Techne

Att jag väntat med att skriva om detta beror på att jag ville ta upp mina tankar på rätt sätt. Det är för vanligt i den svenska debatten att visa hur "hardcore" man är genom att säga att andra är "softa", istället kräva konfiskation av Volvo/fri narkotika imorgon och därmed ställa sig bekvämt utanför samhällsdebatten. Men i mörkret är inte alla katter grå, och för två så skickliga, kunniga och radikala debattörer som Norberg och Elmbrant bör kritiken vara konstruktiv.

Det är nog ingen överraskning för mina läsare att jag anser att Johan Norberg vann debatten.

Björn Elmbrant visade sig vara en trevlig debattör, man skall inte anta att bara för att man inte delar en persons uppfattningar så är den personen oärlig eller dum. Det är en väldokumeterad socialpsykologisk erfarenhet att människor ofta uppfattar den egna gruppens argument, goda egenskaper, intentioner som bätte oavsett motståndarsidans (det sker även i slumpvis utvalda grupper i experiment).

Elmbrant bröt mot detta, dock tycker jag fortfarande att den bästa kritiken av Björn Elmbrandt ges i kapitlet "Riddar Elmbrant av den sorgliga skepnaden: attacker mot sådant som inte är liberalism" i boken Mer demokrati- mindre politik av Mattias Svensson. Elmbrant ser bakåt mot en idealiserad välfärdsstat som nog inte fanns, och definitivt inte kan existera längre.

Dock... i den underliga blandning av kanslihushögerssocialism, neoklassisk ekonomism, workism och elitism som Elmbrant kallar "nyliberalism", finner jag ett korn att sanning. Det underliga hybriden Elmbrant kritiserar är ofta så som liberalismen och marknadsreformer har framförts och uppfattats: teknokratiskt, "von oben", något som berör jättestora företag och inte alls är till fördel för vanligt folks liv förutom i en abstrakt tillväxt i samhället (vars enda goda mål ändå bara verkar vara att fixa pengar till offentlig verksamhet). I den miljön så har Elmbrant haft det ganska lätt att kritisera "hyperkapitalismen". Det gör man nog som "nyliberal" också. Anmärkningsvärt från vänstersynpunkt var också hur Elmbrant inte tog upp hur den kommersiella bubblans fall öppnat för multitudens kollaborativa alternativ till kapitalistiska strukturer. Infosocialismens och fildelarvänsterns intåg på den politiska arenan öppnar för en mobilistisk maktkritik som är annorlunda än diskursen kring industrialismens välfärdsstat. Vänstern har alltid haft problem när den lämnat sitt framåtblickande bakom sig, nöjt sig med dagens eller gårdagens situation, och ägnat sig bara åt kritik av det kapitalistiska samhället.

Norbergs presentation var en lysande förklaring av hur marknaden fungerar som ett dynamiskt system vars utkomst inte är specificerad, och hur vi bör tillåta experiment och upptäckt, även om det inte går bra från första början. Men nog fanns det en del skumma saker med "IT-bubblan" också ur en liberal synvinkel. Visst är det möjligt att en bransch massivt felinvesterar, särskilt om branschen är ny och man inte vet vad som fungerar (ett kul exempel på det var ju skolexemplet på ett dotcom-bolag, boo.com, vars affärsidé nu genomförs av de som länge haft kunskapen om hur man säljer kläder på distans: postorderföretagen). Men något är konstigt när IT-bubblan börjar att drabba företag i andra branscher... varför drabbade dotcom-kraschen korvkiosken, legotillverkaren inom skärande bearbetning, hockeyspelstillverkaren, kakel & klinkersförsäljarna, skogsbrukskonsulterna?

Som de österrikiska nationalekonomerna hade sagt: vad är gemensamt för alla dessa disparata branscher? Vad möjliggör massiva felinvesteringar över hela linjen? Jo, som ekonomen George Reisman påpekar, kreditexpansion. Penningen är gemensam för alla. Enorma summor blev snabbt tillgängliga från ingenstans. Genom att dessa medel inte kommer från besparingar så sänder dessa massiva mängder felinformation genom marknadssystemet. Då investeras de inte med samma eftertanke och försiktighet som annars. Dansen kring guldkalven krävde inte av företagen att de skulle visa upp vinst eller ens vettiga affärsidéer, säger Reisman. Reisman kritiserar att många företag t.o.m. började att tala om "burn rate" d.v.s. hur snabbt man gjorde av med kapital var det relevanta måttet på framgång. En sådan attityd är bara möjlig i en artificiell kreditexpansion. De massiva felinvesteringarna sprider sig farligt över hela marknaden. Det är sålunda läge för en liberal kritik av kapitalismen i detta läge, eller rättare sagt en viss sorts kapitalism... den som understöds av centralbankernas kreditexpansioner.

Som Friedrich Hayek påpekade så har liberalismen haft störst problem när den antingen uppfattas som ett försvar för sakernas nuvarande tillstånd, eller som en urvattnad version av en annan ideologi. Debatten står inte riktigt längre mellan kapitalism och sovjetisk planekonomi, utan mellan olika former av kapitalistiska strukturer, och där har liberalismen mycket att tjäna på den radikala kritik som Hayek förde fram. Då kan man också börja att diskutera egna visioner, vad samhället borde förändras till, och hur man kan lämna bättre utrymme för marknadens upptäckandeprocess utan att den snedvrids av chocker. Då skapar man nog en bättre förståelse för marknadsprocesserna hos helt nya grupper och utöka liberalismens lockelse. Det spelar roll om vi definierar vår uppgift som att "försvara kapitalismen" eller "kämpa för dynamismen". I den ena varianten får man som liberal fightas för saker man som liberal kanske har betänkligheter mot, i den andra kan man själv definiera slagfälten, vilket brukar ge en god strateg segern.

Sammantaget tror jag på att framtiden kommer att bli mer spännande med Johan som fri radikal, och en vänster som öppnar för en diskurs bortom dagens antaganden.