-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren augusti 2003
Rätten att välja vem man är
Av Waldemar Ingdahl
Artikeln har publicerats i tidskriften Svensk
Linje 1/2002
I dagligt tal, artiklar eller statistik uppdelas ofta människor i två kategorier: svenskar och invandrare. Detta rör sig sällan om specifika individer, snarare om att man underordnar stora grupper människor i breda definitioner. Frågan som måste ställas är om människors frihet att bestämma över sin identitet begränsas av de begrepp som används. Om det är så måste begreppen ifrågasättas.
Definitioner av individer utifrån ursprung används som underlag bland annat i politiken, på arbetsmarknaden och inom juridiken. Denna begreppsanvändning är i grunden kränkande för individen då begreppen inte har någonting annat att berätta än möjligtvis individens födelseort. De berättar ingenting om vem individen är eller hur individen själv vill bli uppfattad. De säger säger inte heller något om livssituation eller villkor i övrigt. Det är därför i grunden diskriminerande att definiera människor utifrån ursprung.
Användningen av själva begreppet "invandrare" är alltid i någon mån diskriminerande, hur välmenande det än är. Gemensamt för alla som använder begreppet invandrare, i statistik eller andra beskrivningar, är att de tror att skillnader och andra egenskaper är relaterade till födelseort eller blodsband. Endast individen själv vet vem hon är och vilken kultur (eller kulturer) hon vill tillhöra. Det måste ses som en grundläggande mänsklig rättighet att inte mot sin vilja inordnas i en kultur.
Sann mångfald borde bygga på egenskaper, inte ursprung. Ändå är användningen av ordet mångfald ofta nästan synonymt med en blandning av individer utifrån vissa kategoriseringar, exempelvis etnisk härkomst, sexuell läggning, ålder, kön med mera. Frågan är om just dessa kategorier, som i vissa sammanhang kan utgöra grunden för diskriminering, plötsligt kan användas för att definiera beståndsdelarna i mångfalden? Det är en farlig missräkning.
Mångfaldens lov
Mångfald uppfattas för närvarande som ett honnörsord inom arbetslivet. En vanlig slogan är "mångfald lönar sig". Detta sägs utan riktiga förklaringar om vad som menas med lönsamhet, och vad man egentligen avser med mångfald. Företag som vågar anställa personer med så kallat "konstiga" namn anses a priori vara medvetna kunskapsföretag. Men att anställda har rötter från olika länder behöver inte i sig betyda att det är bra för arbetsplatsen eller lönande för företaget.
Vad händer när det faktiskt kan påvisas att det inte lönar sig? Är det bara för att det lönar sig som vi tolererar varandra? Kan detta indirekt göra att vi hamnar i en återvändsgränd där någon inte vill anställa människor med annorlunda ursprung kan använda olönsamheten som ett giltigt argument?
Mångfald finns där det finns olikheter. Detta är inte något nytt i svenskt samhällsliv, människor har alltid haft olika egenskaper och villkor. Det som har hänt de senaste åren är dock att det har satts likhetstecken mellan mångfald och en blandning av olika etniska, könsliga etcetera tillhörigheter och olikheter, särskilt i arbetslivet. Utmaningen är inte att "skapa" mångfald. Utmaningen ligger i att hantera den mångfald som redan finns. Det arbete med mångfald som bedrivs i dag är ofta välmenande, men blandas tyvärr ofta ihop med diskriminering- vilket är något annat.
Ett felaktigt mångfaldsarbete motverkar sitt syfte eftersom det delar upp och kategoriserar människor. Arbetet borde utgå från individers unika villkor- inte vilka grupper de anses tillhöra.
Kvotering diskriminerar
Om det är ett fokus på unika egenskaper och talanger man är intresserad av, på en arbetsplats eller i en organisation, måste man ställa sig andra frågor. Istället för att kartlägga människors ursprung eller släktskap är det mer relevant att fråga exempelvis vilka språk hon talar, om hon har arbetat utomlands, vilken utbildning och vilka livserfarenheter personen i fråga har. Ursprung betyder inte automatiskt att man besitter vissa kulturella kompetenser, då dessa inte sitter i generna utan i erfarenheterna. Mångfald skall bygga på reella olikheter och egenskaper.
Diskriminering sker ofta i välmening. Såväl att utesluta som att innesluta någon på grund av exempelvis ursprung, kön eller sexuell läggning är i grunden diskriminerande. Företag eller organisationer som för statistik över sina anställda och om var de är födda anser att de kartlägger mångfald och på sikt motverkar diskriminering. De börjar att aktivt positivt diskriminera genom att inte fokusera på erfarenheter.
Om ett företag plötsligt uppfyllt kvoten av att "spegla" samhället genom att kvotera kan det slå över i att de inte vill anställa fler än den uppfyllda kvoten kräver. Naturligtvis är det viktigt att arbeta mot diskriminering, men diskriminering sker inte främst på grund av ursprung, vi diskrimineras på grund av att vi inte passar inte passar in i det som definieras som "normalt".
Problemet ligger ofta i att normaliteten inom en given grupp blir så snävt definierad. Det som inte passar in i en smal mall för utseende, beteende, åsikter och språk sorteras bort. Särskilt markant blir detta om en grupp upplever sin egen identitet som hotad. Redan nu, och i ännu högre grad om några år, kommer det att finnas etniskt definierade svenskar som kommer att anses ha "märkliga" namn, vara lite för mörkhåriga och ses som lite för mörkhyade. De kommer också att utsättas för rasism. Trycker man på hårdare från officiellt håll att det "onormala" måste gynnas, så förvärrar man problemen.
Förlegade resonemang
Människors egenskaper är inte bundna till en grupptillhörighet. Ingen kan betvivla var någon är född eller vad hon har för hudfärg. Men att påstå att exempelvis hudfärg eller födelseort har verkan på beteende är ett tydligt ställningstagande, som påminner om 30-talets frenologi. All form av statistik, politik, juridik med mera som utgår från biologiskt släktskap vid beskrivningen av människor måste ifrågasättas.
Det är inte relevant att vid något tillfälle använda biologiskt ursprung eller födelseort som urvalsgrund. Det har inte något samband med människans faktiska situation, problem, begåvning, eller övriga egenskaper, och att påstå att människor är olika på grund av dessa urval är i grunden rasistiskt och understryker påstådda olikheter- oavsett syftet.
Integration kan, hur välmenande den än är, verka segregerande. För att kunna integrera behöver man klargöra vilka som ingår i en minoritet och vilka som utgör majoriteten. Integration som går ut på en ursprungskategorisering av människor är segregerande. Alla människor har rätt att delta i samhällsgemenskapen, och det var först på 90-talet som man började att på allvar segregera människor på urval av deras ursprung, för att sedan försöka integrera dem i samhället.
Utgångspunkten borde inte vara att några står utanför gemenskapen i samhället, utan att alla ingår i den. Sann segregation handlar om att inte ha en bostad, ett bra arbete, utbildning eller att inte kunna klara sin livssituation. I en sådan definition av segregation står både vissa "invandrare" och vissa "svenskar" utanför samhällsgemenskapen och då är utmaningen att utifrån individens livssituation skapa möjligheter för denne.
Inför framtiden blir det allt mer nödvändigt att hitta ett långsiktigt och trovärdigt sätt att arbeta med diskriminering, utan att styrka rasismen eller som i sig själv diskriminerar, då samhället kommer att bli alltmer pluralistiskt.