-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren juni 2003
Gendebattens fatala förtunning
Av Anders Sandberg
Recensionen har varit publicerad i tidskriften Axess
5/2003
John H. Evans "Playing God? Human genetic engineering and the rationalization of public bioethical debate". University of Chicago Press, Chicago 2002.
Gentekniken har det senaste årtiondet gjort stora framsteg. Vi börjar i dag se de konkreta applikationerna av det som tidigare bara var teorier och mer eller mindre välgrundade spekulationer. För sjukvården, läkemedelsindustrin och jordbruket börjar den bli en integrerad och viktig del av verksamheten, och genmodifiering av människor diskuteras av genetiker och bioetiker som en snar realitet.
John H. Evans, professor i sociologi vid University of California i San Diego, beskriver och kritiserar i boken "Playing God?" hur debatten kring detta alltmer angelägna ämne har förts. Fokus ligger på frågan om vilka kriterier som bör gälla för att man ska få "förbättra" människor. För inte så länge sedan kunde vi unna oss lyxen att avstå från denna besvärliga frågeställning, eftersom vi då inte var ens i närheten av att behärska de relevanta teknikerna. Den tiden är nu förbi, framhåller Evans.
Debatten har till uppgift att producera starka visioner som vägledning för tänkbara och önskvärda målsättningar för gentekniken; den får inte begränsas på ett konstlat sätt, vilket kunde gynna vissa särintressen på andra bekostnad. Evans själv tar inte ställning vare sig för eller emot genmodifiering av människor, det är inte det som är syftet med boken. Istället diskuterar han genteknikdiskussionen med utgångspunkt ifrån Jürgen Habermas teorier om offentligheten.
Allmänheten, menar Evans, skapar inte spontant opinioner om gentekniken och dess användningar. Vilka som har rätt att uttala sig i frågan avgörs genom en gallringsprocess. Just gentekniken är ett relativt svårbemästrat område: dels krävs tämligen avancerade kunskaper i biologi, dels tillkommer etikens komplikationer (som exempelvis frågan om det verkligen är rätt att på genetisk väg åtgärda ärftliga sjukdomar även om det innebär att vi radikalt förändrar vår syn på den mänskliga naturen). Därför är det snarare så att allmänhetens inställning formas av en yrkeskår, som både talar till allmänheten och samtidigt säger sig representera dess olika intressen. Tidigare har debatten förts av de intellektuella, men utvecklingen går mot en allt snävare professionalisering.
Problemet är att den debatterande yrkeskåren inte kan debattera på ett sätt som för de för allmänheten relevanta frågorna framåt. Den grundläggande "tjocka" debatt, som fördes fram till 1970-talet, har i professionaliseringens namn ersatts av en ytligare och "tunnare". Inom de vida ramarna för den "tjocka" debatten kunde man, som Evans visar, diskutera frågor som till exempel om gentekniken låg i linje med guds vilja, om den relaterade till ett nytt människoideal, om den frigjorde mänskligheten, om den befrämjade eller motverkade den fria viljan, om den kunde bidra till det goda livet och så vidare.
Men sedan genteknikens kritiker försökte mobilisera ett motstånd bland allmänheten, och forskarkollektivet svarade med att upprätta ett internt regelverk vid Asilomar-konferensen 1975, övergick debatten i en ny fas. Den slutliga kontrollen försköts, menar Evans, från allmänheten och dess valda företrädare till forskningskommittéernas slutna sammanträdesrum. Där föredrog man en "tunnare" debatt för att snabbare och effektivare kunna komma till beslut. Man avförde avsiktligt de etiska frågorna från dagordningen under Asilomar-konferensen, eftersom man befarade att de skulle leda till splittring och handlingsförlamning.
