Eudoxa

Ämbetstiden för George W. Bush som president börjar närma sig sitt slut, och Mooneys bok sågs av många som ett bokslut för regeringens syn på forskning och vetenskap.

Mooney pekar på att politiken förvridt, hindrat, felciterat och undertryckt vetenskapliga fakta tidigare i historien. Mooney skriver att fientligheten mot vetenskapen hos republikanerna beror på alliansen med den kristna högern, konservativa tankesmedjor och förorenande industri, för att manipulera fram vetenskapliga rön som stödjer deras politiska ståndpunkter, handplocka experter, avfärda vetenskapliga resultat som bygger på matematiska modeller, överdriva den vetenskapliga osäkerheten, höja bevisbördan för politiskt misshagliga påståenden inom miljöfrågor, klimatfrågor, abortfrågan, skadereduktionsfrågor och så vidare.

Just detta väcker frågor. Politikens påverkan av vetenskapen är tyvärr inte ny, och där har Mooney en hel del vettigt att säga. Men att politisering finns är inte Mooneys främsta slutsats. Bokens viktigaste slutsats är inte heller att republikanerna har påverkat forskningen i politiska syften, där den bland annat träffar målet med kritiken mot "intelligent design" som omhuldats i vissa republikanska kretsar. Nej, Mooney tar på sig en tyngre börda. Boken heter ju The Republican *War* on Science, där Mooney menar att politiseringen har blivit kvalitativt så mycket värre under George W. Bushs presidentperiod, som en del av en plan. Den utvecklingen har pressat in frågan om vetenskapens politisering i en kris, då en modern demokrati är beroende av fakta och rådgivning om vetenskap och teknisk för att kunna fungera.

Kritiken mot Mooney har oftast handlat om att han inte uppmärksammar lika mycket när vetenskapen politiseras för att stödja agendor han gillar. Det är en rätt kontraproduktiv kritik, där man lätt glider in på att detaljgranska varje fråga. Mer givande är det att titta på de mer strukturella frågorna, för det kan peka på möjliga lösningar.

Mooney menar att Bushs beslut att begränsa federala forskningsanslag till vissa stamcellslinjer allvarligt begränsade forskningen, men som Lene Johansen från Eudoxa skrev i ett Amerikabrev, så ligger det närmare sanningen att Bush faktiskt var först med att tillåta den forskningen. En otillräcklig liberalisering, men likväl en liberalisering.

Motiveringen till begränsningen är bioetisk. Då embryonal stamcellsforskning handlar om att extrahera stamceller från blastocysten (embryot är en vecka gammalt och är en organism på 200 celler) så anser vissa den vara barnamord. Det är en etisk ståndpunkt (vilken recensenten inte delar) som inte har med vetenskapen i sig att göra, utan det är en politisk debatt.

Mooney menar att den republikanska kongressens krav på "sund vetenskap" blockerade mer restriktiv lagstiftning på miljöområdet genom att höja bevisbördan, men det är åter ett politiskt ställningstagande jämförbart med försiktighetsprincipens föregripande lagstiftning på miljöområdet.

De två exemplen är representativa då Mooney tenderar att beskriva vissa legitima politiska ståndpunkter som är relaterade till vetenskapen som manipulerande av vetenskapen i sig- och inte som politiska ståndpunkter han inte delar. Han tenderar att göra det misstag som ofta mycket intelligenta och välutbildade människor gör: att om bara en informerad samhällsdebatt fördes efter vetenskapliga kriterier så skulle alla komma fram till de politiska ståndpunkter man själv är övertygad om. Den som inte kommer fram till samma slutsatser, måste vara dum eller illvillig.

Mooney säger förvisso att det vetenskapliga underlaget skall vara den främsta grunden för bedömningar om en viss forskningsinsats kvalitet, men han kan själv inte hålla sig ifrån att ibland peka ut vissa forskare som haft kontakter med näringslivet och mena att detta i sig skulle skadat deras trovärdighet. Men statligt finansierad forskning är inte heller en garanti för opartiskhet eller en fullständig forskningsfrihet.

Här finner vi kanske problemet med The Republican War on Science, just att den utpekar politiseringen som främst en viss sidas ideologiska problem. Politiker av alla kulörer ger sig allt för gärna in och vill ha "goda" forskningsresultat, och de har i dag möjligheterna att göra det- samt motivationen då efterhandslegitimering av en viss politik från vetenskapligt håll spelar stor roll för att ge politiken trovärdighet.

Mooney underskattar de incitament som anslagsstrukturer kan ge, för då börjar vissa discipliner, institut och institutioner föra egna politiska agendor för att försäkra sig om inflytande, resurser och status genom att visa att just deras områden står inför stora genombrott eller behövs för att lösa eller avvärja något problem som är så klart av högsta prioritet för samhället.

I sitt vittnesmål för amerikanska kongressen nyligen så fyrade Richard Carmona, f.d. Surgeon General of the United States, av följande om George W. Bushs regeringstid (Bush utsåg Carmona till posten)

Anything that doesn't fit into the political appointees' ideological, theological or political agenda is often ignored, marginalized or simply buried. The problem with this approach is that in public health, as in a democracy, there is nothing worse than ignoring science or marginalizing the voice of science for reasons driven by changing political winds.

Vilket ofta är vanligt att höra efter Mooneys bestseller, så till vida ändrade den debattklimatet. Intressant nog är av ett ödets ironi just Surgeon General ämbetet USA:s lika politiserade motsvarighet till Folkhälsoinstitutet och under Carmonas tid vid ämbetet så anklagades man för att överse med vetenskapliga fakta gällande medicinskt bruk av marijuana, fetma och övervikt, snus och annan rökfri tobak kontra cigaretter, samt graviditet och alkohol för att främja en restriktiv förbudslinje. En förbudslinje som händelsevis gav ämbetet god möjlighet att påverka politiken inom folkhälsoområdet och ge det status i det amerikanska samhället. Utan folkhälsoproblem, ingen folkhälsopolitik.

Då blir Mooneys förslag på lösning rätt platt; rösta på demokraterna i valet 2008, eller rösta åtminstone bort den kristna högern! Om man bara hade rätt folk i politiken, i de vetenskapliga kommittérna och på forskningsinstitutionerna så skulle frågan vara löst. Men problematiken handlar kanske mer om vilka drivkrafter som verkar i vetenskapen och politiken i allmänhet, och om vår generella syn på vetenskapens roll i samhället som en auktoritet vars objektiva kunskap kan lösa även värderingsmässiga politiska frågeställningar.

Det stämmer till eftertanke i en tid där ledande samhällsföreträdare hävdar att politik är strider om fakta, inte om värden. Då blir refomerna svårare och mer komplicerade än att bara rösta bort "de dåliga politikerna".

Pingat på Intressant.se

Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, USA, högern, den kristna högern, george bush, samhälle, republikanerna, demokraterna, presidentvalet 2008, bokrecension