« Giornale svedese: Purtroppo gli italiani decideranno loro stessi su Berlusconi | Main | Identitetsseparation »
April 09, 2006
Krönikörer: en tidstypisk företeelse
Lars Ryding tänker på filmen Good Night, and Good Luck i en krönika i Svenska Dagbladet nyligen Tobak och socker är tidstypiska gifter.
Det finns många spännande tidstypiska anmärkningar att göra på Lars Rydings kåseri också. Krönikörers åsikter skall ju spegla sin tid, och därför kan man lära sig mycket genom att analysera dem.
Han antyder i texten att han skulle vilja skriva något djupare om filmens historiska och politiska innehåll, men verkar hålla tillbaka för att göra en observation från vardagshorisonten. Det är en förändring från 50-talet, där kåsörer hade utrymmet men även det större publicistiska förtroendet att röra sig bortom vardagsbekymmer. Det pekar på att den grupp som läser tidningar har förändrats, och även att den tidigare ställningen har rubbats (jämför i papperstidningen den 6 april med hur en annons från Adlibris dominerar sidan där krönikan befinner sig).
Det kan verka som en trivial observation i tider där t.ex. Linda Skugge anses vara en oerhört angelägen kolumnist- men hon är till för att ge sin tidning det som redaktörerna uppfattar som gatusmarthet. Svenska Dagbladets kolumnister är nominellt till för sin ursprungliga funktion, att ge en kulturjournalistisk trovärdighet.
Likheten finns dock genom det gemensamma markerandet av klassidentitet, där läsaren på ett enkelt sätt skall kunna identifiera sig.
Där finns tanken om "den rena kroppen", så viktig i den senindustriella medelklassens självbild, och utsträckandet av definitionen av beroendetkonceptet.
Cigarettens, och röktobakens roll generellt, i det offentliga rummet har minskat betydligt från 50-talet. Men den funktion, som en gång fylldes av tobaken , finns kvar. Problemet med 50-talets rökning var nog inte att den inte tilltalar vissa delar av samhället estetiskt längre, utan att människor skadade sin hälsa och inte hade riktigt bra alternativ för det de ville uppnå. Tyvärr har vi inte ett konstruktivt förhållande till kemisk rekreation eller skadereduktion i dag.
"Sockret är ett gift" är en tanke som nu förs ut till den lägre medelklassen. Det är en tidstypisk markör.
Intressant är Rydings anmärkning om att mobiltelefonin lett till att man kan tala rätt ut i luften är en tidsmarkör, nämligen att Ryding själv är uppvuxen i ett samhälle där platsen man vistades på och platsen man interagerade med alltid var en och samma. Inträdet i den virtuella världen var tydligt markerat. I dag finns en annan förståelse för att man kan ha sin uppmärksamhet på olika ställen, men att reagera på detta är ännu en tydlig klassmarkör, som Magnus Linton påpekar i Arena.
Kolumnisten är en tidsmarkör för den senindustriella mediaprodukten. Där behövdes en subjektivitet som inte bara fångade, men styrde debatten i sin helhet. Inget fel med subjektivitet, men det finns olika sorters underbyggnad av den, och där har kåseriet rört sig mot en position där likheten med bloggaren är för stor för att den tidigare distinktionen mellan tidningens kolumnist och privatkolumnisten skall kunna göras.
Jag undrar om vi inte år 2050, i en mer fragmentiserad offentlighet, kommer att se med viss förvåning på hur vi kunde göra åtskillnader för att ett visst medium innebar en kvalitativ distinktion i sig.
Posted by Waldemar at April 9, 2006 05:53 PM