Många hävdar att detta är den "naturliga" vägen för kontroversiella debatter om komplicerade frågor. Dels passar den "tunna" debattens språk bättre i ett pluralistiskt samhälle, där värdeladdade frågor måste diskuteras i neutrala termer om man vill uppnå konsensus. Dels brukar sociologer hänvisa till Max Webers tankar om hur den formella rationaliteten ersätter den substansiella i det moderna samhället. Det substansiellt rationella resonemanget i det här sammanhanget frågar om gentekniken är konsistent med vissa slutgiltiga mål och värden; medel och mål diskuteras tillsammans. Ett handlingsmönster är däremot formellt rationellt om det kan beräknas vara det effektivaste sättet att uppnå redan uppställda mål. Den substansiella rationaliteten är "tjock", den formella är "tunn", och genom att moderniteten inneburit en strävan efter ändamålsenlighet, kostnadseffektivitet och så vidare, har det substansiellt rationella samtalet blivit otidsenligt i så måtto att det inte lämpar sig för kvantifierade etiska kalkyler.
Evans avvisar båda dessa förklaringar. Debatten har inte smalnat av på allmänhetens initiativ och inte heller som ett resultat av abstrakta samhällsprocesser bortom mänsklig kontroll, utan därför att det gynnar vissa särintressen. Det behövs inga konspirationsteorier för att förklara detta, bara en insikt om att varje grupp av aktörer vill vara kvar i spelet, och att somliga professioner har förmått manövrera sig till ett övertag. Vinnare blev den nya profession som utgjordes av bioetiker och som effektivt lyckades tillgodose forskningskommittéernas önskemål om en "tunnare" debatt. Följden blev att den "tjocka" debatten trängdes ut och marginaliserades. En diskussion avgränsad till några få institutionella mål ersatte en debatt om de mål och värden och ytterst det samhälle, som följer i genmodifieringens spår.
Genom att frågorna behandlas av en särskild bioetik snarare än av en allmän etik, ingår de inte längre i en bredare offentlig debatt. Nya frågeställningar och målsättningar kan inte granskas, eftersom de i så fall måste relateras till andra discipliner. Hur genmodifiering förhåller sig till det goda livet går inte att diskutera inom ramen för bioetiken, eftersom det också kräver kopplingar till filosofi och psykologi.
Lagstiftare och administratörer, till vilka bioetikerna ofta är nära knutna, tar över initiativet och med alla konsensuslösningar kan de även dokumentera att de fullgör sin uppgift. Detta handfasta resultat i form av regelverk skänker i sin tur en sorts legitimitet åt konsensus, men man avhänder sig alla möjligheter att diskutera de grundläggande frågorna kring kloning och genmodifiering. Allt sådant utmönstras som något irrationellt och det gäller oavsett om positiv eller negativ inställning i sak.
I längden kommer denna uttunning av debatten att missgynna oss alla, eftersom den inte kan tillhandahålla de svar vi efterfrågar om genteknikens konkreta applikationer och om hur dessa förändrar vårt samhälle. Evans menar att vi snarast måste återgå till en substansiellt rationell debatt, inte genom att kasta ut bioetikerna och fromt sätta vårt hopp till en talträngd allmänhet, utan genom att aktivt stimulera fler professioner att delta. Inte minst forskarna själva måste träda ut i offentligheten och återerövra moralfrågorna. Evans föreslår inträttandet av kommissioner för samtal om teknikens långsiktiga mål, inte bara om medel.
Det viktigaste är, menar han, att inskärpa att det finns en hel mängd alternativa mål med gentekniken och ingenting i sammanhanget är oundvikligt eller "naturligt".
Själv menar jag att det finns anledning att se optimistiskt på utvecklingen. Under fjolåret "tjocknade" den amerikanska debatten högst väsentligt i och med böcker som Francis Fukuyamas "Our posthuman future" och Gregory Stocks "Redesigning humans" med efterföljande meningsutbyten i allehanda medier. Frågan är när denna vitaliserade debatt når Sverige? "Playing God?" utgör den idealiska prologen.