Techne

Nietzsches kritiserade i "Om historien nytta och skada" hur framställningen av historien gjorts tidigare. Han kritiserade den monumentalistiska historien (historien sträver efter att berätta om varför dagens samhälle är en nödvändig och god följd av kungars och hjältars stordåd), den arkivariska historien (som bara samlade saker på hög, utan att se vart forntiden kunde föra) och den radikala historien (där historien skulle visa varför allt har lett fram till dagens dåliga situation och det är därför nödvändigt att göra uppror). Istället förespråkade Nietzsche en historieskrivning som tillhörde de levande, som beskrev företeelser i deras liv (via Foucault) en "skrattets historia", en "livets historia", en "dödens historia" bortom de stora berättelserna.

Det finns något sympatiskt i detta att berätta historia för de aktiva och försöka få in den i ett vardagligt perspektiv, men efter mina besök såg jag också baksidan.

Dessa idéer har formats av kuratorer som nog läst sin Nietzsche, men det har kommit i en fixering vid detaljer, och en viss tidsmässig blindhet- ja, t.o.m. oförståelse för tidigare epoker, då man inte passar in utställningarna i ett sammanhang. Det mycket av de svenska museernas samlingar som stoppas undan och allmänheten inte kan ta del av med hänvisning till just detaljfixeringen.

Jag tror också tyvärr att de nuvarande tankarna kring utställningars utformning vunnit i styrka på att man från inforatörshåll anser att utställningar som berättar sammanhang är för svåra för "den vanlige" besökaren att förstå. Men när man anpassar sig till publikens lägsta gemensamma nämnare förväxlar man det lätt med att det skulle vara den som publiken maximalt klara av, är jag rädd. När ämnen inte får göra sig själva rättvisa, mister många intresset.

Självfallet spelar ekonomiska faktorer, för att göra inbesparingar in, i legitimerandet av idéerna kring utställningarnas utformning. Det finns de som påpekat att många museer idag sträver efter att vara konstmuseer istället, då dessa har en högre status och nog öppnar de rådande idéerna för att man istället för vetenskaplig expertis tar in konstnärer som skall "kommunicera till vardagen".

Debatten kring museerna tror jag är viktig att föra. Det är inte bara nackdelar med hur dagens museer utformas, nog kunde de tidigare bli väl mossiga och inåtriktade, men dagens museer riskerar att bli platta och tappa sin roll som kommunikatör.