Eudoxa

« MÃ¥nen kan vänta | Main | Getting both privacy and functionality right »

January 06, 2007

Hur kommer nanotekniken utvecklas i Sverige?

Waldemar Ingdahl från Eudoxa gästade den 20 december IVA:s seminarium om en nanostrategi för Sverige, och känner viss oro när det gäller utvecklingen av nanotekniken.

Publiken i IVA:s konferenscenter samlade många av de viktigaste företrädarna inom forskning, myndigheter och näringsliv

Nanotekniken är ett område som rymmer en oerhörd potential, och som jag skrev i Dagens Industri nyligen så börjar nu de kommersiella applikationerna att bli allt fler.

Därför var det intressant att gå till IVA:s presentation av sitt förslag för en nationell nanostrategi, men jag tyckte mig känna igen mycket av det som min kollega Anders Sandberg noterade om nanoteknikens strategiska problem vid en annan konferens.

Professor Börje Johansson talade om vad forskarvärlden behövde, där han främst talade om mer resurser. Lite olyckligt då vad forskarna snarare behöver är det som han snuddade vid, nämligen nya strukturer. Risken finns att om man enbart anslår mer pengar så går dessa främst till de mest etablerade forskargrupperna, vilka inte alltid behöver vara de som är mest innovativa eller inriktade på praktiska applikationer. Johansson påpekade att problemet i dag för många forskare är att mycket tid tas upp av anslagsansökningar snarare än forskning, men jag kan inte se hur ökad centralisering skulle råda bot på det. Snarare var det tydligt att även Johansson anpassade sig till dagens "hype" där nanotekniken skulle ses som miljöteknik och där vi måste gå ned på nanonivån för att rädda världen. Visst är nanoteknikens potential stor även när det gäller miljötekniken, men inte enbart där, och det illustrerade tydligt hur snabbt man som forskare blir tvungen att byta fokus efter hur anslagen ges.

Några goda utvecklingar finns. EU försöker ta tag i frågan med ett utökat utbytesprogram för forskare, och nog hade Svenska Nanonätverket varit värt ett något bättre öde än att bara läggas ned på målsnöret. Där hade Johansson kanske rätt i att det varit för framsynt, då det existerade, slutade många andra aktörer att bry sig om en egen framsyn på området.

Per Storm var en av dem som tog fram IVA:s förslag till svensk nanostrategi

Maris Hartmanis, forskningschef på Gambro, jämförde nanotekniken med hur biotekniken utvecklades på 1980-talet (vilket vi beskrev i boken Som egenmäktiga gudar). Ingen kommer att efterfråga nanotekniken för nanoteknikens egen skull och där nanotekniken är ett verktyg i verktygslådan för när industrin skapar nya produkter.

Det stämmer förvisso, det har tidigare funnits få konkreta applikationer, även om det onekligen blivit bättre de senaste åren. Samtidigt kommer inte problemen bara från akademin utan även industrin har visat på en bristande framsyn då man inte sett och förmått dra nytta av radikalt nya användningsområden. Nya generella tekniker kräver också ett nytt entreprenörskap där nanotekniken blir en del av affärsidén, inte bara ett fokus på konkreta kommersiella applikationer för redan existerande industrier. I jämförelse så divergerade mikroelektroniken och informationstekniken kraftigt från sina ursprungliga användningsområden. Så är det ju inte heller i Sverige som den mest framgångsrika nanotekniska applikationen, nanokosmetikan, togs fram.

Det främsta problemet biotekniken hade var att man skaffade sig badwill genom att inte fokusera på en tydlig konsumentnytta, vilket skiljer sig ibland från industrinytta, som ökar efterfrågan. Där ligger nanoteknikens utmaning.

Lena Gustafsson, vice generaldirektör för VINNOVA

Lena Gustafsson från VINNOVA inledde sitt tal med att referera till min artikel i Dagens Industri för att peka på nanoteknikens kommersialisering den senaste tiden. Hon ansåg att i Sverige så polariserar man alltför ofta fri forskning mot behovsmotiverad forskning. Mycket i Gustafssons tal var intressant, tänkvärt och framåtblickande (hon tog bl.a. upp kopplingen till biomimetiken) men problemet var att hon som många andra verkade hamna i att man önskar nanotekniken allt gott. Ett exempel var att hon sade att vi bör våga differentiera svensk forskning och fokusera den till de bästa institutionerna samtidigt som vi inte får ge upp forskningen hos de nya lärosätena ute i landet.

