-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren # 2 oktober 2003
Felaktiga grunder för DNA-registren
Skriven av Alexander Sanchez och Anders Sandberg.
Artikeln har publicerats i Folket (17/10), Gotlands Allehanda (17/10),
Blekinge Läns Tidning (18/10), Västerbottens-Kuriren (18/10),
Bergslagsposten (20/10), Katrineholms-Kuriren (21/10), Nya Wermlands-Tidningen
(23/10), Barometern (29/10), Norrköpings Tidningar (5/11), Skånska
Dagbladet (5/11) och Kvällsposten (11/11)
Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh blossade debatten åter upp om kriminaltekniska DNA-tester och om upprättande av DNA-register över medborgarna. Utspelen från Kristdemokraternas partiledare Alf Svensson är bara ett i en lång rad. Trots fördelarna med ett sådant register är det viktigt att påpeka de omfattande praktiska svårigheterna, samt de etiska betänkligheterna.
I allmänhet finns det i samhällsdebatten en för optimistisk bild av hur effektiva DNA-spår är i en kriminalteknisk utredning. Brottsplatsundersökningar är fortfarande ett ganska svårt arbete för polisen. Det tar tid att få resultat – verkligheten är inte som i TV:s polisserier, där testsvaret kommer på eftermiddagen efter provet lämnats in och med ett solklart svar. Snarare används DNA-spår för att bekräfta att någon inte kan vara skyldig till ett brott, då testet från den misstänkte inte passar med de DNA-spår som hittats på brottsplatsen. I USA har man fått öppna många gamla fall på nytt, då dömda med hänvisning till den nya DNA-tekniken krävt att få sina fall omprövade, vilket utsatt domstolarna för en hel del svårigheter och ökande kostnader. Det är bra om ny teknik ser till att oskyldiga frikänns, men de senaste veckornas entusiasm har snarare gällt att man från politikerhåll hoppats finna ett nytt undermedel i det polisiära arbetet, på samma sätt som fingeravtryck en gång antogs vara.
Betänkligheterna som väcks när det gäller autonomi, integritet och rättssäkerhet är avsevärda. De gäller själva testet, och även svårigheterna i att bygga upp stora DNA-register.
Det finns många människor som inte frivilligt skulle lämna ifrån sig prover, med skäl som varierar från allt mellan allmän motsträvighet till religiösa principer. Det är svårt att förena tvång med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige skrivit under. Att göra DNA-provtagning till en obligatorisk del av läkarkontroller och andra socialtjänster kan få oavsiktliga effekter som att folk håller sig undan dessa tjänster, eller att läkares och socialtjänsts förväntade neutralitet gentemot medborgaren förändras vilket kan undergräva deras förtroende hos allmänheten. Problemet med att använda de DNA-register som redan finns i sjukvården är att dessa insamlats för helt andra syften och att denna nya användning bryter mot det informerade samtycke som patienterna ursprungligen gett. Detta strider mot andemeningen i den nya biobankslagen, som skyddar medborgarnas prover mot användning utan direkt givet samtycke.
Hur och var skall proverna och registret förvaras, och vilka krav kan eller bör ställas på säkerheten vid förvaring? Vem skall ha tillgång till prover och till uppgifter ur registret? Hur skall de sidokunskaper som registren kommer att ge hanteras, t. ex. hur stor andel av alla barn vars biologiska far inte är den samme som står uppgiven på faderskapspappren eller vilka människor som bär på dödliga genetiska sjukdomar? Stora medel kommer att krävas för insamling, förvaring, bevakning och framtagande av prover, likaså för att upprätta, aktualisera och komplettera register, och framförallt att utbilda polisen då kompetensen att använda registren ofta saknas inom polisens organisation. Kommer alla dessa medel att tas från polisen eller från sjukvården? I dagens budgetläge kan detta bli svårt och risken är att man tummar på utbildning och säkerhet vilket därmed riskerar nyttan och integriteten.
En ökad använding av denna information ökar risken för missbruk. En avvägning måste göras mellan nyttan och riskerna, vilket knappast har gjorts i dagens yrvakna debatt. Valet står inte mellan DNA-register eller ej, utan mellan hur breda register ska vara och hur de skall övervakas. Även rätt stora ingrepp i den personliga integriteten kan accepteras om de åtföljs av lika starka skydd mot missbruk, ansvarskrav, oberoende kontrollmöjligheter och framför allt insyn för allmhänheten.
Alf Svensson borde göra en etisk bedömning av sitt eget förslag, och inte bara ställa upp något man finner önskvärt på vaga grunder, för att sedan hitta på en etisk motivering som låter bra. I sista hand handlar debatten om vilket samhälle vi vill leva i och vilken värdegrund det skall ha. Det inte fel på DNA-teknik och register i sig. Denna teknik kan hjälpa människor och rättsäkerheten, problemet är okunskap om vad tekniken innebär och den paternalistiska synen på hur den ska användas.