REFLEKTIONER
- Eudoxas Rapportserie
- Länkar

MÄNNISKORNA
- Waldemar Ingdahl
- Lene Johansen
- Alexander Sanchez
- Anders Sandberg
- Marcus Sjöberg

VÄRDEN
- Boklistan

FÖRETAGET
- Erfarenheter
- Kontaktinformation
- Abbonera på nyhetsbrevet

Eudoxa kommentaren November 2002

Hej då, döden!

Av Anders Sandberg
Artikeln publicerades i tidskriften Moderna Tider, nummer 145 (november 2002)

Döden har alltid varit ett problem. Döden utplånar oss, berövar oss våra nära och kära och föregås ofta av stort lidande. Döden är ofrånkomlig - ingen överlever livet. Hur kan man leva med en sådan kunskap? De flesta kulturer har antingen förnekat dödens existens genom idéer om reinkarnation eller ett liv efter detta, eller genom att hävda att döden är nödvändig eller rent av nyttig. Men som den grekiska lyrikern Sappho skaldade: "Döden är något ont; så har gudarna fastslagit; hade den varit god skulle de dö". Även när vi intalar oss att döden är nödvändig finns det en gnagande misstanke att den inte är det - och ett hopp om att döden kan undvikas.

Drömmen om evigt liv är uråldrig, och det är ingen slump att det äldsta bevarade eposet är det om kung Gilgamesh sökande efter odödlighetsörten. Det är inte heller en slump att han misslyckas. Historier som beskrev ett evigt liv som något gott skulle göra oss för längtansfulla. Därför har det byggts upp en mängd myter som varnar oss för att försöka undkomma döden, allt från grekernas Tithonus till Oscar Wildes berättelse om Dorian Gray. Men att en tanke är populär säger oss inte om den också är sann eller om den är populär för att den ger trygghet.

I dag börjar biomedicinen komma åldrandet på spåren. Även om vi inte vet exakt vad som orsakar åldrandet, och än mindre hur åldrandet kan undvikas, är kunskapstillväxten enorm. Vi känner i dag till hur den mänskliga genuppsättningen ser ut. Allt fler sjukdomar kan lindras och botas. Vi har ett nytt hopp om odödlighet, nu baserat på verifierad kunskap och tro på vetenskapliga framsteg.

Man må tycka vad man vill om framstegstanken, men utvecklingen av mänsklig livslängd under de senaste 160 åren är spikrak. I en artikel i tidskriften Science (10 maj 2002) beskriver Jim Oeppen, Cambridge university, och James W Vaupel, Max Planck Institute for Demographic Research i Rostock, Tyskland, hur den förväntade livslängden utvecklats sedan 1840. Om man ser till det land som vid varje given tidpunkt har längst medellivslängd - 1840 var det Sverige med 45 år, i dag Japan med 85 år - har medellivslängden ökat med tre månader varje år sedan 1840. Orsakerna till att livet blir längre är till exempel minskad barnadödlighet, bättre mat, säkrare miljö, vaccination, bättre sjukvård och nya mediciner. Men det är oväntat att alla dessa faktorer passar in i varandra så väl att de ger en i det närmaste linjär utveckling.

Expertisen har gång på gång dragit upp gränser för hur gamla vi människor kan förväntas bli. Och fått fel. Vaupel och Oeppen finner att förutsägelserna i medeltal är felaktiga fem år efter att de gjorts. De påpekar också att många prognoser som i dag används för att bygga upp pensionssystem och sjukvård förmodligen grovt underskattar hur länge framtidens människor kommer att leva. Om trenden håller i sig i ytterligare sextio år kommer medellivslängden år 2062 att vara omkring hundra år. Det verkar dock som om det finns en maximal mänsklig livslängd på omkring 120 år. Hundraåringar är överlevare som har stått emot de sjukdomar som tagit livet av deras jämnåriga och de kanske också har åldrats långsammare. Men någonstans omkring 120 år verkar det finnas en gräns för hur länge människokroppen fungerar.

