« Ännu ses genmodifierad mat som farlig | Main | Politiken är död- länge leve omförhandlingen av politiken »
September 04, 2005
Svensken som fraktaliserades
När jag var liten var det nationaldag varje dag
Nej, inte svenska flaggans dag (som det hette då) för det var ju en håglös manifestation på Skansen. Det jag avser är att det "svenska" inte behövde poängteras. Det var självklart manifesterat varje dag, i alla institutioner, i de idéer som delades av alla människor i deras dagliga umgänge. Det var en hegemoni, och den outtalade utgångspunkten.
Den saken har förändrats nu, inte bara genom invandringen, men också genom att människor, tankar, idéer, varor och kulturmönster färdas och ändras snabbare än någonsin. Av det Sverige- konstrukt som fortfarande används flitigt som referensram av den administrativa klassen återstår inte mycket.
Det är lätt att tänka att nationen fortfarande är den centrala politiska arenan för framtidens konflikter. Men detta sägs ofta av personer som själva blivit en del av en resande klass, som alltmer delar erfarenheter och värderingar med liknande personer i andra länder. Sveriges sak är ej längre vår, utan bara en del av liknande frågor som förs.
Richard Grayson, på Liberal Democrats (av alla partier!) sade på ett föredrag på Agora att problemet med ”The Thatcher revolution” var att man visserligen skapade upp förutsättningarna för en aldrig tidigare skådad frihet, men att man inte gillade resultatet av den. Man fick inte mer av en traditionell medelklass, utan nya grupper, nya identiteter, nya tankeriktningar som dessutom var långt mindre fasta än tidigare.
Det borde vara något att välkomna som en stor seger, men jag ser att det finns även hos vissa liberaler en tveksamhet inför det. Den tveksamheten kan vara förståelig, men vi får inte stirra oss blinda på islamismen. Liknande rörelser kommer att florera även i framtiden (om inte mer), utan istället med intellektuellt mod ge oss in och definiera den
Det finns återupplivningsförsök av det svenska. Jag var på ett den 6 juni i år.
Att:ention går in för att till viss del ta upp det tomrum som lämnades av Dolly, Guru och Kapital. I samband med det ville man visa på det nya Sverige.
Liksom det allra mesta av affärsjournalistiken idag, så är man inriktad på "the human angle". Ett mycket tydligt ansikte skall i journalistiken föra fram berättelsen om ett företag, en händelse eller en trend. Kruxet med denna typ av affärsjournalistik är att den ofta har ett valhänt urval av ansikten, av de personer som får tala. Det är nämligen journalisten som borde konstruera narrativet, och fånga upp den läsargrupp som alla dessa affärsmagasin tassat omkring så länge, men inte lyckats att identifiera. För att göra det måste man gå bortom "the usual faces", men jag är inte säker på att de som driver dagens affärsmagasin alltid skulle tycka om de berättelser som faktiskt skulle sälja.
Det intressanta med kvällen var att man gång på gång pekade på att svenskheten skulle förändras från något man föds som till svenskheten som en idé. Det exemplifierades av Maria Rankkas berättelse om att hennes nationaldag symboliserades av en peruan som fått svenskt medborgarskap.
Det är förvisso en intressant utveckling i rätt riktning, men jag tror att den svenska administrativa klassen tar lite för lätt på vilka tankar man försöker att introducera. Den idé man framför som "den nya svenskheten" är lite för tom- "tolerant mot invandrare och homosexuella" räcker inte. Det ger inga aktiva värden till samhället.
Fortfarande så är Sverige en "gemeinschaft" och inte en "gesellschaft" för att använda Tönnies termer.
Olle Wästberg gav kanske det bästa svaret på vad svenskheten som idé innebär i denna nya tappning. Sverige är moderniteten, svenskheten var att vara modern. Det var en viss uppsättning frågor som passade det industriella samhället, och därmed gynnade en viss typ av svar. Därav den så försiktiga och otydliga omformuleringen. Att gå vidare skulle ta upp nya frågor på agendan.
Här är förändringen från att identiteten från platser till flöden viktig. Identiteter är inte längre de givna storheter de en gång var. Jag tror många tänker liknande banor när det gäller hur många i den kreativa klassen tänker, men även för många invandrare har situationen ytterligare förändrats. Sverige är inte nödvändigtvis slutstationen heller. Många är de invandrare som flyttar vidare till USA, Kanada etc. och som ser Sverige som det första västland man kom in i- men inte det som man vill rota sig i eller satsa på. Om man inte poängterar denna förändlighet kommer man få svårt att beskriva de förändringsprocesser vi ser. Kanske blir den modernistiska svenskheten trots allt något som drabbas av en kulturell kreativ förstörelse? En förstörelse som inte bara öppnar för en kreolisering utan genuint nya identiteter? Där man har långt mer gemensamt med människor som delar en intressen, livsstilar och idéer, oavsett geografiskt avstånd? Viktiga frågor som vi nog måste börja tänka på snarast.
Jag fick, som så många gånger annars under kvällen, frågan "varifrån kommer du?". De skillnader jag uppvisar i mitt utseende, mitt sätt att tala, och de referensramar jag ger uttryck för är tillräckliga för att bryta mot svenskhetens kriterier. Svaret var givet: fråga mig inte varifrån jag kommer, fråga mig vart jag skall gå.
Posted by Waldemar at September 4, 2005 07:19 PM