-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren oktober 2003
Hastigt stopp för Pentagons "terrorcasino"
Skriven av Anders Sandberg som Understreckare i Svenska Dagbladet 7 oktober 2003
Mediestormen tvingade Pentagon att stänga sajten som var tänkt att ge allsidig information om utvecklingen i Mellanöstern. Inslaget av spel som drivkraft för insamlandet av fakta blev för kontroversiellt. Men tiden talar ändå för "framtidsmarknader" som underlag för omvärldsanalys. Av Anders Sandberg
Pentagon är nog den sista organisation man väntar sig skulle vilja öppna ett nätcasino. Men när nyheten spreds att försvarsdepartementets forskningsorganisation Darpa (Defense Advanced Research Projects Agency) planerade en nätbaserad marknad för förutsägelser om Mellanöstern blev reaktionerna intensiva. Demokratiska senatorer hävdade att "att spekulera med terrorism är moraliskt fel" och att planen var ett sjukt spel. Vice försvarsminister Paul Wolfowitz beskrev projektet som "för fantasifullt", och till mediestormens tjut tvingades projektets chef John Poindexter att avgå. Projektet lades omgående ned innan det ens hade startat.
Vad handlade det här egentligen om? Ännu en bisarr satsning av ett militärindustriellt komplex som skär guld med täljkniv i dessa dagar? Eller ett exempel på hur medierna avgör politiken? Affären är en ironisk illustration till det dilemma beslutsfattare och forskare i dag har hamnat i.
Grundtanken bakom projektet var en idé som ursprungligen föreslogs av ekonomen Robin Hanson på George Mason University för över tio år sedan. Han observerade hur handeln på terminsmarknader för till exempel jordbruksprodukter satte priser som uppskattade framtida tillgång och efterfrågan utan att lita på någon central expertis. Apelsinjuiceterminer i Florida förutsäger vädret förvånansvärt väl. När handlarna förväntar sig en god skörd sjunker priset, när de väntar en dålig skörd stiger det. Hansons snilleblixt var att skapa liknande marknader för idéer - "idea futures". På en sådan marknad kan man köpa och sälja terminer för framtida händelser, till exempel "solceller står för 13 procent av energiförsörjningen år 2010" eller "en dator slår världsmästaren i go före 2020". Genom handel med sådana terminer kommer priser att sättas som visar vad marknadens deltagare kollektivt tror om framtiden. Ju högre pris, desto troligare anser marknaden att det är att händelsen kommer att inträffa.
Eftersom deltagarna försöker tjäna pengar kommer de också att vara motiverade att satsa efter den bästa information de har, eller skaffa ny information. Deltagare som blir kända för att ofta gissa rätt kommer att följas noga av andra, medan de som gissar fel ignoreras. Idea futures har diskuterats akademiskt under 90-talet, men har inte kunnat testas annat än i simulationer med leksakspengar eller i slutna grupper. Där har de fungerat väl; en marknad vid University of Iowa har till exempel varit konsekvent bättre på att förutsäga vinnare i presidentvalet än opinionsinstituten. En riktig marknad skulle behöva riktiga pengar, och skulle då hamna under amerikansk casinolagstiftning. Ekonomer diskuterar om hur stabila marknaderna skulle vara mot spekulation och om de rentav kunde användas för forskningsfinansiering, men det hela har varit småskalig teori.
Darpa lockades av tanken att få bred information om det komplicerade läget i Mellanöstern, och satsade för första gången på ett riktigt policymarknadsprojekt. Målet var aldrig att förutspå individuella terrorattacker utan snarast allmänna geopolitiska trender i området. Ökar eller minskar sannolikheten för oro i Saudiarabien om USA flyttar ut trupperna? Hur påverkas oljepriset av ett erkännande av en palestinsk stat? Deltagare skulle köpa och sälja terminer för framtida händelser, med experter från tidningen The Economist som domare för vilka av förutsägelserna som slog in. Avancerade program för ekonomiska beräkningar och näthandel lades in på en öppen webbsajt.
