Eudoxa

REACH kommer att bli mycket kostsamt för Europas industrier samt till liten fördel för miljön. Ändå understöddes REACH kraftfullt av storindustrin, som till exempel Unilever, vilken välkomnade både EU:s expertdokument år 2001, kommissionens första drakoniska skrivning av REACH och även EU:s omfattande strategi för miljö och hälsa (SCALE)

Ett av huvudskälen till att stora kemiföretag och vidareförädlare stödde REACH var att man ville verka inom ett harmoniserat juridiskt ramverk för kemikaliesäkerheten. Det skulle stoppa den orättvisa behandlingen mellan gamla och nyligen utvecklade kemikalier, och återfå allmänhetens tillit.

Men närmare studier av den kompromiss som ministerrådet och Europaparlamentet uppnådde ger anledning till oro, särskilt för de små- och medelstora företagen. Appliceringen av den otvistade och slutligen även förstärkta substitutionsprincipen verkligen kommer att leda till en harmoniserad bedömning av kemikaliernas miljö- hälsorisker. Här är kommissionär Margot Wallströms tal om "vakna konsumenter" vägledande för hur riskbedömningen av dessa oerhört komplexa ärenden kommer att gå till. Då tillverkarna aldrig kan bevisa att deras produkter är helt ofarliga så kommer tillståndsgivningen för ämnen och processer att bli en fråga om politiska kompromisser mellan myndigheterna och de stora miljöorganisationerna. Angela Logomasini beskriver i Eudoxa-rapporten När soten är värre än boten denna problematik inom REACH. Hon pekar på att REACH inte blir någon smidig och rationell modell, utan ett lapptäcke av sinsemellan mycket olika standarder och där politiskt korrekt alkemi ställs sida vid sida med vetenskaplig kemi. Här finns en tydlig trend att man bedömmer nya obeprövade men "gröntvättade" kemikalier mindre noggrannt än gamla giftiga, men välundersökta, kemikalier.

Som man bäddat får också kemiföretagen ligga och det kommer att bli en knöligare säng än kemiföretagen föreställt sig, då det bittra missnöjet hos vissa parlamentariker med kompromissen pekar på att man snart kommer att säga att detta trots allt bara var första steget mot utökad kemikaliepolitik enligt SCALE. Områden som REACH kommer att utökas till är förmodligen nanotekniken i ett "nano-REACH" och industrin blir nu nog så illa tvungen att stödja EU:s vilja att implementera REACH globalt för att "jämna ut spelplanen" mot amerikanska och asiatiska företag genom Förenta Nationernas SAICM- initiativ.

I längden finns det ingen framtid för ett samhälle som antar försiktighetsprincipen som sitt viktigaste värde. Alexander Sanchez beskrev problematiken kring denna i artikeln Den reaktionära försiktigheten.

Kanske har ett litet ljus gått upp för Bryssel på sistone, då industrikommissionär Günter Verheugen varnade i Financial Times den 23 november för att

Vi måste erkänna att... vårt ledarskap på miljöområdet kan kraftigt undergräva den internationella konkurrenskraften hos delar av Europas energiintensiva industrier och försämra de globala miljöframgångarna genom att omdirigera produktion till de delar av världen som har lägre miljöstandarder- författarens översättning

Vad kommissionär Verheugen säger är egentligen självklart. Vi behöver en sund beslutsprocess på miljöområdet som väger kostnader och fördelar hos en föreslagen åtgärd och jämför dessa med alternativna åtgärder och välja den mest effektiva.

Fast hittills har EU inte brytt sig särskilt mycket om en sådan självklarhet när man utformat sin miljöpolitik. Delvis har man skyddats från sin egna misstag då man skjutit över kostnaderna för den på industrin och konsumenterna. Det hade inte varit så länge sedan som Verheugen genom sitt uttalande hade kallats för "bromskloss" eller "köpt av storföretagen". Men i takt med att den förda miljöpolitiken blir alltmer ohållbar kommer vi att få höra fler kritisera REACH och liknande program.

Pingat på Intressant.se

Andra bloggar om: miljö, politik, vetenskap, EU, näringsliv, Margot Wallström