Peter Honeth, statssekreterare på Utbildningsdepartementet

Peter Honeth tog också upp tanken av att vi inte bör skapa upp en konstlad uppdelning mellan teoretisk och tillämpad forskning samt att det är farligt med alltför riktade satsningar. Det har Honeth rätt i, alltför precisa satsningar ger alltför precisa resultat, och kan leda till att man missar oväntade upptäckter och applikationer. En god miljö för forskning och utveckling generellt är mer eftersträvansvärd. Men sedan gick Honeth in på en mängd konkreta satsningar med bl.a. Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse i spetsen. Jag fick intrycket att regeringen inte har tänkt igenom sin forskningspolitik tillräckligt väl. Honeth annonserade också att regeringen ämnar ge större fokus på licensfrågor och höja sekretessen för forskningen.

En bra sak Honeth tog upp var att man uppfattar att nanoteknikutvecklingen varit för inriktad på att starta upp nya företag. Avknoppade nanoteknikföretag stannar i dag för nära sina universitet. Anledningen är att vi lite för ofta tror att bra forskare också blir bra entreprenörer. Entreprenörsskapet är en särskild färdighet, som bör tillföras nanostartups. Därför var det träkigt att näringslivet var så underrepresenterat i publiken på seminariet.

Vi behöver inte så mycket en nationell nanostrategi som en nanovision. I dag så måste väldigt olika discipliner och forskningsfält med olika intressen rymmas under samma tält. Nanotekniken har blivit ett "buzzword" som används lite väl fritt. Varför är nanotekniken fortfarande en definitionsfråga? Skälet ligger i det som min kollega Anders Sandberg tog upp i rapporten Nanotechnology: Losing the Revolution, att man inte tog vara på den framsyn i fältet som grundlades av pionjären K. Eric Dexler på 80-talet.

Det är inte säkert att den bästa kombinationen mellan forskning och industri sker i Sverige. Det går att sälja lokal nanoforskning globalt, eller global nanoforskning lokalt. Lokalt till lokalt fungerar sämre. Snarast vore det bättre att främja internationella samarbeten i högre grad.

På min fråga om nu nanoteknikens utveckling hotas av för tidiga regleringar och att EU:s kemikaliepolitik REACH kan tillämpas även på detta område svarade statssekreterare Honeth att det var upp till tankesmedjor som Eudoxa att ta upp och popularisera fördelarna med nanotekniken. Vi får tacka för förtroendet, men det vore ju tråkigt om myndigheter och industri skjuter över hela ansvaret på att ta fighten med nanoteknikens ofta välmotiverade, välfinaniserade och välorganiserade fiender till små tankesmedjor, entusiaster och enskilda forskare.

Samhällsdebatten kring nanotekniken har kretsat mycket kring riskerna kring nanopartiklarna, som ursprungligen togs fram av miljöaktivisterna hos ETC, då de förstod att det hotet kunde lättare kopplas samman med äldre typer av hot. Nanopartiklarna har blivit ett problem, försäkringsbolaget Swiss Re avråder från investeringar i nanoteknik just därför att försäkringarna skulle bli för dyra.

Risken finns att vi reagerar för tidigt på upplevda hot från en teknik som ännu inte realiserats samt att forskningspolitiken stödjer �alla goda ting�, nanoteknisk grundforskning skall prioriteras samtidigt som man skall genomföra riktade insatser

Det handlar om att främja en forskningspolitisk debatt. Vilka de goda principerna är och hur man rangordnar dem när de ställs mot varandra. Att vara för allt som är bra och mot allt som är dåligt räcker inte. I verkligheten står många goda mål i konflikt med varandra. Då måste man klargöra vilka som kommer före andra, vilka prioriteringar man gör. I dag talar man om att man måste våga ta risker, men inga prioriteringar görs.

I slutändan är lösningen inte en enda stor nanoteknikstrategi, utan att förbättra forskningsklimatet i Sverige överhuvudtaget och öppna för varierade forskningsinriktningar, och det handlar om mer än bara större anslag. Fria marknader, innovation, konkurrens och entreprenörsanda är i slutändan svaret på frågan om hur man frigör nanoteknikens potential.

Pingat på Intressant.se

Andra bloggar om: nanoteknik, miljö, teknik, näringsliv, forskning, politik

Posted by Waldemar at January 6, 2007 01:37 PM