Eudoxa

Mark Bunger presenterar sin rapport

Mark Bunger påpekade att nanotekniken nu är ett globalt fenomen, även mindre utvecklade länder som Indien, Brasilien, Thailand och Iran har nanoteknikforskning. Saudiarabien investerar $100 miljoner i ett nytt universitet för nanoteknikforskning.

Utveckling ser förstås olika ut mellan de små aktörerna som Indien (som nyligen börjat) med lite forskning och lite utveckling, dominanta länder som USA, Tyskland och Japan som har mycket forskning och utveckling, "elfenbenstornet" som Kina och Frankrike med mycket forskning men lite utveckling och nischländer som Sverige med lite forskning och mycket utveckling.

Det låga aktiviteten i Sverige är ett problem: Sverige har 8 centra för nanoteknikforskning, medan Italien har 12, Indien 18, Tyskland 61 och USA långt över hundra. De artiklar som svenska forskare skriver i vetenskapliga tidskrifter ger färre patent än t.ex. Italien.

Det finns relativt lite forskning kring nanoteknik i Sverige, jämfört med andra forskningsområden. Det finns liten samverkan mellan industri och akademi, och Sverige har förlitat sig lite väl mycket på att bra forskare också skall vara bra entreprenörer. Det leder till att man har låg marknadsrelaterad kunskap, det gör det svårt att identifiera tillämpningar till de rön man får fram. Det måste etableras ett intresse från näringslivet också.

Trots att Sverige underpresterar ser Bunger goda förutsättningar i forskningen och industrin, men då behövs svar på de svåra frågor som kommersialiseringen ställer till nanotekniken.

Uppfinnandet måste skalas upp till industriell produktion, man kan inte fortsätta med "hantverk" på nanonivå.

Från att upprätta patent måste man ha en strategi för patentförsvar och kunna skjuta brett. Svenska forskare patenterar sällan.

Från att ha tagit fram en produkt måste innovatörerna tänka på byggandet av kommersiella kanaler- man måste se vem som säljer nanofärgen och förklara varför den skall kosta 50 kronor mer än annan målarfärg. Enskilda hypade produkter som byxor behandlade med nanomaterial räcker inte.

Från forskningens reella risker går man till politikens uppfattade risker, och det är en annan riskuppfattning. Just att nanotekniken särskiljs gör att allmänhet och politiker inte uppfattar skillnader mellan höga och låga risker utan ser allt under det vaga begreppet "nano" som riskabelt.

Det stora genomslaget kommer i etablerade industrier som redan använder högteknologiska material, säger Bunger. Flygplanstillverkning, kemikalieindustrin, dataindustrin, elektronik, läkemedelsindustrin och halvledare. Där utförs mycket av forskningen och utvecklingen, och vi kommer inte att få motsvarigheter till IT-branschen där helt nya industrier och företag som Intel, Microsoft och Google.

Det betyder inte att nanotekniken inte kan vara en revolutionerande teknik, Bunger exemplifierade med hur digitalkamerans ankomst helt omvandlade marknaden för filmtillverkare som Kodak och Fuji på mindre än fem år. Om industrier är oaktsamma, som läkemedelsindustrin där nanotekniken spås stort genomslag men industrin har låg beredskap, kan förändringarna bli mycket stora. Jämfört med tillverkarna av medicinteknik, som är mycket uppmärksamma på nanoteknik, är skillnaden i beredskap stor.

Bunger avslutade med att påpeka att mogna produkter måste komma fram gradvis under forskningen, mindre applikationer som ger intäkter till att forska vidare. Där bör man också påpeka att produkter där nanoteknik använts inte bara är bättre och ger helt nya funktioner men gör även gamla tekniker billigare. Nanotuber som ersätter koppar sänker kostnader. Nanochip ersätter batterier.

I slutändan ansåg Bunger att det inte behövs en nationell nanostrategi, utan vägkartor för utveckling på industrinivå istället.

Waldemar Ingdahl på podiet i Wallenbergssalen hos IVA.

Waldemar Ingdahl välkomnade Bungers rapport som ett bra inlägg med goda idéer i den svenska nanoteknikdebatten. Sedan förslaget om en nationell nanostrategi föll så har det varit mycket tyst.

All energi satsades på att få igenom ett förslag som skulle samla intressenter med mycket olika syn på vad nanoteknik är och i vilket stadium den befinner sig; är det grundforskning eller en applicerad teknik? Många länder börjar röra sig bort från nationella nanostrategier, mot att bygga nanocentra som är mer beroende av att tala med företag än med statliga institutioner.

Det är talande att företagens belopp på FoU och risktester inom nanotekniken är nio gånger högre än satsningarna från venture capital globalt. Den ses inte som en industri i sig, men som ett område av innovation, material och veteskap som kan skapa nya produkter och effektiviseringar.

Svårigheterna mellan akademin och näringsliv att samarbeta är inte nytt. Snarast kan det vara speciellt svårt i Sverige, där det inte har varit något som uppmuntrats hos universitet och högskolor.

Industrin påpekar ofta att den inte vill satsa på teknik, utan på produkter. Men industrins fokus har också gett en utryckningsmentalitet där nanotekniken ses som lösning på befintliga problem, och inte som den generella teknik den är. Då maximerar man en enskild användning på bekostnad av en större helhet. Det gäller att vara medveten om konsumentnyttan också, vilket skiljer sig ibland från industrinyttan, som ökar efterfrågan.

Avsaknaden av entreprenörer i Sverige har lett till att innovatörer därför har "låsts in" i de etablerade storföretagen, en för dessa mindre kreativ miljö. Relevanta partners borde därför sökas utomlands i en globaliserad miljö.

Ingdahl påpekade problematiken med nanoteknikens vaga definition, där relaterade fält med forskning som tidigare skulle ha kallats materialvetenskap eller ytvetenskap rubriceras som nanoteknikforskning då det ökar chansen att få pengar.

Det har funnits en rätt naiv inställning till policyfrågor, särskilt med avseende på riskbedömningar kring nanopartiklar, vad bristen på kunskap kring dem borde leda till och de agendadrivna grupper som står bakom fokuseringen på risker.