-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren oktober 2002
Gentekniken är redan här
Av Anders Sandberg
Recensionen har varit publicerad i tidskriften Axess
6/2002
Gregory Stock "Redesigning humans: choosing our children's genes". Profile Books, London 2002.
Under våren 2002 publicerade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama sin bok "Our posthuman future: consequences of the biotechnology revolution" (recenserad i Axess 4/2002). Den utlöste en stor debatt i USA om gen- och bioteknikens effekter på människan och samhället. Ungefär samtidigt utgavs "Redesigning humans: choosing our children's genes", författad av Gregory Stock, medicinare och ansvarig för UCLA:s program om medicin, teknik och samhälle. De båda författarna har sedan mötts i olika debatter om sina respektive böcker.
De flesta debattböcker om gen- och bioteknik är ganska lika varandra. Först ges en mycket grundläggande beskrivning av tekniken, sedan följer en lång lista med ledande frågor där författaren inte ger något svar, men genom frågornas ton leds läsaren till en önskad slutsats. Ofta slutar de därefter tvärt i ett generellt fördömande av strävan att leka gud genom gentekniken. Det är olyckligt, eftersom det definitivt behövs en mer nyanserad analys av detta svåra ämne.
Stock försöker ge en sådan, och genom sitt mer teknikoptimistiska perspektiv lyckas han bredda debatten och föra in nya argument. "Redesigning humans" vidgar vad som går att säga i en debattbok genteknik. Den är lättillgänglig för lekmannen, även om de på sina ställen skulle må bra av en djupare utredning. Boken handlar om vad författaren kallar "germline choice techniques", det vill säga ingrepp eller metoder som påverkar människans arvsmassa, antingen direkt som vid genterapi och genetisk modifikation, eller genom utval som preimplantatorisk genetisk diagnostik (genetiska tester av embryon). Han beskriver väl hur olika metoder fungerar och hur de samverkar som en helhet.
I många bioetiska anföranden hävdar man att en viss teknik eller utveckling är oönskad, farlig eller omoralisk, eftersom den möjliggör att man kan skräddarsy barns gener och egenskaper, så kallade "designer babies". Men vad är det egentligen för fel på sådana barn, frågar Stock? Förvånansvärt sällan görs en noggrannare analys av de sociala och etiska konsekvenserna av genetisk modifikation av människor. Fukuyamas analys är en av de viktigare undantagen. Men medan han besvarar frågan med att designerbarn hotar vårt mänskliga värde, kommer Stock fram till den motsatta slutsatsen: de är resultatet av något djupt mänskligt.
Provokativt kallar Stock sin boks första kapitel för "The Last Human", vilket bland annat anspelar på Fukuyamas berömda bok "Historiens slut och den sista människan" (1992). Vi är kanske de sista människorna, men inte för att historien slutar med oss eller för att vi dör ut som släkte i en stor katastrof, utan därför att en gradvis, progressiv självförändring med hjälp av gentekniken kan förändra våra efterkommande så mycket att de skiljer sig radikalt ifrån oss. Men denna snabbspolning av evolutionen, mänsklighetens övergång till det post-mänskliga, behöver inte alls vara det onda som Fukuyama hävdar att det är, menar Stock.
Tekniken för mänsklig genmodifiering är, som Stock påpekar, på väg på bred front. Inte för att många eftersträvar just denna teknik, utan därför att den ligger i skärningspunkten mellan reproduktionshjälp, kloning, genteknik på djur och växter, nya biotekniskt framställda läkemedel, genterapi och andra områden. Det är vanliga människors önskemål om helt vanliga lösningar på olika fullt legitima medicinska problem som driver utvecklingen framåt, inte isolerade forskare à la Panos Zavos och Severino Antinori med sina ifrågasatta mänskliga kloningsprojekt. Annars skulle den inte ha så bred genomslagskraft.
Även om varje forskarlag, institution eller företag enbart arbetar på sina egna oförargliga eller önskvärda tekniker, blir kombinationen av alla dessa framsteg något betydligt mer radikalt än väntat. Gen- och bioteknikens framsteg är inte ett smörgåsbord, från vilket vi lätt kan plocka ut det vi finner acceptabelt, utan de är ofta sammanlänkade med tekniker som redan ses som "mainstream" i dag. Om man till exempel är rädd för möjligheten till skräddarsydda barn, borde man ha dragit gränsen redan vid en så accepterad teknik som provrörsbefruktning. När en teknik blir relativt billig och användbar för tusentals laboratorier runt om i världen, och en tillräckligt stor andel av befolkningen finner den godtagbar, kommer den att användas.
