-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren maj 2003
Presentation av boken "Som egenmäktiga gudar" med ett europeiskt perspektiv på gen-och bioteknikdebatten.
Ett tal hållet av Waldemar Ingdahl för Brysselmoderaterna den 19 maj 2003
Mina damer och herrar! Tack så mycket för er vänliga inbjudan till mig att presentera boken "Som egenmäktiga gudar" här i Bryssel. "Som egenmäktiga gudar" är en bok som utkom på Timbro förlag år 2002 och som jag skrivit tillsammans med mina kollegor Alexander Sanchez och Anders Sandberg på tankesmedjan Eudoxa.
Timbros VD Mattias Bengtsson gav oss i uppdrag att skriva boken då frågorna kring gen- och bioteknikens utveckling har blivit särskilt viktiga nu. Vi börjar att se teknikens effekter i realiteten ute i samhället och ekonomin, genom konkreta applikationer som genmodifierade grödor och bruk inom medicinen. Många av de nya medicinerna i dag har mycket att tacka framstegen inom gentekniken för.
Men teknik uppstår inte i ett vakuum, utan påverkas av det samhälle den utvecklas i och av den bild som skapas av den i den offentliga debatten. I "Som egenmäktiga gudar" tar vi upp hur vi såg hur dagens genteknik påverkades i hög utsträckning av debatten under 1970- och 80-talen. Vi ville därför se vilka idéströmningar som funnits i debatten sedan dess, och se om dagens debatt ger gentekniken en ärlig chans.
Bioteknik, att använda livet självt som teknologi, har funnits länge. Innan mitt flygplan landade på Bryssels flygplats så flög det över Belgiens landsbygd, över gårdar och fält. Då såg jag långt där nere en flock får. Får tämjdes för redan 10 000 år sedan, och nu ser de mycket annorlunda ut, jämfört med sina vilda förfäder. Vildfåren hade långa ben för att kunna fly fort om rovdjur kom, och kort ull och för att inte fastna i buskar och växter. Får som kan springa fort och långa sträckor, och med för lite ull som inte kan klippas, passade inte människan och efter många generationer av aktiv avel så fick man dagens får. Man valde ut baggar och tackor med korta ben och lång ull och såg till att de fick fortplanta sig, men man visste inte riktigt exakt hur det gick till för att överföra de önskade egenskaperna.
Först 1973 förstod man hur, då forskaren Stanley Cohen med sina kollegor vid Stanford University lyckades att flytta en gen från en stam av bakterien Escherichia coli till en annan. Ett med dagens mått rätt enkelt experiment, men då ett mycket stort genombrott som skapade debatt i forskarsamhället.
Asilomarkonferensen i Kalifornien 1975 blev en viktig hållplats för forskarnas debatt för att diskutera gentekniken och hur eventuella risker med den skulle hanteras. Det fanns en otålighet vid Asilomar: man ville få fram riktlinjer som kunde möjliggöra forskning. Man ville därför anta ett gemensamt förhållningssätt och visa myndigheter och allmänhet att forskarna tog ansvar. Då uteslöt man etiska frågor, för de kunde inte avgöras i motsats till säkerhetsfrågorna och att stå i vägen för ett konsensus. Konferensen kom därför att handla om regleringar och kontroll. Då Asilomarkonferensen dominerades av mikrobiologer, men saknade kompetens om epidemiologi och folkhälsa, så överdrevs många risker med experimenten. Resultatet blev bl.a. riktlinjerna med olika nivåer av fysisk säkerhet i laboratorierna.
De mycket strikta säkerhetsföreskrifterna skulle sedan anpassas över tiden och lättas när man fick mer kunskap. Men effekten i den offentliga debatten blev snarast motsatt mot vad man hoppats på. Paradoxalt nog, kan det spontana antagandet av säkerhetsåtgärder, riskbedömningar (tyvärr ofta bara från "värsta fall" scenarier) och jämförelsen man tog upp med kärnkraften (den här gången skulle forskarna göra det rätt från början) skrämt många i allmänheten. Första gången som allmänheten ens fick höra om gentekniken, var genom att man påtalade dess faror! Därför stärkte amerikanska NIH (National Institute of Health) riktlinjerna om säkerheten vid gentekniksexperiment år 1976.
Säkerhetsföreskrifterna varierade från land till land. De kom att påverkas av antingen NIH:s specificerade system där anslag gavs efter säkerhetsprövning, eller av det brittiska systemet (efter Williamsrapporten) där en nationell kommitté fattade beslut om vilka projekt som skulle initieras.
I Sverige kom debatten i gång 1978 när KabiGen AB ville bygga laboratorier för genteknik i Uppsala och på Kungsholmen i Stockholm. Farhågorna hos allmänheten fick den dåvarande Folkparti-regeringen att tillsätta regeringsrådet Bertil Wennergren som enmansutredare för att undersöka om miljö- och hälsovårdslagstiftningen räckte till genteknikforskningen ur säkerhetssynvinkel. Wennergren såg inte att man måste särbehandla gentekniken från en risksynpunkt (jämfört med t.ex. forskning på virus) och han ville inrätta en bioteknisk nämnd bestående av vetenskapsmän och lekmän. Nämnden skulle ha ett positivt anslag, och främja forskningen, förutom sin kontrollfunktion. Dock så tog inte regeringen upp detta i sin proposition. Man ansåg att riskerna var oöverblickbara, och statsminister Ola Ullsten vädjade om ett stopp för forskningen tills en delegation inrättats och skärpta föreskrifter trätt i kraft. Valet 1979 spelade stor roll. Centern hade kommit in på frågan om genteknik via miljöfrågorna och var mycket kritiska. För att få med Centern i en framtida regeringsbildning så ville man göra hanteringen så restriktiv som möjligt för att tilltala dem, i en fråga som ändå sågs som politiskt okontroversiell.