Många som kände till projektet såg med förtjusning fram emot möjligheten att testa tanken - pengarna var inte av betydelse för Darpa: vare sig marknaden fungerade eller ej skulle de komma att lära sig nyttiga saker. Men så kom mediestormen. De demokratiska senatorerna Byron L Dorgan och Ron Wyden "avslöjade" projektet och beskrev det som bookmaking där man spelar med terrorism. Tanken att Usama bin Ladin kunde logga in, göra förutsägelser om terrorattacker och sedan tjäna pengar på att få dem att slå in var motbjudande. Journalister och intresserade kastade sig över webbsajten som snabbt överbelastades och inte kunde nås - och därmed kunde heller inga dementier eller fakta förmedlas den vägen.
Snabbt växte en mediebild fram, formad av den standardhistoria om statliga felsatsningar, brist på moralisk insikt och skumma projekt som ofta återberättas i medierna. Genom att följa det vedertagna receptet fick historien genomslagskraft utan något större behov av analys. Kritiken baserades på skräckbilder och uppfattningen att det handlade om ren hasard. I svenska medier kopplades det likaledes ihop med att projektet involverade marknadskraft (lika farlig och obegriplig som kärnkraft) och amerikansk imperialism. I stället för att försvara det projekt han knappast visste något om, lade Wolfowitz ned det illa kvickt.
Skulle projektet ha varit användbart? Även om det kanske inte hade gett någon användbar information om Mellanöstern hade det utan tvekan utvecklat ekonomin som vetenskap. Var det farligt? En terrorist skulle maximalt ha kunnat tjäna några hundra dollar på att använda systemet, till priset av att riskera att avslöja sina planer (och lämna ett kontonummer). Förmodligen skulle det ha varit säkrare och lönsammare för terroristen att spekulera på börsen.
Var projektet moraliskt försvarbart? Förmodligen var det minst lika försvarbart som ordinär terminshandel - världspriset på vete är en stark indikator på mängden svält, och veteterminer kunde lika gärna kallas svältterminer. Mycket handel har mänskliga implikationer, och även om vi gärna säger att människolivets värde är omätbart använder vi livförsäkringar (vilka också kritiserades starkt när de infördes, just för att de kanske skulle uppmuntra till lönsamma mord). Men sådana rationella argument förslår föga mot en moralpanik. Själva kärnan i angreppet var just den förmenta omoralen i att handla med risker.
Begreppet terrorismbekämpning är så laddat att det blivit vad Philip E Tetlock, professor i psykologi vid Ohio State University, kallar ett sakralt värde: något som står utanför de vanliga sekulära värdena och aldrig någonsin får vägas mot dem eller behandlas som om det vore vad som helst. Ett sakralt värde är inte bara en helig ko utan representerar något som anses så viktigt att det måste höjas över vardagen. Varje kultur har sina egna sakrala och sekulära värden, och även om de varierar så är det alltid tabu att väga ett sakralt värde och ett sekulärt värde mot varandra. På samma sätt som vi automatiskt fördömer den som ens tänker på att sätta ett pris på människoliv så får en amerikansk politiker inte hantera terrorism som om det vore en vanlig fråga eller föremål för handel.
Kort sagt, projektet var tämligen oförargligt men hade oturen att röra vid en blottad nerv i den amerikanska politiken. För administrationen var det viktigaste att rädda ansiktet. Affären visar också hur månader av utvecklingsarbete kan omintetgöras av ett snabbt panikbeslut. Denna trend har vuxit på senare tid genom att politikens inflytande på den akademiska världen blivit större och att beslut kan genomföras på allt kortare varsel. Även privat forskning vid företag är känslig för styrelsens oro över en dålig image, liksom statliga utredningar och analyser.