Stock för en tänkvärd diskussion om hur gentekniskt införda egenskaper skall kunna kontrolleras. En av de viktigaste möjligheterna är det går att skapa genetiska modifikationer som inte nedärvs, även om de finns i alla kroppens celler. Genom att placera de nya generna på en konstgjord kromosom (en teknik som redan existerar) kan man undvika att de skriver över annan genetisk information; därmed får man ett visst mått av kontroll över deras uttryck. Dessutom går det att arrangera så att denna extra kromosom inte nedärvs. I könscellerna klipps helt enkelt den konstgjorda kromosomen sönder och den kan därmed inte överföras till kommande generationer. Utvecklingen av denna teknik är fullt möjlig, delarna finns redan i den biotekniska verktygslådan. Det intressanta är att detta framsteg skulle underminera ett av de vanligaste argumenten som anförts mot genmodifikation av människor, nämligen att de inte bara påverkar den tilltänkte mottagaren, utan också otaliga kommande generationer. Detta visar hur tekniken i dag, genom snabba och oväntade förändringar, bollar tillbaka frågorna till frågeställarna.
Ibland andas Stocks bok en smula teknikdeterminism, men det är svårt att komma ifrån ett sådant resonemang om man vill föra debatten framåt och visa på teknikens möjligheter. Det händer tyvärr alltför ofta att forskare inte vill uttala sig om eller avfärdare som science fiction alla de möjligheter som inte existerar i dag eller inte är omedelbart förutsägbara. Avfärdanden av denna typ har också riktats mot "Redesigning humans". Problemet är att forskarna då överlämnar åt andra att ta hand om debatten och beskriva forskningen. Stock är emellertid också kritisk mot dem som går för långt i sin teknikoptimism, och som förutspår enkla och fullständigt revolutionerande tekniska framsteg inom en mycket snar framtid. Det är lätt att bygga upp utopiska och dystopiska scenarion kring gentekniken, men de visar mer vilka förhoppningar eller farhågor dess upphovsman har i dag, än ger oss en god bild av vad framtiden egentligen kommer att frambringa.
Stock må inte ha Fukuyamas akademiska status, men han visar övertygande att det inte existerar någon konsensus i denna fråga och att konsensus inte heller är troligt. Hans teknikoptimistiska position är ovanlig i debatten, men inte så ovanlig som den kanske var tidigare. Fler och fler tänkare ifrågasätter den biokonservativa positionen. Åsikter, filosofier och trosuppfattningar går isär för mycket även inom de relativt homogena västländerna (och ännu mer i jämförelse med andra kulturer). Även om en viss åsikt kan bli dominant och vinna makthavarnas öron betyder det inte att den är allmänt omfattad och kommer att efterlevas. Frågan blir istället hur man kan skapa de konstruktiva kompromisser och gradvisa regleringar som behövs.
I Fukuyamas vision skapas först starka, globala och reglerande internationella institutioner vilkas exakta värdegrund inte specificeras, utan man låter denna växa fram med tiden. Stock svarar med sin vision, som istället går ut på att skapa institutioner och regleringar först när dessa visar sig behövas. De fokuserar då mer på faktiska problem, istället för att på förhand skapa förbud mot faror vi tror oss se. Institutionerna får växa fram samtidigt med sitt värdemässiga innehåll, och byggs ihop med det. Regleringar är inte gratis, de har en kostnad för både individ och samhälle, som vi noga bör överväga. Finner vi att regleringar bör ske, måste vi fokusera mer på felaktig användning av en teknik, inte på tekniken i sig.
Det är uppfriskande och hoppingivande att en statsvetare som Fukuyama och en medicinare som Stock kan debattera samma ämne och tillföra idéer och argument både från humaniora och naturvetenskap. Det behövs en debatt om gentekniken som går längre än dagens ofta låsta positioner. Då kan tekniken och dess effekt på samhället sättas in i ett djupare sammanhang där filosofi, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper samverkar istället för att dra åt olika håll. Gregory Stocks bok "Redesigning humans" är ett lovvärt steg i den riktningen.