Däremot finns det djurarter som verkar ha en obegränsad livslängd. De djurarter som slutar växa som vuxna åldras, människor inkluderade. Men vissa djur, fiskar som haj och stör, humrar, alligatorer och Galapogosköldpaddor, fortsätter att växa, och de verkar kunna leva hur länge som helst. Hos djur som åldras blir reaktionerna långsammare med åren, men gamla humrar sluter sina klor lika snabbt som unga. I naturen faller de förr eller senare offer för en olycka, sjukdom eller ett rovdjur, men i fångenskap visar de inga tendenser till åldrande. Det är möjligt att de verkligen åldras, men för långsamt för att det ska kunna observeras. I vilket fall som helst är det goda nyheter för livstörstande människor och motbevisar att åldrande är ofrånkomligt.

Studiet av åldrandets biologiska orsaker, biogerontologi, är en ung vetenskap som utvecklades efter andra världskriget och fortfarande på 1970-talet ibland förlöjligades av forskare inom andra fält. Många ansåg att studiet av åldrande inte skulle ge några användbara resultat. Andra ansåg man inte behövde studera åldrandet i sig eftersom livsförlängning inte var eftersträvansvärt - det räckte med att hjälpa människorna med deras ålderssjukdomar. Dessutom förknippades biogerontologin länge med generationer av kvacksalvare, alkemister och andra suspekta figurer på jakt efter odödligheten. Även i dag, när biogerontologin är etablerad och producerar en ständig ström av forskningsrön, är forskare i allmänhet ovilliga att spekulera om vart vår kunskap kan leda oss. De påpekar att det i dag inte finns vetenskapligt beprövade sätt att bromsa, stanna eller vända åldrandet hos människor. Men det är bara en del av sanningen. Förståelsen av åldrandets biologiska mekanismer har expanderat enormt sedan den amerikanske forskaren Leonard Hayflicks studier under det tidiga 1960-talet visade att odlade celler inte kunde dela sig mer än ett visst antal gånger, och att detta antal minskade med cellens ålder.

I dag finns genkartor, metoder att avgöra vilka gener som är aktiva vid en given ålder hos en organism, transgena djur där åldrandet påverkats genetiskt och en framväxande bild av hur ämnesomsättning, så kallade fria radikaler och hormonsystem påverkar varandra. Om rejäla framsteg sker under nästa årtionde kommer många av oss som lever i dag att kunna dra nytta av dem. Så vad sker i laboratorierna i dag?

Åldrande verkar ha en stark genetisk bas. Om ens föräldrar lever länge har man själv en god chans att bli gammal. Michael Rose, professor i evolutionsbiologi vid University of California, demonstrerade detta genom att avla fram bananflugor som lever tre gånger längre än vanliga flugor. Hans metod var enkel: låt inte flugorna föröka sig förrän de har nått en viss ålder, och höj den åldern generation efter generation. Detta rensar ut de flugor som åldras snabbast eller har gener som gör att de dör unga. Flugor som är motståndskraftiga mot åldrande utvecklas. Dessa flugor är fortfarande unga och vitala vid en ålder då deras vilda släktingar hunnit bli gamla och skröpliga. Metoden skulle förmodligen fungera på människor också, men förutom de etiska invändningarna skulle det ta sekler att genomföra eftersom vi har väldigt långa generationer. Till viss del sker dock redan en sådan utveckling eftersom kvinnor i vårt samhälle skaffar barn senare och senare. Minst hälften av alla kvinnor födda 1950 hade fött minst ett barn då de var 25 år, men av kvinnor födda 1970 var det bara var fjärde som hade fött barn vid 25 års ålder, enligt statistik från SCB.

Roses flugor verkar faktiskt inte dö av ålder utan av slitage. Hos de flesta insekter sker ingen nybildning av celler under livets gång, som hos människor, vilket gör att insekternas vingar och ben efterhand blir utslitna. De flugor som klarar sig bäst är också de som är bäst på att reparera sina vävnader.

