-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren juni 2003
Är Kyoto-avtalet rimligt?
Skriven av Waldemar Ingdahl. Artikeln har varit publicerad i Gotlands Allehanda (5/6), Västerviks-Tidningen (6/6), Västerbottens-Kuriren (7/6), Bergslagsposten (16/6), Kvällsposten (23/6), Nya Wermlands-Tidningen (30/6), Södermanlands Nyheter (14/7), Barometern (5/8) samt Skånska Dagbladet (14/8)
Den 20 maj höll EU:s kommissionär för miljöfrågor Margot Wallström ett tal i Bryssel på den första klimatpolitiska konferensen i Bryssel på CEPS. I sitt tal uttryckte hon oro över EEA:s (Europeiska miljömyndigheten) senaste rapport, där det varnas om ett ökat utsläpp av växthusgaser. Vad det i praktiken innebär är att EU-området kommer att missa de mål som Kyotoavtalet har fastställt och hon påpekade särskilt faran med luftkonditionering i bilar. Det är nog egentligen inte luftkonditionering som är Wallströms största orosmoment. I EU:s nuvarande handlingsplan för miljön, har begränsningar av klimatförändringar blivit uppgraderade av kommissionen och på så sätt blivit ett av EU:s viktigaste målområden.
Målen är att reducera växthusgasutsläppen med 8
procent inom ramen för Kyotoavtalet till år 2012.
Man upptäckte att det fanns en inbyggd fördel för EU jämfört
med USA. Basåret för utsläpp av koldioxid blev 1990. Under
samma år hade en av de största kolanvändarna i unionen,
Storbritannien, gått över från kol till Nordsjögas
för sin elproduktion och när Östtyskland upplöstes
försvann stora delar av dess tunga industri. Detta ledde till att
både Storbritanniens och det återförenade Tysklands koldioxidutsläpp
sänktes ordentligt under 1990 års värden. Men den ekonomiska
tillväxten, Tysklands beslut att minska behovet av kärnkraft,
och ett samtidigt ökat bruk av kol inom EU-området, ledde till
att man troligtvis kommer att missa för Kyotoavtalet uppsatta mål
med 10 procent år 2012.
Energisektorn är den sektor som tillför mest till den globala uppvärmningen, anser EU, och vill minska nivån av energikonsumtion genom strukturella förändringar. Kommissionen vill genomföra detta genom beskattning, produktionsförbättringar, effektivare konsumtion av el och öka användandet av alternativa energikällor som exempelvis vindkraft.
Strategin att beskatta energikonsumtion mer, riskerar dock i att längden skada både industrier och arbetstillfällen. Ökade kostnader för företag i EU har minskat deras konkurrenskraft. Det är därför som Direktivet om handel med utsläppsrättigheter infördes, för att göra minskningen så kostnadseffektiv som möjligt. Direktivet kommer träda i kraft 2005 och ger företag möjlighet för att sälja överblivna utsläppsrättigheter.
EU är intresserat av handel med utsläppsnivåer utanför unionens gränser. Faktiskt måste utsläppsnivåer skaffas någon annanstans, annars kommer inte EU att kunna hålla uppsatta mål. I sitt tal visade Wallström själv denna osäkerhet när hon nämnde att det är först under 2010 och 2011 som effekterna av EU:s åtgärder kan ses, om några. Det ger Ryssland en stor fördel över EU, för sedan den sovjetiska industrins sönderfall har man gott om utsläppsrätter man inte använder. Dessa kommer man att sälja mycket dyrt.
Även om man utelämnar den växande oenigheten bakom avtalets vetenskapliga grunder, så är det viktigt att kritisera handelsschemat med utsläpp och vilka effekter det kommer ha på samhället.
Samhället och marknaden är en spontant framväxande ordning av sociala processer som kräver experiment, och är ingenting som kan planeras fram centralt. I systemet med utsläppsrättigheter skapas ett påhittat energiunderskott och utdelar utsläppsrättigheter till företagen. Det kommer att ge en fördel för ett litet antal stora energiproducenter som skapar sig ett monopol genom EU.
Dessa får sedan ett intresse att behålla status quo, istället för släppa fram tekniska framsteg och nya klimatologiska insikter. Om sådana sker skulle utsläppsrättigheterna de köpt vara i praktiken värdelösa.
Margot Wallström påtalade i sitt tal att vi måste agera mer, men det skulle nog vara bättre med eftertanke och en ordentlig diskussion vad vi egentligen avser med en ”god miljö” och vilka värden vi vill ha för den. Då slipper man misslyckas med miljömålen.