Svensk politik är förutsägbar i termer av hur partierna röstar och allierar sig: ledamöterna följer sina partilinjer noga, partierna har fixa alliansmönster. Oppositionen uppvisar något mer överlappning och variation, delvis genom ett spel med allianser med stödpartierna. Den klassiska höger-vänsterskalan är inte det definierande i svensk politik (till skillnad från Brittisk) men politiken är höggradigt endimensionell. Till stor del kan man se Socialdemokraterna som ett mittenparti mellan borgerligheten och "den rödgröna röran".
En tidigare studie som jämförde "landskapet" i Svensk och Norsk politik fann också att den svenska var till största delen endimensionell (där tolkad som höger-vänster) med en svagare andra dimension beroende av värden som EU-medlemskap, kristna värden och kärnkraft. Det förefaller passa väl in med denna analys tio år senare. Studien fann också (genom enkäter bland politiker och väljare) att politikernas landskap upplevdes som mer endimensionellt än väljarnas, ett tecken på att partieliterna hade mer lika uppfattningar än väljarna.
Medlemskap och suppleantskap i utskotten överlappar kraftigt, vilket delvis beror på det relativt få antalet utskott jämfört med antalet ledamöter (jämför t.ex. med analysen av amerikanska utskott och kommitéer). Men det finns också ett mönster av ämnesvis överlappning som visar existensen av intresse- och kompetensnätverk (t.ex. för juridiska frågor, regionalpolitik och utrikespolitik). De ledamöter som är med i både utskott A och utskott B kan förväntas vara insatta i överlappande frågor och representerar ett informellt nätverk över partigränserna som påverkar dessa.
Politikernas motionsnätverk visar mer av den bakomliggande processen i riksdagen, där ledamöterna bildar egna nätverk inom och mellan partierna. Här finns mycket av den ideologi som inte syns i röstresultaten och utskotten, men också individuella intressen - den passion som förhoppningsvis driver politiskt engagemang. Det vi inte kan se i denna sorts analys är vilka frågor som hanteras, partigruppernas interna diskussioner och hur partiorganisationernas egen politik och andra nätverk påverkar. Det observerbara är enbart toppen av ett isberg, och den stora skillnaden mellan nätverket och den nästan endimensionella politiken visar att osynliga processer i den politiska vardagen har stor effekt.
En av de mera oväntade resultaten i denna analys var att Miljöpartiet och Vänsterpartiet trots sitt sammarbete och näraliggande röstande ändå verkar ha glidit isär motionsmässigt. De har separata nätverk in i oppositionen, och medan Vänsterpartiet agerar bro till Socialdemokraterna har Miljöpartiet mer hamnat på oppositionens sida.
Socialdemokraterna bildar ett relativt isolerat och heterogent nätverk i jämförelse med övriga partier. Till viss del kan detta förklaras genom deras regeringsbildande ställning, storlek och det minskade behovet av motionera. Men det kan också vara en svaghet som utvecklats genom den långa perioden vid makten: skulle partiet hamna i oppositionsställning kan det ha svårt att nätverka med andra oppositionspartier. I ett sådant läge skulle brobyggarna få långt större inflytande än vad de har idag.
Den borgerliga alliansen är starkt sammanhållen som ett politiskt-socialt nätverk - vilket naturligtvis inte garanterar enighet. Utmaningen här är tendensen för Moderaterna att rösta olikt de övriga: i termer av motioner är Moderaterna jämnt kopplade till de övriga borgerliga partierna, men skillnaden i röstningsmönster visar att antingen tenderar partiledningen att välja en egen väg (vilket ses i komponent 2 och 3, vilka antyder vissa likheter med Socialdemokraterna) eller så leder de svagare men ändå relevanta kopplingarna till stödpartierna från (fp) och (c) till en annan politik i mittfältet. Moderaterna och Centerpartiets rörelse bort från den borgerliga tyngdpunkten är ett annat tecken på att enigheten kanske lätt byts mot realpolitiska vinster.
Fördelen med denna sorts grafiska analys är att kunna åskådliggöra politiken på ett nytt sätt. Politik är en höggradigt verbal sysselsättning, vilket lämnar många visuellt sinnade människor utanför. Att se den "utifrån" leder också till viktiga frågor som: Är detta politiska system det vi önskar? Vad vill vi som medborgare att partiväsendet ska uppnå? Vill vi öka betydelsen av personliga åsikter och ideologi i riksdagen? Vilka är de kommande nyckelpersonerna? Vilka frågor saknas i dagens agenda?
En enkel uppgradering av denna rapport vore att skapa ett permanent interaktivt system för politisk analys. Ett exempel är "the Public Whip" som analyserar Storbritanniens politik. En prototyp för "ämneskartor" har studerats i Finland, där nätbaserade "election engines" för att välja politiker har blivit populära.
Ett tänkbart steg är att kombinera nätverksanalysen med textanalys. Riksdagens databaser innehåller en avsevärd mängd text som på ett djupare sätt belyser vad som faktiskt försiggår. En fullständig textförståelse är inte nödvändig för att skaffa sig en uppfattning om t.ex. politisk ideologi för en websida, och troligen kan liknande metoder användas för att klassificera riksdagens texter längs olika dimensioner. En av de mest intressanta möjligheterna är att genom textanalys och kalibrering gentemot grupper med kända politiska åskådningar indirekt mäta politisk ställning och mediavinkling, och det existerar prototyper för insamling och visualisering av åsikter i en given fråga. Användningen av daterade texter möjliggör halvautomatisk detektion av vilka personer som har problemformuleringsprivilegiet i olika frågor eller sprider tankar som sedan repeteras. På så sätt kan ledamöternas informationsspridning belysas, och källor/early adopters i olika frågor kartläggas. Olika former av enkel databrytning efter t.ex. adjektiv möjliggör också en kartläggning av stämningslägen och engagemang.
En annan utveckling vore att granska andra grupper: myndigheter, NGOs, tankesmedjor, folkrörelser, media, bloggare och företag. Även om dessas förehavanden i mycket mindre grad är tillgängliga för allmänheten genom välordnade databaser än riksdagen så lämnar de elektroniska spår i form av pressmeddelanden, websidor och offentliga uppgifter om styrelsers sammansättning. Detta kan kombineras med textanalys och nätverksanalys för att skapa större bilder av den svenska offentligheten. I USA finns olika verktyg för att granska finansiering; en svensk variant skulle kanske visa var bidragen går. Det är naturligtvis svårt att tävla mot grävande journalisters avslöjanden eller högkvalitativa analyser, men sådana produceras enbart där stora, inflytelserika eller penningstarka grupper intresserar sig. Majoriteten av de politiska frågorna ligger utanför denna sfär, genom att de är för smala, för lokala eller helt enkelt oväntade. Hjälpmedel som låter de intresserade börja nysta i offentligheten är ett utmärkt komplement till det professionella offentliggörandet.
Än mer relevant är att skapa gränssnitt som tillåter allmänheten att lätt kunna gå in och granska den politiska sfären, finna de ledamöter som intresserar sig för relevanta frågor och kan agera för dem, och göra det möjligt för allmänheten att kontakta dem. Den digitala demokratin kommer troligen aldrig att bli en digital direktdemokrati - nyttan av representation är stor - men det går att öka delaktighet på många sätt. Estland, där inte bara riksdagens arbete läggs upp offentligt utan medborgarna också kan kommentera och lämna egna förslag är ett exempel. Öppenhet handlar om att information kan flyta både in och ut ur den politiska sfären.