Andra forskare har funnit gener som ökar nematodmaskars livslängd. Genom att lägga in extra kopior av generna daf-2 och daf-16 kan maskarnas livslängd tre- eller femdubblas. Dessa gener verkar skydda masken mot både stress från omvärlden och bildningen av så kallade fria radikaler - kemiskt reaktiva "spillprodukter" från ämnesomsättningen som angriper cellerna. Andra gener som visat sig vara viktiga för livslängden hänger samman med insulinets kontroll av ämnesomsättningen och olika tillväxtfaktorer - genom att modifiera dem i möss har man fått fram både långlivade möss och så kallade Schwarzenegger-möss som inte blir ålderssvaga. Egentligen är inte det genetiska steget från bananflugor, möss och maskar till människor så stort. Många av de gener som spelar en viktig roll hos de långlivade flugorna och maskarna har nära motsvarigheter hos oss människor.

Det finns även hos människor gener som verkar förlänga livet. DeCode Genetics, ett företag som går igenom islänningarnas arvsmassa och sjukdomar, har upptäckt att många av öns verkligt långlivade personer har en viss gen gemensam. Andra gener verkar kunna skydda mot hjärt-kärlsjukdomar och alzheimer. Men finns det någon gen som kan hindra åldrandet?

För att svara på det måste man fråga sig varför evolutionen har frambringat åldrandet. Ur evolutionens perspektiv är det viktigt för varje organism att föra sina gener vidare till nya generationer. Stillahavslaxen dör kort efter att ha parat sig - de har fört sina gener vidare. Hos djurarter där föräldrarna tar hand om sina ungar är det fördelaktigt att leva länge nog att lyckas med det och kanske få flera kullar. Men eftersom risken att dö är så stor i naturen finns inga starka skäl för evolutionen att frambringa gener som skulle ge ett mycket långt liv Åldrandet är förmodligen en effekt av gener som inte evolutionen rensat bort. Hos människor är åldrande en civilisationssjukdom, ungefär som fetma. Vi åldras därför att vi har skaffat oss så god matförsörjning, sjukvård och trygghet att vi blir äldre än vad vi "naturligt" skulle bli och hinner därför hinner drabbas av åldrandets negativa effekter.

Om de evolutionära förklaringarna till åldrande stämmer finns det ingen "åldrandegen" som skulle kunna tas bort, utan en mängd gener som inte gör någon skada när vi är unga men försämrar för oss när vi blir äldre. De gener som hos djur upphäver eller bromsar åldrandet angriper inte dess huvudorsak. Och åldrandet bygger på en mängd orsaker. Att hindra åldrandet är som att täta en gisten båt: vatten sipprar in från en mängd små sprickor och hål, alla måste tätas. Men om man tätar de största sjunker båten långsammare, och det kanske går att ösa också?

Det mest lovande medlet mot åldrandet är ett av de äldsta: att inte äta. To lengthen thy life, lessen thy meals som Benjamin Franklin sade. Nyttan är inte bara att undvika fetma. På 1930-talet upptäcktes att om man gav råttor kalorifattig men näringsrik mat så levde de upp till en tredjedel längre. Detsamma har visat sig gälla både vattenloppor och makak-apor: genom en diet med färre kalorier men fullvärdigt näringsinnehåll överlever de längre än djur av samma art som äter som de brukar. Ålderstecken och traditionella ålderssjukdomar visar sig senare. Cellerna ställer om sig till en mer effektiv energihushållning och det leder till ett långsammare åldrande.

Man vet i dag inte säkert om kalorirestriktion fungerar för att bromsa mänskligt åldrande. Ett ordentligt test skulle ta decennier, och att underkasta sig den tämligen stränga diet som krävs för att motsvara djurförsöken kräver rejäl viljestyrka eller motivering. Trots detta finns det entusiaster som provar, och preliminära resultat tyder på att åtminstone hjärt-kärlsjukdomar, cancer och åldersdiabetes förebyggs. Men även om det skulle bromsa åldrandet lika kraftigt som hos andra arter, är dieten så svår att följa för normalpersonen att den knappast skulle ändra på medellivslängden för samhället i stort.

En mer lovande utveckling är att identifiera vad som sker i kroppen när man lever kalorirestriktivt och sedan utveckla ett medel som efterliknar effekten, men utan diet. Forskning inriktas nu allt mer på att skapa ämnen som "lurar" ämnesomsättningen att tro att man äter lite. Preliminära resultat tyder på att sådana ämnen kan ge liknande effekter som kalorirestriktion, men mycket arbete återstår.

