Eudoxa

Sandberg berättade att science fiction kanske inte skapar upp ett intresse, men väl fångar upp och kanaliserar intresset för naturvetenskap och teknik, på samma sätt som TV-serien CSI höjt intresset för rättsmedicinen hos allmänheten.

Det finns en nedlåtande attityd mot science fiction i samhälls- och teknikdebatten. Företeelser kan alltid slås bort med en avhysande "det där är ju bara science fiction", och inget att ta på allvar. Problemet med den inställningen är att vi lever i en science fiction värld av stora omvälvningar orsakade av teknisk förändring. Många människor fastnar i ett "science fact" resonemang, man antar att något experimentellt och hypotetiskt inom vetenskapen redan är bevisat och genomfört.

Det är inte alltid att genren behöver spegla samtiden. Science fiction inspirerar- inte förutser ny teknik, påpekade Sandberg och tog upp exempel.

Sandberg argumenterade för att många tekniska förändringar också kan förstås från äldre företeelser. Få skulle argumentara mot utbildning och skola, men utbildning innebär en stor förändring i elevernas tänkande och hjärnfunktioner. Den gör oss mer intelligenta, men är mycket kostsam. Nu finns det många minnesförbättrande mediciner som förstärker hjärnans kapacitet. Modafinil, ett medel mot narkolepsi, har blivit populärt även för friska. Ritalin skrivs ut till universitetsstuderande i USA. Musiker dopar sig med betablockerare. Kanske borde vi se till likheterna?

Anders Sandberg talar med publiken på Kungliga Konsthögskolan

Förutsägelser är viktiga, Sandberg anknöt till sin rapport Nanotechnology: Losing the Revolution. Från den framsyn som K. Eric Dexler gjorde på området i sin bok Engines of Creation så slöts sig nanotekniken för att under Richard Errett Smalley vända sig från sina mer fantastiska rötter. Projekt som tidigare skulle ha kallats materialvetenskap eller ytvetenskap rubriceras idag som nanoteknologi då det ökar chansen att få pengar.

Där någonstans tappade forskningen om nanoteknik sin musa och även förmåga till framsyn, vilket drabbade både visionärer och kritiker. Därför är kritiken mot nanoteknik numer så inriktad på nanopartiklar.

Risken finns, ansåg Sandberg, att om vi inte tar de möjligheter till framsyn science fiction kan erbjuda oss kan vi missa teknikens sociala effekter och råka ut för framtidschock som när det klonade fåret Dolly presenterades.

Jerry Määttä berättade om sin bok Raketsommar

Jerry Määttä, som forskar i science fiction i litteraturvetenskapen vid Uppsala universitet, definierade science fiction som morgondagar som aldrig blev av.

Science fiction är en bred genre, där allt ifrån space opera till litterär science fiction som Aniara av Harry Martinson kan rymmas.

Määttä pekade på att science fiction kanske mer handlar om samtiden, än om framtiden. Den varnar dagens publik för en viss framtid, eller avdramatiserar förändringar. Science fiction är en elitlitteratur som främst dominerats av välutbildade unga män inom teknik och naturvetenskap. Genren är en materialistisk spekulation som visar på förändringar. Allt kan vara möjligt, inom de vetenskapliga gränserna, och det är upp till människorna att förändra världen.

Määttä riktade sig i sin doktorsavhandling främst in på hur science fiction introducerades i Sverige under den första vågen på 1950-talet till dess nedtrappning på 1960-talet. Beskyllningar från kritikerkåren om kommersialism, bristfälliga karaktäriseringar och att genren definierades som mycket amerikansk, ledde till att science fiction mer och mer betecknades som populärkultur och även skräpkultur i Sverige. Intressant nog klarade sig författaren Ray Bradbury undan fördömmelse i Sverige. Kritikerna vände på hans utveckling då de inte alltid uppfattade att hans verk inte gavs ut i kronologisk ordning på svenska. Bradburys science fiction uppfattades som tidiga verk, vilket de inte var.

Det gick inte bra för genren. Särskilt intressant var hur Määttä berättade, med tankarna om socialt kapital från den franske sociologen Pierre Bourdieu, om hur science fiction fansen skapade en egen subkultur i Sverige med kongresser, klubbar och egenhändigt producerade publikationer, fansin. Den första större satsningen på genren hade gjorts av förlag, men fansen tog över utgivningen och underhållet. Detta sociala kapital inom fandom kunde ytterst sällan omsättas till pengar och en bra ekonomisk grund för genren, men gav fansen status och positioner i den egna subkulturen. Då förtvinade också science fiction inom litteraturen i stort.

Det är inte utan att det går att dra likheter från Määttäs beskrivning till dagens utveckling av entusiastdrivna amatörnätverk på internet, både på gott och ont.