska kommittén för bioetik.
Aborter i ett sent stadium av graviditeten rör sig knappast om några oplanerade graviditeter, utan oftast om allvarliga missbildningar på fostret. Många av de tillgängliga undersökningsmetoderna inte kan ge besked om fostrets hälsa förrän efter vecka 16–18. Att begränsa rätten till abort är ett argument som kommer att bli vanligare för att stoppa den morfologiska friheten. Livmodern har åter blivit politiserad, där man förutsätter att staten har rätt att bestämma över kvinna och även hennes avkomma. Många har noterat att konservativa abortmotståndare och vissa feminister har samverkat här.
Teknikens utfall handlar mycket om vilka värderingar som ligger bakom den, och lagarna i sig påverkar inte så mycket. I USA är könsselektion tillåtet, men bruket är marginellt, då pojkar och flickor är lika välkomna hos föräldrarna. I Kina är könsselektion förbjudet men utförs då enbarnspolitiken ser till att föräldrarna vill att detta enda barn skall vara en pojke.
Från publiken kom även frågan om eugeniken upp. Att ta upp frågan om eugeniken i samband gentekniken missar målet, eugeniken baserade sig på en tro av att egenskaper berodde på klass (de första eugenikerna var oroade över att adeln fick för få barn) eller ras. Inom genetiken är det lättare att tala om "genetisk typ" i stället. Skillnaderna mellan individernas genuppsättningar är för stora för att sådana generaliseringar skall vara möjliga.
Det är förståeligt att eugeniken tas fram. I samhällsdebatten talar man främst om att begränsa gentekniken, inte om hur vi kan bruka den för goda syften. Därför uppfattas nazismen av många vara den enda ideologi som överväger genetiken. Detta felslut kan kosta demokratin många framsteg.
Det är tydligt av debatten på Kulturhuset att vi har lämnat en rent bioetisk debatt, för att istället nu diskutera biopolitik, hur gentekniken skapar upp nya politiska visioner kring den mänskliga naturen, dess föränderlighet och hur detta bör appliceras i samhället.
Frågan om mänsklig förbättring splittrar partierna, och politiken har varit dålig på att ta upp de viktiga framtidsfrågorna; de har istället hamnat utanför riksdagen. Men när endast Feministiskt Initiativ talar om den förändliga könsidentiteterna, Sverigedemokraterna om regionalism och kultur, Piratpartiet om den intellektuella produktionens ställning och Junilistan om Europa så är det lätt hänt att debatten snedvrids. Så även om biopolitiken tillåts enbart vara kristdemokraternas domän.
Därför behöver vi ett solitt bioliberalt alternativ i samhällsdebatten, må så vara att det skär över partigränserna.
Pingat på Intressant.se
Andra bloggar om: politik, samhälle, barn, sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Junilistan, genteknik
Posted by Waldemar at December 1, 2006 07:20 PM