För att stoppa åldrandet måste vi också utreda hur mentalt åldrande går till och hur det kan undvikas. Att leva tjugo år extra är ingen vinst om femton av åren försvinner in i alzheimerdimman. Förmodligen kommer det att behövas medel även mot mentalt åldrande. Forskning sker i dag för att hitta botemedel mot åldersrelaterade minnesproblem.
När vi blir äldre blir nervsignalerna långsammare och halterna av de signalsubstanser som överför signaler i hjärnan sjunker. Reaktionstiden blir längre och vi behöver längre tid för oss att lära - anledningen till att många äldre verkar glömska är att de tar god tid på sig att erinra sig saker, inte att de har glömt dem.

Hos möss förändras receptorerna för glutamat, vilka är viktiga för inlärningen, från en "ungdomlig" form till en "äldre" form som är trögare. Forskare i USA genmodifierade möss att använda mer av den "ungdomliga" formen och fann att de lärde sig lättare även som äldre. Även om det är en begränsad modifikation, som dessutom gjorde mössen mer känsliga för smärta, pekar den på att mentalt åldrande inte är något ofrånkomligt. Många resultat från alzheimerforskningen och hormonterapier verkar användbara för att hjälpa åldrade hjärnor hålla sig läraktiga och vitala, men också öka livslusten.

Vilka blir de sociala och politiska konsekvenserna för ett samhälle på väg mot ett allt äldre, eller till och med evigt liv? Längre liv leder till att fler generationer samexisterar. Samtidigt blir familjerna mindre och vi bor hemma allt längre. Kanske är vi på väg mot "raka" släkter där nästan alla är enda barnet, uppvuxet hos mamma och mormor och med goda kontakter med sina gammelfäder och- mödrar.

Tidigare har det varit tabu med ny kärlek och sex bland äldre, något som i dag är på väg bort. Löpsedlarna på nätsidor för äldre toppas av rubriker som "Relationer: då och nu. Hur skiljer sig din nuvarande romans från dina tidigare relationer?" och "Första träffen? Hur du besegrar dina svettiga handflator". Men det är troligt att vi kommer att leva i ett allt mer postsexuellt samhälle, såvida inte medel mot åldrande verkligen återställer ungdomens hormontopp.

Ett långt liv kräver flexibilitet hos samhället. Vi kan byta karriär fler gånger än i dag. Människor kommer att utbilda sig och arbeta i omgångar. Dagens tal om livslångt lärande kan bli verklighet. Eftersom människor i framtiden skaffar jobb, familjer och livsmål i omväxlande ordning blir människors liv allt mer olika, vilket gör att standardlösningar för hur livet ska se ut inte längre duger. Äldrepolitiken kan inte bara handla om pensionspengar och vård, utan även om strukturer som möjliggör ett flexibelt liv. Utan olika livsmöjligheter blir det långa livet ett fängelse.

I ett grånande samhälle sker också en feminisering eftersom kvinnor, så länge vi inte har evigt liv, lever längre än män. Orsaken är evolutionär: den partner som bidrar med mest resurser till uppfödandet av barnen behöver bäst hälsa. Schimpanshanen deltar inte i barnuppfostran och lever därför betydligt kortare än manliga uggleapor, som tar ett större ansvar. Kanske kommer vi att leva i en värld där evolutionen till sist har gett jämställdheten en knuff framåt.

Vissa debattörer, som amerikanen Francis Fukuyama, oroar sig över de utrikespolitiska effekterna av en sådan utveckling. Skulle äldre kvinnor verkligen vilja intervenera utomlands och ta risker, framför allt mot mindre utvecklade, och därmed ungdomligare, länder fulla av arga unga män? Kanske underskattar Fukuyama tanternas viljestyrka och vilja att skydda sig och de sina.