Ur forskarsamfundets synvinkel är detta ett hot. Om han bedriver ett projekt som skulle kunna feltolkas i medier - vare sig det gälller stamceller, en ny medicin eller ett klimatprojekt - löper han risken att bli "avslöjad", få löpa ett medialt gatlopp och sedan se sitt projekt nedlagt av förskräckta och felinformerade politiker. Den enkla lösningen är att undandra sig mediebelysningen. Vinsterna av att visa sig är små (som akademiker belönas man inte av att visa sig i tv, snarast tvärtom), och riskerna är kännbara. Därför isolerar sig projekt bakom mångstaviga och otydliga namn, undviker att sända pressreleaser och gör sig allmänt svårnådda. Det ökade säkerhetstänkandet och slutenheten som uppstått på många universitetscampus efter djurrättsaktivisternas framfart bidrar till isolationen. Darpas idémarknad hade lätt kunnat kalla sig för ett teoretiskt agoriskt policyanalysprojekt och underlåtit att öppna sig utåt, och hade då troligen klarat sig. Kanske hade det räckt med att enbart använda låtsaspengar, men förmodligen hade det ändå kunnat framställas som ett sjukt strategispel. Det enda verkliga skyddet är hemlighetsfullhet.
Samtidigt har allmänheten rätt att veta vad dess skattepengar går till och medierna har en viktig uppgift i att avslöja farliga eller omoraliska projekt. Men om alla gömmer sig i skumrasket, hur ska man då kunna skilja mellan dem?
Det ironiska är att projektets öde illustrerar just det problem som det var tänkt att lösa. Ett centralt beslutssystem har svagheten att det lätt kan fatta felaktiga beslut om det får felaktig information. En gång i tiden fick politiker sin omvärldsanalys genom experter men i dag sker den alltmer genom medier. Detta har sina sidor, särskilt när medierna blir allt snabbare och politiker förväntas reagera lika snabbt. Risken är att brist på information eller en (o)avsiktlig vinkling leder till felaktiga beslut, vilka genomförs omgående och med stora konsekvenser. Samtidigt var gårdagens expertstyre inte heller perfekt och ledde lätt till avskärmning och elitism. Svårigheten är just att balansera expertis och allmän kontakt för att kunna fatta beslut.
Hansons tanke var att ett system där många informationskällor – alla de enskilda handlarna med deras lokala och unika insikter – skulle samla information på ett bredare och mer robust sätt. Det är inte bara en fråga om vad majoriteten tror utan en mer nyanserad bild där många olika grupper kan komma till tals genom sina effekter på marknaden. Detta skulle ge beslutsfattare bättre information och förhindra att ett enda perspektiv dominerar deras underlag. I många fall skulle besluten kunna flyttas ned från toppnivån och genomföras av idémarknaden direkt.
Här finns kanske också svaret på hur forskning kan bedrivas med både akademisk frihet, allmän insyn och statlig översikt. Många projekt är värda att genomföras även om de förefaller fåniga (studier av toalettstädning) eller är starkt kritiserade (stamcellsforskning), medan andra med rätta bör avslutas. Det krävs en sammanvägning av vetenskaplig nytta, etik, ekonomi och politiska mål, vilket kräver en multipolär styrning. Om besluten sprids ut mellan fler parter blir reaktionerna långsammare och smidigare, och därmed säkrare mot mediestormar. Fler sidor kan höras och mer information kan insamlas för att användas i besluten. Men för att en sådan styrning ska kunna fungera och inte bara bli många kockar runt en soppa behövs nya metoder för samverkan.
Tanken med framtidsmarknader som ett stöd för beslutsfattande har inte diskvalificerats av Darpa-affären. Snarare har intresset ökat, men man kommer att gå försiktigare fram med låtsaspengar och slutna försök. Liknande marknader kan mycket väl en dag ses som helt ordinära sätt att göra omvärldsanalys och fatta beslut, på samma sätt som de en gång så kritiserade livförsäkringarna i dag blivit normala. Jag skulle nog satsa en slant på det.