-Your
Guide to the Cultural Impact of Emerging Technologies.
Eudoxa kommentaren september 2002
Historien är inte slut
Skriven av Anders Sandberg. Artikeln har publicerats i Bergslagsposten (23 september) och Trelleborgs Allehanda (23 september)
Tanken att historien måste sluta med en happy end eller tragedi är vanlig. Men historien har inget slut. Till skillnad från TV-såporna där mycket händer men inget verkligen förändras, lever vi i en värld där allt så sakteliga förändras. Nuet är inte slutet på historien, dagens samhälle är inte historiens mål. Det kan kännas så när vi uppskattar vad vi byggt upp, men då glömmer man att det är exakt samma situation vi varit i sedan tidens början. Även om vi glädjer oss åt nuet, finns det alltid saker att förbättra eller förändra som svält, krig, ineffektivitet eller bristande engagemang.
Alla försök att förändra kommer att göra framtiden annorlunda. Detta kan verka rätt självklart. Men om man ser på debatten idag slås man av hur besatt den är av tanken på att vi nu har uppnått det högsta och sista stadiet. Det saknas tankar om visioner om vad som kommer efter det nuvarande samhället, inget seriöst ifrågasättande av vår kultur eller våra institutioner. Den enda visionen verkar bestå av ett statiskt Sverige, som för evigt möter kriser med det enda syftet att bibehålla sin struktur. Alla förändringar sker inom ramen för ett tekniskt-administrativt system där politiska uppfattningar bara handlar om att skruva på samhällsmaskinens rattar för att få den att löpa med påstådd effektivitet. Att framtiden kan innebära ändringar av själva maskinen, eller att helt nya institutioner och samhällsformer kan dyka upp, är otänkbart. Delvis är tankar om framtida alternativ otänkbara för att de är osäkra och baserade på möjligheter snarare än fakta.
Vi känner inte framtiden, därmed blir den svårhanterlig. Att förutspå framtiden är dömt att misslyckas, men att ta hänsyn till den är möjligt. Blotta erkännandet av att nuet och dess samhälle inte är historiens slut gör att vi på allvar kan fundera över vad som behöver ändras och vad som verkligen bör bevaras. Ofta säger de krafter som vill bevara nuet: bortom oss, kaoset! Bättre den tråkiga samtid vi känner, än den osäkerhet förändring innebär. Alla försök till förändring ses som dåliga ur deras perspektiv, då vi lever i det bästa av samhällen (eller det enda som anses kunna fungera). Det finns visioner om rejäla förändringar, men de flesta är knappast visioner om framtiden utan en forntid.
Reaktionärer av alla politiska färger drömmer om en framtid som är en idealiserad bild av en favoritperiod ur det förgångna. Vissa stödjer sig på en romantisk bild av ett småskaligt samhälle, som verkar lockande, så länge som man inte försöker utröna hur man tillverkar antibiotika och hjärtmedicin till rimligt pris utan skalvinster och den tekniska infrastruktur som faktiskt krävs. Sådana visioner fungerar inte i praktiken. En förändring i kulturen som genomförs uppifrån leder med nödvändighet att de som inte håller med marginaliseras eller råkar illa ut. Men så länge som debatten är fångad i historiens slut och skruvandet på samhällsmaskinens rattar, så ger dessa retro-framtider intrycket av att vara det enda visionära alternativet. Människor lever på visioner och framtidshopp. I jämförelse med tanken på att det bästa framtiden kan erbjuda är stabil ränta och 1% arbetslöshet om fem år, så är visioner om ekotopia eller “Fästning EUropa” enormt lockande. De har färg och kraft, även om man bör undvika att tänka för noga på konsekvenserna. Det är därför vi måste överge tanken på en avslutad historia.
Nuets försvarare är starka, men undermineras av tomheten i sina visioner. Om alla alternativ är bilder av ett idealiserat förflutet, vilket är ett sätt att beskriva framtider utan att behöva på allvar ta tag i framtidens osäkerhet, riskerar vi att få tillbakagång istället för framsteg. När samhällets val står mellan ett evigt nu och ett påhittat förflutet, kommer de förändringar som sker knappast att vara positiva. För att kunna skapa en bättre framtid krävs att man tar avstamp framåt. Vi måste våga ta tag i osäkerhet i våra planer, och ställa oss frågor om vad vi vill förändra. Inget av det vi har idag är självklart, och inget står över att bli ifrågasatt.