-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren februari 2004
Genteknik hjälper människor
Av Waldemar Ingdahl
Artikeln har publicerats i Gotlands Allehanda (23/2) och Västerviks-Tidningen (24/6)
De senaste årens framsteg inom genetiken gör att vi i allt högre grad kan förändra människokroppen enligt våra önskningar. Senast i måndags hade forskare på Island upptäckt en gen som binder samman hjärtinfarkt, slaganfall och inflammation. Kan denna nya kunskap leda till verksamma mediciner mot dessa folksjukdomar? Kan det stå som bas för genterapier som gör att vi inte behöver oroa oss för att drabbas?
Gentekniken är inte längre en akademisk fråga, den finns i vår vardag. Denna kunskap väcker intensiva känslor eftersom den berör vår innersta uppfattning om vad människan är, hur hon bör leva och vilken relation individen har till samhället. Denna kunskap uppfattas som ett hot av många. Samtidigt erbjuder också ifrågasättandet av tidigare självklarheter en ny frihet att ge alternativa svar på frågor om mänsklig natur, individualitet och samhälle.
Kritik kombineras med mycket starka krav på regleringar, vilket antingen innebär att man ser potentialen som verklig eller att även principiella möjligheter kan innebära sådana sociala risker att reglering är nödvändig. Men i det senare fallet kan knappast regleringar förhindra de tänkta negativa kulturella konsekvenserna till exempel av kunskapen att vissa mänskliga egenskaper är genetiskt styrda, varför regleringarna blir verkningslösa.
Det är mer relevant att anta att tekniker som frigör människor från naturliga begränsningar kommer att utvecklas och användas för att sedan studera deras troliga positiva eller negativa effekter. En tänkbar beskrivning av människonaturen, som harmoniserar med både dagens naturvetenskapliga syn och en humanistisk grundsyn, är att människans natur inbegriper förändring. Då vi är varelser som strävar mot mål vi sätter upp kommer vi därför att naturligt omskapa oss själva i enighet med dessa mål.
Om den mänskliga naturen inbegriper förändringsbarhet och en vilja att utveckla sig framstår inte längre möjligheten att använda externa verktyg för detta som speciellt problematisk. Tillämpningar kan fortfarande kritiseras, men att vi förändrar oss själva är en del av vår natur. Att förhindra försök att frigöra sig från begränsningar framstår faktiskt som ett större hot mot mänsklig värdighet än att tillåta dem. Om vi har rätten till vår egen kropp, så bör vi inte bara ha rätten att avstå från att modifiera oss, utan också rätten att göra det om vi så önskar.
Vi behöver bygga institutioner av olika slag som gör mänsklig förändring säkrare. Dessa kan ta många former förutom direkt kontroll: genetiska försäkringar, reglering av specifika missbruk, rådgivande och kvalitetssäkrande organisationer och kulturella normer. I stället för att kräva sträng reglering långt innan verkliga problem kunnat påvisas är det en mer flexibel och självkorrigerande metod att invänta verkliga problem och sedan ingripa mot dem med lämpliga medel.
De möjligheter för mänsklig utveckling som verkar finnas inom räckhåll är värdefulla - längre, friskare liv som vi själva har ökat inflytande över - och därmed kommer människor att använda dem. De problem som kommer att uppstå går att lösa, men olika problem kommer att kräva olika lösningar. Därför behövs det flexibilitet i försök att leda utvecklingen.