Det blev Arbetsmarknadsdepartementet, inte Utbildningsdepartementet som normalt handhade frågor om forskningen, som skrev propositionen och detta hade en avgörande betydelse på utformningen av lagstiftningen. Detta har sedan fortsatt i Sverige, i dag är det Socialdepartementet som handhar frågorna om genteknikens säkerhet och etik. Liksom 1979, då frågor om arbetarskydd för laboratoriepersonal blev viktigast, är i dag frågor om risker viktigare än hur forskningen skall främjas. I delegationer och kommittér har sedan inslaget av lekmän varit mycket stort och i den gentekniska delegation som upprättades under Arbetarskyddsstyrelsen 1979 saknade många kompetens om genteknik.
I september 1980 sände UR TV-serien "Det nya arvet" som skulle informera om gentekniken. I programmets vinjett visades en Faust-liknande forskare som blandade bland provrör, vilket följdes av bilder från nazisternas partidagar i Nürnberg med Adolf Hitler med en råttas huvud. På många sätt var programmet en symbol för 1980-talets debatt. Säkerhetsdebatten verkade avgjord, med vad skulle man över huvud taget ha gentekniken till? Var gentekniken etisk?
Vi gjorde en djupare studie av två böcker som påverkade sin samtid: journalisten Brita Åhmans "Hybrid-DNA: etiska och humanitära aspekter på genmanipulationen" från 1981 och forskaren Bertil Åbergs "Tillräckligt säkert: kring införandet av en ny teknik i Sverige" från 1982, men jag sammanfattar snabbt debatten för er.
Debatten på 1980-talet präglades av miljörörelsens insteg. Många kände sig utestängda ur samtalet och upplevde att beslutsfattarna inte tog dem på allvar. Genom bioetikens genomslag kom värderingsfrågor upp på agendan, men dessa frågor försökte man lösa genom att finna konsensus mellan olika etiska system- utan hänsyn till olika bevekelsegrunder och utan konsekvenskrav. Genom att inte formulera etiska grundprinciper uppnåddes inte en samsyn i samhället, utan en samsyn bland representanter för samhället som kunde producera lagstiftning. Forskarna gick sällan ut i debatten och förklarade fördelarna med gentekniken, och när säkerhetsbestämmelserna (i enlighet med beslutet från Asilomarkonferensen) trappades ned så avslutades högstatusdebatten om gentekniken. Man diskuterade utifrån befintliga lagar, regler och system istället för att debattera målsättningar och värderingar. Detta öppnade för en alternativ debatt som kontrollerades av de som hade andra värden om interaktionen mellan natur, kultur och samhälle.
Värderingar kan inte informeras bort. I Eurobarometern 1996 såg man t.ex. att motståndarna till genteknik ofta var välinformerade om den. Etikfrågorna blir ett substitut, där man för fram etik som något objektivt, och därmed kan passas in i den teknisk-administrativa debatten.
Eurobarometern 1996 tog upp att många svenskar tror att genteknik är ett otillbörligt manipulerande med livet, mer specifikt med en naturens meningsfulla ordning, där varje art har sin plats och uppgift. Det skiljer sig åt från USA, där man inte skall inta Guds plats.
Det är med denna natursyn, med sina ofta antirationella aspekter och där naturen beskrivs som ordnad, meningsfull och ursprunglig och överordnad människan man måste argumentera. En kontinuerlig debatt om de grundläggande värdena i samhället gör att debatten utvecklas och kan gå vidare till framtidens frågor.
För visst påverkar denna debatt oss än i dag. EU:s restriktiva hållning inför gentekniken kommer från att en annan syn på människans förhållande till teknik och natur har vunnit insteg. Det har den gjort genom att diskutera just värderingar. Forskarna på området är ofta tysta därför att de antar att även samhällsdebatten är formell och vetenskaplig, och då hör inte värderingsargument hemma där. Många av de forskare som gick in i debatten brände ut sig p.g.a. det.
Ett typiskt exempel på det är debatten om genmodifierade grödor, där EU har stiftat ett moratorium, och där Sveriges miljökommissionär Margot Wallström är den som driver på för att moratoriet inte skall hävas. Detta moratorium har lett till att fattiga länder, för att kunna få exportera till EU, antagit samma restriktiva hållning till GMO. Vilket har lett till svält i bl.a. Zambia, då man vägrat ta emot hjälp innehållande genmodifierad majs.
Ur detta kan man börja att ifrågasätta vilka värderingar som driver tanken om "den rena maten", varifrån man har hämtat dessa värderingar och vad den skall få kosta i mänskligt lidande, när just gentekniken skulle kunna göra mycket gott- särskilt i u-länderna.
Och vi behöver nog ha bättre debatt i framtiden, för gentekniken är bara början på många nya tekniker som kommer att ställa svåra frågor om människans förhållande till sin omgivning och sig själv. Men om vetenskapens och det fria samhällets vänner tar värdedebatten tidigt anser jag att det kommer att gå bra i framtiden.