« Mer om kaffe och hjärtinfarkter | Main | Ytan har sitt värde »
March 29, 2006
Public service- en svanesång
I förra veckan besökte jag Näringslivets Mediainstituts lansering
Det är nu Timbro som bedriver verksamheten som tidigare sköttes av Svenskt Näringsliv, och det är välkommet för vi har länge saknat. De medier som själva säger sig vara just granskande, granskar sällan sig själva. Bra arenor för mediekritik, särskilt löpande medianalys har saknats, och det behövs för att skapa ”media literacy” hos allmänheten men även i samhällsdebatten generellt. Situationen är annorlunda i USA, med många institut som genomför löpande granskningar. NMI har en svår och viktig uppgift framför sig.
Den första skriften var I statens och partiets tjänst- svensk public service under 80 år (som kan ladda ner från NMI:s site) av Anders Carlgren.
Carlgren skriver att många, inte minst företrädare för public service och de flesta politiker, har sedan starten hävdat att public service är oberoende från staten och står fritt från politiska påtryckningar. Carlgren vill tvärtom visa att Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion (UR) med sina politiskt tillsatta styrelser, snarare uppträder som statliga bolag.
Skriften är förvisso en intressant och tänkvärd genomgång av public service historia, och att anslaget från start har varit en politisk styrning kommunicerar författaren väl. Det är en journalistisk redogörelse, inget fel med det i sig, men jag tror att ett medievetenskapligt anslag skulle få med viktiga medieideologiska observationer och sätter det i ett sammanhang med tekniken och strukturer inom den publicistiska produktionen. Ibland uppehåller sig Carlgrens rapport något mycket vid sökande efter enskilda personers nätverk och handlingar. Kremlologi finns det förvisso utrymme för i dagens Rosenbad, men det kan lätt skymma för djupare analyser.
Det problematiska med anslaget är att det isolerar problemen till bara gälla ett parti (föga förvånande sossarna), men den syn som har hafts från borgarna har inte alltid varit öppen genom åren och jag tror att public service har varit mer påverkat av generella strömningar i samtiden.
Inbjudna som kommentatorer var Niklas Ekdahl (DN), Per Gudmundson (SVT), Håkan Bengtson (Arena) förutom författaren. Debatten blev något för polariserad, med journalister som värjer sig och socialdemokrater som försvarar rådande situation. Parad och ripost, efter välkända mönster.
Håkan Bengtson var förvisso i en svår sits, men det hade varit intressant om han väckt en mer radikal kritik av public service kontra multituden. Det hade varit mer produktivt, även från vänstersynpunkt och visst fanns kritik av public service även därifrån tidigare. TV-huset blev gott när det målades rött. Det bör tillägas, för balansens skull att det skulle kunna gå att skriva en utmärkt liberal mediekritik av dagens medieklimat efter avregleringen.
Vänstervridningen av media kom upp, där man diskuterade om det berodde på samhällets slagsida åt vänster i allmänhet eller på en särskild vänstervridning hos journalister. Finns en gemensam norm för kåren? Per Gudmundson och jag hade diskussion om detta. Per har rätt, visst, man för samtal om journalistikens innehåll på redaktionen och inom kåren. Men jag undrade utifrån vilka ramar och hur dessa sätts.Den mycket enhetliga journalistrekryteringen och en kåranda skapar ett visst klimat. De flesta journalister måste räkna att arbeta med antingen Bonniers eller public service
En intressant alternativ syn som ibland tas upp är den att redaktionerna och facken i medierna har varit mycket starka genom att ägandet har varit diffust (SVT ägs av alla och ingen), vilket har lett till att de kunnat homogenisera medieklimatet.
Debatten om public service tror jag kommer förändras. Den tätare kontroll som Carlgren skildrar beror på att det nya medieutbudet och de många helt nya medierna fragmentiserar offentligheten, och samma kontroll inte kan utövas av några få kanaler. Man vill behålla det man har kvar av kontroll mer noggrannt. De stora medierna har svårare att sätta agendan för hela samhället. Man gick från Expressen- bloggare till att idag försöka få in bloggosfärens vitalitet under den egna loggan.
Motexemplet att BBC har genom sin offensiva strategi gjort att brittiska tidningar inte satsat så mycket på nätet, stänger ute just de modernistiska medierna och öppnar ett utrymme för andra aktörer.
Många av lösningarna på public service problem koncentreras till att ett politiskt maktskifte är nödvändigt vid valet för att förändra något. Det synsättet ger en gamble som är farlig, tänk om man förlorar? Finns det inga alternativ kvar då? Där springer tekniken förbi, och vi får en annan mediedebatt än dagens.
Posted by Waldemar at March 29, 2006 09:00 PM