« Do I still want my MTV? | Main | Redaktionens fickminne »
January 15, 2006
Politiska serier är sömnpiller
Några av de tråkigaste TV-serier jag känner till är Vita huset och Commander in Chief med Geena Davies (den första KVINNLIGA presidenten- spännande, nej). Kanske för att den att speglar just de allvarliga problem som den parlamentariska demokratin ser idag: nämligen att aktörerna ser politiken som ett spel, vilket är realistiskt, då politiken domineras av gruppstyrda människor framför inifrånstyrda och autonomt styrda för att använda David Riesmans kategorier från boken Den ensamma massan
Det för in politiken i samhällets underhållningssfär och sålunda jämförs med Big Brother, Fångarna på Slottet och Riket. Där förlorar ju förstås politiken, och blir en andra rangens dokusåpa. När autonomt styrda personer kommer in i politiken kommer vi att ske ett stort skifte i institutionens karaktär.
Att sedan seriernas rollkaraktärer skall spelas stelbent, är till för att tittaren skall uppfatta "att det sker allvarliga saker" gör inte serien roligare.
Mest stör jag mig inte på vänsterpolitiken som framställs som "det goda" (Johan Hakelius fångade det väl med sin beskrivning av elaka grott-troll), men av hur presidentskapet framställs. Det är ett närmast monarkiskt presidentskap. Skildringen går bortom att det är svårt att skildra samhällsprocesser dramatiskt. Personaliseringen rymmer också ett annat syfte.
I USA:s konstitution föreskrevs ingen stark roll för den administrativa makten. Till viss del likt den svenska statsministern så var presidenten bara en administratör för genomförandet av lagar. Därför så känner vi till så få amerikanska presidenter och svenska statsministrar från 1800-talet och det tidiga 1900-talet, de hade inte dagens kungamakt. Det är inte så konstigt att det blivit så, med ökad komplexitet försöker hierarkiska system flytta ansvaret uppåt. Det är inte en så kallad "höger" eller "vänster" fråga, då både demokrater och republikaner har stått bakom Imperial Presidency, även om demokraterna brukade vara mer kritiska till det (och missade en chans att stoppa fenomenet efter Watergate). Makten blev god, bara färgen var rätt, men politik handlar sällan om politiska partier.
Till slut hamnar ansvaret alltmer på en plats, och även makten finns där, och där till slut den lagstiftande och dömmande makten mister all kontroll över presidentskapet. Det är som konstitutioner kommer in, det politiska spelets motsats, och framförallt läsningar av dem. Konstitutioner bör läsas konstruktionistiskt, inte evolutionärt, då konstitutionen just ger ramarna för evolutionen.
Slutligen så känns särskilt "Commander in Chief" otidsenlig genom dess förhoppning att få den kvinnliga presidenten att vara sexig. Jag kan förstå att detta väcker glädje i den reaktionära feminismen då man åter hoppas att makt och sexualitet hör ihop. Men som det påpekas av exempelvis Det globala imperiet går den fungerande vägen för sexuell frigörelse för kvinnorna av ett särskiljande mellan makt och sexualitet. De rör olika sfärer och utgör den verkliga sexuella revolution som seriens författare förmodligen var med och slarvade bort.
Posted by Waldemar at January 15, 2006 02:25 PM