« Iran mer demokratiskt än USA | Main | En taggad stadsdel i Japan »
December 26, 2006
Vad säger miljöjournalisterna när ingen hör på?
Den gångna hösten borde ha varit en storslagen tid för miljöjournalisterna. Klimatalarmen och miljöchockerna avlöste varandra i medierna, och det verkade som om saken var biff, nu pågår en gigantisk miljökatastrof om vilken rapporteringen är klar och enkel.
Riktigt så var det inte när miljöjournalisterna möttes i Publicistklubbens slutna församling den 11 december på Kulturhuset, som tidigare noterat så är det mycket annorlunda budskap som ges då jämfört med löpsedlarna och larmjournalistiken. Snarast skulle kvällen på Publicistklubben bli mycket spännande och givande. Om mer miljöjournalistik var så här informativ skulle genre må långt bättre än den gör idag.
Kruxet är dock att det inte finns kvar så många specialiserade miljöjournalister. Anne Nilsson, ordförande för Miljöjournalisternas Förening (MÖF) påpekade att man inte delade ut något pris för bästa miljöjournalist år 2006. Inget bedömdes hålla måttet av juryn, särskilt som mycket av journalistiken kring miljön skrivs av allmänreportrar. Det här var ett steg i rätt riktning enligt Svenska Dagbladets Fredrik Sjöberg då all journalistik borde präglas av ett miljöfokus, och snarare vara en enskild skärningspunkt mellan vetenskapsjournalistik och politisk journalistik. Jag är något mer tveksam, den sänkta standarden gör att tidningarna tar in mer av kraftfulla aktörers material, som Erika Augustinsson från Global Utmaning och tidigare Greenpeace noterade var det att under hennes Greenpeace tid kunde hela pressmeddelanden slinka in oförändrade i medierna. Gratis är gott, och då kommer WWF- material om global uppvärmning i tidningarna med lätt rewrite. Snarast är behöver det komplicerade ämnesområdet journalister med just kunskap från politik och vetenskap för att hålla uppe sin trovärdighet.
Från sin storhetstid i slutet på 80-talet och början på 90-talet har miljöjournalistiken fått sig sina törnen. Tommy Hammarström från Expressen nämnde hur hårt man gått ut med 80-talets stora story, skogsdöden, där lokala fenomen överdrevs till att gälla som en globala ekokatastrof hade lett till att man försökt att steg ifrån det gammeltestamentliga tilltalet och spegla miljöfrågan ur fler synvinklar. Ett liknande exempel var händelsen vid Hallandsåsen, där ett arbetsmiljöproblem skildrades som en stor miljökatastrof.
Att ta dessa steg har varit problematiskt med avseende på vilken den mest engagerade publiken, som Vetenskapsnytt påpekat:
En stark reaktion på en vetenskapsartikel på DN är för övrigt ungefär fem mail och ett par telefonsamtal. Det var mängden reaktioner jag fick på artikeln om singelmäns om miljöbovar, som var på både löpsedeln och förstasidan och refererades i en stor del av svensk media
Då fick man kritik från en "läsarstorm" som fann "trygghet i apokalypsens mörker" och blev arg när media påpekade att deras medvetna livsstil kanske inte var så medveten (som när TV nämnde att tygblöjor nu är lika energiintensiva som Pampers) eller började att granska fakta som vedertagits i miljödebatten (som t.ex. svavelgränserna på 80-talet, vem hade bestämt dem? Det gick inte att få ett vettigt svar utan instanser hänvisade till varandra utan att ange grunden varför just dessa var lämpliga).
Tommy Hammarström fick klä skott för att Expressen tidigare kampanjat för sänkt bensinskatt, och nu körde klimatkampanjen. Det är sant att Expressen agerat märkligt här- men som HAX visat kan den påföljande interna striden mellan alarmismen och PM Nilssons ledare visa anledningen till varför det skett.
Den gamle legendariske miljöjournalisten Hartvig Sätra, som påverkat mycket av fältet, definierade den goda journalistiken som att det var journalistens plikt att agera som om de värsta pessimisterna har rätt. Ur detta spirade också en "tyst allians" mellan vissa journalister och forskare där man inte ville störa en bra grej, där man "äntligen fått rätt".
Panelen tog avstånd från det, och det fanns kritik mot att definitionen mellan "miljöjournalist" och "miljöaktivist" varit alltför slapp. Publicistklubbens ordförande Stig Fredriksson jämförde med kritiken när många journalister gick med i fredsrörelsen på 80-talet, kom för nära och började i vissa fall gå Sovjets ärenden i nedrustningsfrågan.
Jag vet inte om jag riktigt ger SVT-reportern Erika Bjerström rätt i att journalister inte bör ha medlemskap i miljöorganisationer och gröna partier. Alla människor, även journalister har åsikter och drivkrafter, och att dessa tittar fram behöver inte vara fel. Problemet har varit att läsarna och publiken fått bara en synvinkel till livs. Det skulle behövas fler journalister med olika politisk grundsyn och andra erfarenheter i miljöfrågan, en utökad mångfald, inte en insnävning.
För nog behövs en granskning av miljödebatten. På 80-talet gick man främst och granskade enskilda företag, men nu blir miljödebatten global och diffus, med ofta utläsningar av komplexa data där lämpliga slutsatser och åtgärder snarast är svåra att utläsa. Formeln företag fiender, aktivister vänner är inte alltid rätt. Här har miljöjournalisterna mycket att göra. Tvärtom Veckans Affärers hallelujah-nummer om miljön borde mycket av näringslivets "miljöfokus" undersökas, inte bara för greenwash men även från en ekonomisk och politisk synvinkel. Då många av larmen kommer från en begränsad mängd forskare borde de också sättas under luppen istället för att gå rakt in i rolodexen. Alla förslag, åtgärder och affärsidéer är inte bra för miljön bara för att det följer en grön agenda.
Det finns ju också andra miljöproblem som behöver uppmärksamhet, men det ensidiga fokuset på klimatfrågan- klimatimperialismen- hotar att ta uppmärksamhet från dem (och försöka förklara dem i missvisande termer från klimatet).
Att klimatchocken inleddes var till stor del säsongsjournalistik, det brukar ske kampanjer numer om klimatet när Förenta Nationerna håller sina klimatonferenser, men om miljökrisen överdrivs så har Sjöberg rätt i att journalistiken mister trovärdighet.
TV-meteorologen Pär Holmberg kommenterade också, och var irriterad över att så många kritiker av den rådande uppfattningen fick komma till tals vilket det inte var frågan om heller idag. Intressant nog var därför Holmberg betydligt mer öppen för diskussion och reflektion än vad man normalt är van vid. Det är som sagt intressant hur lite kritik som krävs för att få igång stora problem för konsensus, det visar att miljöjournalistiken har ett stort och viktigt arbete framför sig. Fast av en annorlunda karaktär...
Pingat på Intressant.se
Andra bloggar om: klimat, miljö, forskning, vetenskap, klimathotet, media, klimatförändringar, miljöpolitik
Posted by Waldemar at December 26, 2006 03:56 PM