« Snusförnuftigt | Main | Vikten av en bra dokumentförstörare »
March 13, 2006
Statligt slöseri är inte ett problem längre
En rolig bok om skatter och statligt slöseri som jag läste nyligen är The Bumper Book of Government Waste av Matthew Elliot och Lee Rotherham. Det är en bok som beskriver de ofta absurda saker som en modern stat lägger pengar på, och får en ofta att vilja skratta om man inte visste att ämnet egentligen är tragiskt. Ibland får jag hålla med Mail on Sundays recension om att det kan bli lite väl mycket tårta på tårta och naturligtvis är inte de mest komiska exemplen på slöseri egentligen problemet. £5000 i bidrag till en japansk konstnär som skall gå på lina efter 48 öl är ju faktiskt lappri jämfört med arbetslöshetskassan.
Man kan fråga sig, varför är detta så OK? Varför tycker snarast medborgarna att det är bra med statligt slöseri? Trots är det väldigt många människor som inte är berörda som skulle bli förbannade om inte kommunen har en egen blåsorkester. Att pampar äter gåslever i Bryssel möts numer med ett litet tystat hummande. Mona Sahlins tobleronegate då politiker fick avgå för att de inte betalat tillbaka ett privat utlägg på kontokortet tillräckligt snabbt är långt borta.
Kanske därför att väljarkårens demografi har förändrats. Majoriteten utgörs inte längre av arbetare, ej heller av offentliganställda utan av bidragstagare. Om man bortser från ålderspensionen är det den övre medelåldern, 50–59-åringar, som toppar bidragsmottagandet år 2005. Arbetsföra mellan 20-64 år, gör i dag anspråk på hälften av de offentliga utgifterna. Åldersgruppen använder en fjärdedel av dessa skattepengar till att finansiera sin förtidspensionerade frånvaro från arbetsplatser och till sin långtidssjukskrivning.
Den som väljer att arbeta heltid får kanske lite mer att röra sig med per månad, men om du har ett gott avtal så kan du få 80% av lönen (sämsta fall 65%) och full kontroll över din tid.
Hans L. Zetterberg skrev
I ömsesidig samverkan kan ett stort antal människor med medborgarlön skapa nya livsstilar för sig själva, sina familjer och hushåll. De får egna normer och värderingar som hävdar sig gott mot det arbetande folkets normer och värderingar. När väldigt många har alternativlöner och tillfredsställande livsstilar blir också de procent av marknadslönen som råkar skilja arbete och icke-arbete inte värda den tid och kraft ett heltidsarbete kräver. Det gäller i glesbygden där fritiden kan fyllas av jakt och fiske och trädgård. Det gäller i städerna där en myckenhet av gatulivets omväxling erbjuds till massorna både på dagtid och på kvällstid. Gardet med medborgarlön utgör nu ungefär 1, 4 miljoner, eller var femte väljare. De är så många att kluster med livsstilar för varaktigt icke-arbete uppstått, livsstilar som utövarna gärna vill slå vakt om.
Så röstar också dessa grupper mycket troget s+v+mp. De är den sista stabila väljargruppen, fastare än de offentliganställda. Arbetssjuka, långtidssjuka och förtidspensionärer är grupper där s+v+mp uppnår absolut majoritet.
Egentligen har alltså Reinfeldt och de nya moderaterna gjort fel. Man skulle inte ha blivit det nya arbetarpartiet, för det är en grupp som inte är lika stor och inflytelserik som de bidragsberoende. Det är den gruppen, om man nu vill sträva efter att spela efter det nuvarande svenska samhällets regler utan att medvetandegöra nya grupper som har att vinna på förändring, som man nödvändigtvis måste vinna. Kanske får vi se Moderaterna ta ett steg till?
Självklart får utvecklingen effekter på samhället, både det svenska och det brittiska, och det gör ingen nytta att med moraliska brösttoner à la borgerliga ledarsidor ondgöra sig över detta. Det gäller att ta samhällsanalysen djupare och finna alternativ.
Den äldre arbetsmoralen är borta, och nog finns det fler som uppfattar att £140 000 för en studie som konstaterar att människor inte kommer att gå på kaféer som serverar dåligt kaffe är ganska OK och en i sammanhanget vettig användning av skattepengarna.
Posted by Waldemar at March 13, 2006 09:40 AM