« Att rösta med fötterna | Main | Don't be evil »
January 31, 2006
Guldbaggen är syndens lön
Guldbaggegalan är den svenska filmens sätt att försöka efterlikna de mer glamourösa Oscars och Cannes galorna.
När jag såg bilderna därifrån på TV så krävdes det inte lång tid förrän det liknelsen punkterades då skådespelerskan Lena Endre inledde galan med att försöka påpeka hur fattiga skådespelare är då de inte ens äger sina galakläder utan bara lånar dem från olika produktioner.
Det var förmodligen avsett att visa att branschen drivs av entusiaster, och just det är problemet.
Svensk film har sett ett katastrofalt år publikmässigt under 2005, hypens tid är över. Svensk film visade sig världsbäst i Sverige. Det är inte bara vid kassorna som det går dåligt jämfört med amerikansk film, kritikernas betyg är inte översvallande heller särskilt som många kulturskribenter hoppas kunna hålla uppe en pose att gnälla på Guldbaggegalan för att vara för "kommersiell och ytlig".
Men det är just bristen på kommersialism som har sänkt svensk film. Visst finns det andra bidragande orsaker, som att skådespelare inte är inriktade på film utan på agerande på teater och är därför ovana vid mediet (därav träigheten).
Motsägelsen i frågan är att det finns svenska filmer, men det finns ingen riktig svensk filmindustri. Det finns kotterier av nära förbundna personer med förankring hos Svenska Filminstituet. Även lättsamma och publikfriande produktioner får stöd därifrån och produktionsbolagen blir bara ett sätt att kanalisera detta så det är inte konstigt att det blir lätt för vissa att upprätta en checklista att få stöd. Då blir också filmerna så lika varandra, i både teman och berättartekniker, det är samma personer som gör samma film om igen.
Baggegalan avslutades "stilfullt" när avgående Svensk Filminstitutets avgående chef Åse Kleveland fick Ingemar Bergmans pris. Ett pris som var mycket talande.
Posted by Waldemar at January 31, 2006 10:10 AM