Om äldre inte blir ålderssvaga eller av hälsoskäl tvingas avgå, kommer de då att sitta kvar i styrelser och på chefsposter för evigt? Många oroar sig för ett styre av evigt medelålders, som kväver alla initiativ och säkrar sina positioner för evigt. Mycket hänger på hanteringen av det mentala åldrandet. Om vi lever länge och är kroppsligt friska men har hjärnor som inte kan tillägna sig ny information kommer vi att ha svårt att hänga med och vi blir konservativa. Men om mental flexibilitet kan behållas är det inte längre självklart att ålder leder till konservatism. Kombinationen pigg hjärna och kropp, mognad och erfarenhet kan vara mer radikalt än vi räknar med.

Även om ingen dör av ålderdom eller sjukdom finns naturligtvis risken kvar för olyckor, självmord och våld. Om vi utgår från den nuvarande statistiken är risken att dö av detta ungefär 1:2000 per år. Om ingen dör av ålderdom betyder det att efter ett sekel lever fortfarande 95 procent av alla människor. Efter tusen år finns fortfarande 60 procent kvar, och medellivsländen skulle bli omkring 1400 år. De människor som tycker om att ta risker kommer förr eller senare att råka illa ut, vilket gör att de efterhand försvinner. En annan grupp som inte blir kvar är de totalt uttråkade. De kommer att avsluta sina liv, särskilt om det blir mer accepterat med dödshjälp och självmord.

I det långa loppet finns det bara två grupper kvar. Den ena är den oerhört försiktiga gruppen som verkligen går in för att undvika att hamna i olycksfallstatistiken. Kanske kommer de att vara så rädda för döden att livet inte blir värt att leva. Den andra gruppen består av dem som återuppfinner sig själva för att leva vidare. De har långsiktiga projekt som håller dem intresserade, men utvecklas hitta tiden. Istället för att stå stilla kommer de att prova på nya saker, experimentera med livsstilar och byta karriärer.

Men är det värt mödan att försöka förlänga livet, att undslippa döden? Vissa beklagar säkert att döden ses som något ont som kan förebyggas i stället för att nobelt accepteras, ungefär som kritiker mot vaccination menade att man tog ifrån oss en viktig mänsklig upplevelse av att vara utelämnad till makterna på ont och gott. Men få längtar till smittkopporna

Ett klassiskt tema i historier om samhällen där ingen åldras är att alla snart förgås av leda. Men olika människor blir olika lätt uttråkade. Det finns ungdomar som upplever livet som en grå rutin, och det finns 90-åringar som enrollerar sig i universitetskurs efter universitetskurs. De flesta människor verkar varken speciellt uttråkade eller begeistrade över livet, de är så upptagna med att leva det.

Det kan invändas att om vi visste att vi kunde leva för evigt skulle vi aldrig företa oss något eller riskera alla dessa kommande år. Vi skulle sitta i våra trygga bunkrar och titta på tv för evigt. Men om vi blev försiktigare av att veta att vi hade många år som kunde förloras borde dagens ungdomar eller yngre vuxna vara mycket försiktigare än de äldre, som inte har lika mycket att förlora. Men så ser verkligheten inte ut. Vi är alla odödliga i våra interna världar, och det är sällan vi på allvar jämför värdet av kommande år med dagens njutningar. Om vi gjorde det skulle ingen röka eller äta chips.

Under ett långt liv kommer vi att uppleva många händelser som tvingar oss att omvärdera våra uppfattningar om risker. Framför allt att vara med om katastrofer och olyckor brukar skrämma bort många från uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Kanske kommer ett längre liv istället att låta oss hämta oss och vinna ny styrka ur erfarenheten.

I grunden handlar frågan om det är värt att undvika döden om vad som ger liv mening. Hur mycket är livet värt? Det finns inget svar på den frågan, eller snarare lika många svar som det finns människor. Den avgörande skillnaden kommer att vara mellan föränderliga och statiska personer, oavsett ålder. Livsförlängning kan bara ge oss mer liv, att fylla det är upp till oss själva.

Om ett sätt att bromsa eller stoppa åldrandet visar sig möjligt kommer människor att använda det. De flesta föredrar att inte dö och ser sina liv som värda att leva. De problem som kommer att uppstå behöver naturligtvis lösas. Och vi kommer att ha tid med det. Men, för att verkligen få veta om man är odödlig, måste man vänta till tidens slut för att se om man verkligen inte dog till sist.