(PDF-version) Tidigare års omröstningar kan också inkluderas i analysen för att beräkna principalkomponenter för de senaste årens politik. För varje riksmöte kan vi sedan rita ut var partierna hamnar givet dess del av komponenterna för att se om det sker förändringar över tiden.
Som synes är den svenska politikens blockstruktur mycket stabil, även med ett val i mitten (2002). Den starkaste komponenten (nummer 1) är stabil, partierna behåller sina inbördes horisontella positioner. 'K'-formen förändras inte heller - däremot vrider den sig mellan komponent 2 och 3 ungefär vid valet. De svagare, mer ideologi- och partibundna komponenterna är inte lika stabila.
En intressant fråga är om blocken har närmat sig varandra. Vi kan beräkna medelvärdet av var varje block hamnar och sedan beräkna avståndet. Resultatet visar att det skett en viss minskning av avståndet mellan de borgerliga, Socialdemokraterna och stödpartierna. Framför allt har de borgerliga och stödpartierna närmat sig, även om avståndet omröstningsmässigt fortfarande är stort.
Däremot är enigheten inom blocken varierande. Miljöpartiet och vänsterpartiet var som längst från varandra vid förra valet och har nu återgått till en mer näraliggande position. Centern och Moderaterna röstar allt mer olikt den borgerliga tyngdpunkten, medan Kristdemokraterna och nyligen Folkpartiet närmat sig centrum. De interna skillnaderna är dock betydligt mindre än skillnaderna mellan blocken.
De relativt snabba förändringarna speglar troligen partiledningarnas stora kontroll över sina partier. I ett politiskt system där ledamöterna själva avgör sina positioner blir förändringar långsamma eftersom de behöver byta åsikt eller ersättas, vilket tar lång tid. Ett svenskt politiskt parti kan lägga om sin kurs över en natt.