-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren juli 2003
Gården: när den goda överheten vill styra människor
Skriven av Anders Sandberg. Artikeln har publicerats i Västerviks-Tidningen (18 juli) samt Nya Wermlands-Tidningen (28 juli)
Min gård har förvandlats till en labyrint. Svårframkomlig, blockerande och aningen hotfull - men naturligtvis med de bästa avsikter.
En gård i ett bostadsområde har många funktioner: man ska kunna gå tvärs över den, barnen ska ha en lekplats och de boende vill ha en vilsam parkmiljö. Problemet är bara att det är svårt att planera in allting från början. Människor går inte längs de inplanerade gångbanorna, de genar glatt över gräsmattorna för att få en kortare väg - vilket förstör gräsmattorna och skapar sandiga stigar. Sanden i sandlådan är inte bara underlag, den är en leksak för barnen som gärna kastar upp den i luften eller vid sidan av lådan - där den blockerar avloppsbrunnen för regnvattnet, vilket skapar en oplanerad plaskdamm när det regnar.
För en tid sedan bestämde sig Makterna för att nu fick det vara nog -vet inte människorna hur de ska använda sin gård får man ge dem hjälp.Man började sätta upp staket längs med gångvägarna så att folk höll sig på dem och inte genade över gräsmattan. Eftersom man måste kunna komma in till gräsmattorna för att leka, ha picnic eller klippa gräset fanns det förstås en ingång, men bara *en*. Ingen genomtrafik här inte. Eftersom varje gräsmatta behövde skyddas behövde man sätta upp staket runt alla gräsmattor, alla sandlådor, gungor och vägar. Gården började nu likna en labyrint.
För att vara säker på att få ett stabilt staket och undvika att folk kröp igenom spjälorna satte man dit en extra tvärslå. Sedan måste någon ha tänkt till, för man insåg att barn kanske kunde vara frestade att gå balansgång på staketet - tänk vilken olycksrisk! Dessutom kanske folk skulle använda det som sittplats. Så därför lade man till en liten extra finess: en trekantig trälist längs toppen på staketen så att ingen skulle kunna sitta bekvämt eller gå på dem.
Resultatet? En gård som har blivit svår att ta sig över, eftersom det finns staket överallt. Eftersom många av vägarna lätt blir blockerade av vattenpölar och man nu inte kan gå runt dem måste man ofta gå långa omvägar. När det snöar blockerar snöhögar ingångarna till labyrinten.
Nu försöker barnen att leka på gården. De lär nog hitta egna användningar för staketen. Den där trälisten gör ju balansgång så mycketsvårare och farligare att många nog kommer att försöka. Den gräsmatta som tidigare användes av de minsta som improviserad fotbollsplan har nu blivit delad på två. Antingen får de försöka spela på den "riktiga" fotbollsplanen - om de större barnen låter dem, det vill säga - eller så hittar de en egen. Parkeringsplatsen kanske.
Det hela startade i all välmening med att man ville få en
vackrare och säkrare gård. Men resultatet blev helt tvärt
om: staketen är i vägen, dominerar gården, hindrar barnens
lek och de vuxnas försök att gå över den. De enda
som nog uppskattar den är gräsmattorna. Men en gård är
inte i första hand till för gräsmattors skull, utan för
människors skull. Istället för att lägga vägen
där människorna går försöker man tvinga människorna
att gå på vägen. När man med tvång försöker
styra hur människor ska uppföra sig istället för att
ta hänsyn till hur defaktiskt vill ha det - vare sig det gäller
gårdsplaner, skolor eller hela samhället - blir resultaten
ofta fel, hur välmenande syfte de änhar. Människors egna
bedömningar om sin egen livssituation är oftast bättre
än de styrandes.